Dröm dikt myt. Stina Hammar

Ippolit är en förbisedd gestalt, som varken forskare eller dramaturger som sysslat med Dostojevskijs roman Idioten tagit på allvar, kanske på grund av att man inte intresserat sig för hans märkliga drömserie. I ”Unconscious structure in the Idiot” snuddar psykoanalytikern Elisabeth Dalton vid en av Ippolits drömmar, mest som vore den symtom på något sjukt hos Dostojevskij. Men för mig är Ippolit verkets huvudperson som likt sin skapare använder båda människans tankekällor, både det rationella intellektet, drömsynerna och konsten. Ippolit har en friskhet och integritet som ingen av de andra gestalterna i romanen har. Och mot sin vilja skrev författaren så småningom i sin dagbok: ”Ippolit är romanens nav”.

 

På järnvägsstationen i ett morgonsömnigt, gråmulet och disigt S:t Petersburg startar romanen: ”Dagsljuset hade svårt att tränga igenom.” Furst Mysjkin (Lejonmus) kommer med tåget från den hälsosamma luften i Schweiz. Honom tycker vi oss se, där han kommer med sitt fattiga knyte.

 

Men i en sådan dager vet alla drömmare att det gäller att skärpa sina sinnen. Klimatet är förstås inte bra för lungsjuka, men Ippolit har ännu inte presenterats för oss, så det tänker vi inte alls på. Det är fursten vi intresserar oss för. Han kommer från ett sinnessjukhus i Schweiz. Nu skall han söka upp ryska släktingar som bor i närheten av Kristi Förklarings kyrka. Sen skall han gå vidare till en fest hos den vackra och åtråvärda Nastasia Filippovna, vars dopnamn betyder ”uppståndelse”. (Ja, det hjälper en drömmare att ha läst C. E. Passages ”Character Names in Dostoevsky`s fiction”.) Under vandringen till Nastasia dyker Aljosja upp, Dostojevskijs vanliga namn på det ryska ynglingaidealet. Han skall kila in hos sin vän Ippolit och ge honom en kortlek att roa sig med. Det är hans enda ärende i den här romanen.

 

Ja, förlåt att jag lägger världen litet tillrätta, men det fordrar annars ganska många genomläsningar av hela romanen för att se någonting ”ens på tio stegs avstånd vare sig åt höger eller åt vänster”. Men det mönster jag så småningom ser är att Ippolit leker med typerna i sin kortlek, medan han ser sin död i ögonen. I nio månader är han havande med sin död, har jag räknat ut. Han behöver få ”förklaring” på vad namnet ”Kristus” betyder och undersöka sitt hopp om uppståndelse: ”För tusan, man kan ju inte dö utan att klara ut saker och ting; det är inte klokt vad mycket jag har att klara ut. Vill ni höra?”

 

Furstens födelsedag firas i Pavlovsk, en naturskön förort till S:t Petersburg. Ippolit är inbjuden att bo där en tid, för att fursten tror att det kommer att göra honom gott och att hans drömmar kommer att förbättras. Det förvånar Ippolit att fursten intresserar sig för drömmar. Glad kallar han fursten för ”en sann materialist”. Drömmens bilder är ju sinnliga, som vore de materia. ”Kan man se en bild av något som inte har någon bild?” är en av Ippolits frågor. 

 

På furstens fest är många män närvarande. Det är bara en av dem som vet att Ippolit planerar att ta sitt liv nästa dag i soluppgången. Den som vet är Parfjon Rogozjin, en rik man som råkade komma med samma tåg som fursten till S:t Petersburg, och som är mördaren. Hos honom hade Ippolit sett Holbeins tavla, Kristus som död, som jag nämnde i min förra blogg – godhetens sönderslagna ansikte. Ippolit vill med sitt självmord visa att han väljer sin stund att dö med mod och värdighet – som Jesus gjorde.

 

Men först läser han upp ”sin sanna förklaring” – så kallar han sina nedskrivna drömmar! Det sker under motstånd och ringaktning från vissa av de närvarande gästerna. ”Så där ska man inte lägga upp det, min gosse!” säger Rogozjin. Ippolit darrar till, som offret inför förövaren. Fursten räcker ut sin hand till stöd, men råder snart själv Ippolit att avbryta den upprörande läsningen. Trots allt förstår han sig inte alls på drömmar, visar det sig.

 

Men Ippolit fortsätter sin viktiga ”förklaring”. Han är full av protest mot den obegripliga naturkraft som tog livet av Jesus och som nu hotar honom själv: ”Då och då inbillade jag mig att jag såg, i en slags underlig och onaturlig form, den där oändliga kraften, den där dunkla, döva och stumma varelsen.” Ett monster eller en maskin?

 

Efter besöket hos Rogozjin drömde Ippolit att någon ledde honom vid handen, höll ett brinnande ljus och visade honom en avskyvärd tarantel och ”försäkrade att det var just den där dunkla, allsmäktiga varelsen och skrattade åt min avsky”.

 

”Jag var förfärligt rädd att det skulle bita mig; jag hade hört att det skulle vara giftigt, men det som plågade mig mest var, vem det kunde ha varit som låtit det komma in i mitt rum, vad man ville göra med mig och vad det fanns för mystisk hemlighet i det här.”

 

Ippolit var rädd att odjuret skulle krypa in under hans kudde. Hans mamma kom in och försökte tillsammans med en manlig vän fånga in det, men förgäves. Hon ropade då på Norma, en jättestor newfoundlandshund som hade dött för fem år sedan. Norma darrade i alla lemmar, men hon öppnade ändå sitt gap och grep plötsligt tag i odjuret med tänderna. Andra gången det skedde hörde Ippolit hur det knastrade mellan tänderna på Norma. Men plötsligt tjöt hunden till. Det sönderbitna odjuret sprattlade i hennes mun och ur den sönderklämda kroppen flöt en tjock, vit vätska, liknande den som kommer ur en sönderklämd kackerlacka. ”Då vaknade jag och fursten kom in.”

 

Ippolit försöker bygga tillitens borg mot dödens angrepp. Kudden är en tidig tröst, men den känns så hotad av odjuret att mamma själv måste komma, förstärkt av sin vän. Inte ens det räcker, utan den underbara, snälla, stora hunden åkallas. Och den kommer, fast den är död sedan fem år. Du död, var är din udd? Jo, döden stinger Norma i tungan. Odjuret rör sig som en extra tunga i hennes mun och kanske påminner hon Ippolit om att hon inte har språket utan därför ändå representerar ett alltför barnsligt stadium för hans trygghet. Norma kan inte diskutera. I stället för ord tjuter Norma, och den vita vätskan påminner om modersmjölk liksom ordet ”kackerlacka” i varje fall på svenska är som småbarnsjoller. Jag kan i dag inte kontrollera hur det låter på ryska. Men alla trygghetssymbolerna, som Dostojevskij så insiktsfullt består Ippolit med är nu otillräckliga för honom. Ippolit behöver en vuxen kärleksfull man att anförtro sig åt. Och när han vaknar, kommer fursten just in! Som om han hörde till drömmen!

 

Ja, detta smakprov får räcka för i dag. Men fortsättning följer. Ippolits drömmar behöver komma fram i ljuset.