Dröm dikt myt. Stina Hammar

Igår kom snön på allvar. En av färdtjänsts invandrade chaufförer klagade i julas över barmarken – snön lyste i alla fall upp det nordiska mörkret, tyckte han. Jag själv med min rullator har däremot varit tacksam. Som det är nu kan ingen rullator hjälpa mig ned till den frusna Årstaviken som annars är min dagliga naturupplevelse. Men jag vet ju att dagarna förlängs och Gumman Tö kommer även i år att ta på sig sitt tussilgoförkläde i vårdagjämningen. Då har jag troligen redan fyllt 94 år.

En dröm gav mig ordet ”tidsvaggan”, när jag tyckte att det politiska mörkret tilltagit oroväckande. Det ständigt nyfödda Jesusbarnet ligger i tidsvaggan, ty den idé han representerar väntar på sin vår. Just nu råder rädslans och hatets kalla vindar. Vi behöver se ”Fröken Frimans krig” på TV, med dess lyckliga slut, för att minnas att det trots allt har lönat sig att kämpa både för rättssamhället och för det fria ordet. Det har inte uppstått gratis och ”every generation has to do it again” som det fastslås i en protestsång från 60-talet av Pete Seager. Annars slår vaggan lätt över till andra sidan igen.

”Fröken Frimans krig” förs med den abstraherande tankekällans finaste redskap, upplysningen och gärningen. Skvallrets och förtalets dimma står tät, men sanningen segrar på julafton. För ytterligare uppmuntran kan vi ta in programmet om Carl Jonas Love Almqvists kamp för social överlevnad efter romanen ”Det går an” 1838. Där pläderade han verkligen för båda könens jämställdhet. Båda tankekällorna kämpade han också för enligt Svedjedal, som höll samman det intressanta programmet. Men han använde förstås inte mina termer.

Det tar tid att lära sig tänka vuxet med båda tankekällorna. En stor fara är i dag desinformationen som sprids så kvickt genom modern elektronik. Man kan påstå vad som helst och få det vida spritt som sant. Då tappar den abstraherande tankekällan sin underbara kraft och blir ett förvirrande monster. Vi vaggas tillbaka i utvecklingen. Det är som att vandra i ödemark utan kompass – man låter sig förföras av skogsråt som lockar på villovägar med fagert ansikte men har ett tomt hål till rygg.

Jag brukar kämpa för undervisning om den sinnliga tankekällans grammatik. Vi måste förstå dess personifikationer – Vad betyder ”Maria”, ”snickaren Josef” och Jesusbarnet som på trettondagen uppvaktas av ”vise män”? Enligt mitt sätt att se representerar den rena Maria just den sinnliga tankekällan som inte låter sig manipuleras så lätt och som har djurets väderkorn. Snickaren Josef är teknikern i oss, konstruktören. Och Jesusbarnet är helheten som skall ge oss frid på jorden.

Men nu förstår jag att den abstraherande tankekällan sköts nästan lika dåligt som den sinnliga. I skolpolitiken är betyg och tävlingsresultat lika förledande som skogsråt med den tomma ryggen. Ta i stället fram aktuella tidningar och argumentationsanalys som vi gjorde på 70-talet!

Men släng inte ut barnet med badvattnet! Du kan försöka hejda tidsvaggan, innan den tippar ut Jesusbarnet! Lyssna till visan-i-örat dessutom! Dela dina drömmar med andra! Kanske kan det bli som i Almqvists ”Songe” om Maria och Jesusbarnet:

Lammen de vita

på ängen beta.

och barnet Jesus ibland dem går.

Häpen Maria

stannar och ropar:

Jag ser en strålring omkring barnets hår!

Den ängen ligger i hjärtats landskap. Den strålringen behöver skötas.