Ippolit bygger tillitens bro
Dostojevskij ville redan från början visa att kärlek till barn utmärkte Furst Mysjkin. Han läste i tidningen om rättegången mot en 15-årig flicka, Olga Umetskaja, som satt eld på sina föräldrars hus. Han förstod att Olga liksom sina syskon var försummad och grymt misshandlad – man hade till och med brutit ben i hennes hand.
Det märks i romanen att Dostojevskij var gripen av den unga flickans öde. Fursten fick sitt namn, Mysjkin, efter det distrikt där hon bodde. Även i Nastasia Filippovnas hisoria kan vi skymta Olga. Fursten fängslas av Nastasias ”brinnande ögon”, och det visar sig att hennes föräldrahem har brunnit ned, hennes mor har omkommit i lågorna och hennes far blev galen. Hon räddades av en man och fördes som en sagans Psyke till en sorts paradis. Men hon betjänades inte där av osynliga händer som gav henne material för konst- och musikutövning. Nastasia lärde sig aldrig att leva med det osynliga, och ändå är det just det osynliga som är själens och skapandets element.
I berättelsen om furstens barndom finns förstucken kritik mot en kyrka som grundar sig på Jesu mönster men inte entydigt tar barnens och den svages parti mot våld och makt. I Notebooks skrev författaren också om fursten: ”Ända från barndomen borde han ha beretts mer skönhet, mer mildhet, mer uppmärksamhet, en bättre uppfostran.”
Det fanns för litet ömhet mellan människor redan i familjen, ansåg Dostojevskij som mindes säkert sin egen barndom. I romanen visar han fin inlevelseförmåga i barns känslor och kärleksfullt intresse för varje steg i deras utveckling. Han var 1868 långt före all småbarnsforskning. Men när jag läser Ippolits drömmar tänker jag på Erik H. Eriksons åtta åldrars utvecklingstrappa mellan ”trust och mistrust”. (Barnet och samhället 1950)
Motsättningen mellan tro och misstro är romanens tema. I ett samtal med fursten bär Rogozjin det lilla barnets känsla av totalförlust, när den vuxne är borta: ”När jag inte har dig såhär framför mig, känner jag genast ilska emot dig… Men jag behöver bara sitta en kvart här hos dig, så är min ilska som bortblåst och jag tycker om dig lika mycket som förut. Sitt kvar en stund här hos mig!” Fursten tolkar: ”När jag är hos dig, tror du på mig, men när jag inte är det, upphör du genast att tro på mig…” Rogozjin bekräftar: ”Jag tror på din röst, när jag sitter här med dig…”
När Rogozjin frågar om fursten tror på Gud (den osynlige), berättar denne att han just sett en mor göra korstecknet över sitt barn, när det för första gången log mot henne: ”Så ler Gud av glädje när en syndare ångrar sig…” Mot totalförlusten sätter Dostojevskij återseendets leende. Den älskade finns kvar! Så byggs vår första tillitsbro över osynligheten.
Den betydelse Dostojevskij tillmäter kudden som trygghetsobjekt i den dröm jag refererade i min förra blogg bygger på en faderlig empati hundra år innan Winnicott försökte övertyga världen om nallens betydelse för identitetsutvecklingen. Kudden är en naturlig kramkamrat till spädbarnet. Efter kudden blir tillitens nästa trappsteg i Ippolits dröm en levande varelse: den stora, trofasta hunden som kan känna men inte kan tala. Ordlösheten är hel. I Ippolits dröm får hunden kluven tunga genom misstrons monsterkackerlacka som ”någon” släppt in i hans rum. Är kackerlackan språket?
Människan är inte som hunden ett med sitt läte. Språket är en komplicerad utvecklingsmöjlighet. Det är en gåva men ger samtidigt en klyvnad mellan huvud och kropp. När drömmen om hunden övergår i dagsljus, står fursten där med en vuxen mans möjlighet att resonera och visa sammanhang i tillvaron. Men fursten kommer till korta. Han förnekar det onda, t.ex. betydelsen av den misshandel man utsatte honom för, när han var ett handikappat barn. Det är som om han hade glömt hur det var. Glömskan river bron över det osynliga. När Jesus hade uppstått måste den tvivlande lärjungen Tomas känna med fingret på hans kropp för att kunna tro att det verkligen var han. Tvärtom är det med fursten, tycker Ippolit: ”ni måste känna efter med fingret för att kunna upphöra att tro igen, ha-ha!”
Vem är fursten innerst inne bakom den leende masken? Ippolit vill inte bli lurad. I en dröm tycker Ippolit att Rogozjin vill kväva honom med en kudde eller våt trasa. Men när han är vaken kan han lika gärna tro det om fursten. Fast fursten protesterar är misstron stor i Ippolit. Den blinda tron är ingenting för honom.
Ippolits skapande lek på den tomma muren och hans drömserie är en vuxen fortsättning på minnets och tillitens bro.
