Lena Lerviks "Mariaresa"
”Madonna” heter en bildrik bok om skulptören Lena Lerviks konstnärskap. Ewa Stackelberg har fotograferat skulpturer ur hennes rika produktion, och Ingela Bendt har skrivit texten som vägleder oss under den långa ”Mariavandring” vi får följa Lervik på. ”Madonna” blir ett begrepp för en uråldrig kvinnlig princip. Vi bjuds en intressant och välbehövlig mytologisk historik. Redan pärmen är illustrerad med en guldlinje inspirerad av en 24 000 år gammal figurin som kallas Venus av Willendorf och föreställer en kvinna med stora hängbröst, tydligt markerat kön och en guldprick till navel. Den får mig att tänka på den oändliga navelsträng av modergudinnor som Lena Lervik ser som föregångare till kristendomens Maria.
Länge saknade såväl judendomen som islam och kristendomen en gudomlig komponent som kvinnor kunde identifiera sig med. Alla tre var patriarkala religioner som förkvävde och demoniserade den gudinnevärld som föregått, från urmodern Eva i bibelns skapelsehistoria, hon som orsakade fördrivningen ur Edens lustgård, till den babyloniska skökan i Uppenbarelseboken. I Bibeln finns 1351 män nämnda men bara 85 kvinnor, får vi veta.
Lena Lervik gick ur kyrkan i 20-årsåldern. Hon gifte sig och fick tre barn. Problemet mor-barn speglade sig i hennes konst, vilket var otidsenligt nu när kampen gällde jämställdhet mellan könen. ”Kvinnokonst recenserar jag inte”, sa en känd manlig recensent och lämnade hennes utställning. Under en studieresa till Italien med Konstakademien såg hon många madonnor. På Uffizierna i Florens berördes hon på ett oväntat sätt av da Vincis ”Bebådelsen”. Konsten blev en väg tillbaka till det religiösa arvet. På ett Mariaseminarium på Sigtunastiftelsen 1979 drogs hon in i samtal om etymologi med kunniga människor.
För mig är det naturligt att det är skapandet och konsten som återupprättar den religiösa känslan hos nutidens människor, som med rätta är rädda för fanatiska avarter. Den sinnliga tankekällan -- med betoning på ”tanke”-- ropar på oss, menar jag. I vår religiösa kultur tar den sinnlig gestalt i ”Maria”. Hennes oskuld och renhet handlar inte om sexuell avhållsamhet, även om den har tolkats så. Den handlar om skaparkraftens speciella sanning och frihet från beräkning och manipulation.
Lena vill förändra vårt slentrianmässiga sätt att tänka genom att skapa ”motbilder”. I en nattvardsbild beställd av Hässleholms regemente utgick hon från ett sällan citerat Jesusord: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”. Ordet användes i en psalm av Lina Sandell, men hennes ”Du ömma kycklingmoder” blev för kvinnligt och ersattes av ”du varma fadershjärta” och blev så småningom psalmen ”Bred dina vida vingar”. Lena Lervik studerade noga Leonardo da Vincis ”Nattvarden” och sedan satte hon en ammande mor på Jesu plats. Vinet ersattes av modersmjölk och lärjungarna gjordes till små barn. De fick lärjungarnas namn men kopplades också till stjärntecknen i zodiaken, som representerade hela världens barn. Den protest och det klotter på de nakna brösten man befarade uteblev.
Ingela Bendt tar oss med rakt in i Lena Lerviks ateljé:
”väggarna dignar av skulpturer, förarbeten, modeller, ansikten av barn och gamla, urformer, en födande kvinna, Venus, detaljer till större skulpturer, små figurer i terrakotta och gips, en del stående på golvet, som den havande madonnan i guld på månskäran, Maria Viridissima eller den blå madonnan med sin konvexa form. Resultat av ett långt skapande liv.”
Arbetet som skulptör är tungt och fysiskt. Kroppen slits av många lyft. Axlar och höfter gör ont, och smärtan placerar hon i olika ”rum” och lyckas jobba bredvid den. Att forma leran hjälper henne också: ”inget jordar mig som leran”.
I slutet på boken finns artiklar av elva samtida röster. Ebba Witt Brattström framhäver heliga Birgitta som i sina uppenbarelser gav bilder av barnsbörd och såg de döda som nyfödda barn.
Iréne Matthis pekar på Lena Lerviks nutidsmadonnor, de tre stadiga modersgestalterna som ligger på Liljeholmskajen. Hon talar om kroppen och själen som två skilda världar: ”De två världarnas samklang och samhörighet går bara att förmedla genom myten, konsten, musiken, litteraturen och poesin”.
Detta får vara prov på vad boken Madonna bjuder på. Alla som sysslar med dröm och symboler har stor glädje av att läsa den.
