Ippolits dröm om Rogozjin
En natt drömmer Ippolit hallucinatoriskt om Rogozjin: ”Jag tror att klockan måste varit närmare ett på natten; jag sov inte alls och låg med ögonen öppna, plötsligt öppnades dörren till mitt rum och in kommer Rogozjin.”
Ippolit hade ingen aning om att han drömde. Han förvånades över besöket. Under dagen hade han varit hemma hos Rogozjin och sett Holbeins tavla Kristus som död. Ippolit var mycket berörd av Jesu sönderslagna ansikte. Konstnärer gav annars alltid skönhet åt Jesu ansikte, och den skönheten fick han behålla under de hemskaste kval. Holbein förnekade inte smärtan. Det tilltalade Ippolit. Skulle Jesus verkligen ha låtit sig korsfästas om han hade vetat hur hans kropp på korset skulle ”underkastas naturens lagar”?
Ippolit värjer sig mot all försköning. Han vill veta sanningen utan pjåsk och omsvep, också om sin egen sjukdom. Han hade nämnt sina självmordsplaner för Rogozjin, som dock inte hade haft särskilt mycket tid att lyssna. Kanske kunde det vara orsak till det nattliga besöket?
”Vi hade skilts under föga vänskapliga former på morgonen och jag erinrade mig att han ett par gånger tittat ganska hånfullt på mig. Det hånfulla uttrycket tyckte jag mig också nu kunna finna i hans blick och det irriterade mig. Att det här verkligen var Rogozjin och inte ett hjärnspöke eller en feberfantasi hyste jag från början inte något tvivel om.”
Ippolit är i en svår situation. Han vet att han måste dö av sin lungsjukdom, men han vill handla insiktsfullt och ärligt. Drömmen sätter honom in i situationen, den gör honom medveten om vem han har att göra med och vad han själv känner. Han stöder sig med armarna på sin pålitliga barndomsvän – kudden. Den är heligare än några konventionellt valda religiösa tecken.
Rogozjin har slagit sig ned vid ett litet bord, där det lyser en helgonlampa. Han stöder sig med armbågarna mot bordet och ser hånfullt på Ippolit, som i sin tur ilsket vänder sig i sängen så att han stöder sina armbågar mot kudden och bestämmer sig för att tiga. Efter en lång stund som han bedömer till tjugu minuter, börjar han undra om det kanske i alla fall är ”ett hjärnspöke” han ser. Han hade väntat sig att bli förskräckt, om något sådant skulle hända honom, men det han känner är ilska. Han undrade hur Rogozjin som under dagen varit klädd i tofflor och nattrock nu kunde vara klädd i frack, vit väst och vit halsduk. Ja, han börjar undersöka drömbilden. Kanske skulle han stiga upp och verkligen övertyga sig om att den sinnliga bild han ser är av kött och blod?
Men då isar det sig i kroppen på Ippolit, och han ser att Rogozjin rör munnen som om han skulle börja skratta: ”Jag greps av sådan ilska att jag ville kasta mig över honom, men eftersom jag var fast besluten att inte vara den förste som började tala, stannade jag kvar i sängen, så mycket mera som jag fortfarande inte visste om det var Rogozjin eller inte.”
Ilskan och stoltheten enar Ippolits person, låser kropp och ord i ett gemensamt beslut.
”Rogozjin reste sig till sist, betraktade mig lika långsamt och uppmärksamt som förut, när han kom in men upphörde att le så där hånfullt mot mig, och stilla, nästan på tå gick han fram till dörren, öppnade den, gick ut och stängde den efter sig.”
Det visar sig alltså på morgonen att dörren till hans rum varit låst, så att ingen människa kunnat passera. Rogozjins symbiotiska makt över Ippolit har upphört. Med hjälp av drömmen har Ippolit vunnit över den abstraherande tankekällans projektion, att Rogozjin med sin hånfulla misstro skulle vara mer sann än fursten med sin naiva och välmenande tro.
