Dröm dikt myt. Stina Hammar

På furstens födelsedag vänder Ippolit sig till de övriga gästerna med sin ”förklaring”. Han säger att han velat leva för att göra människorna lyckligare: ”Jag tittade ut genom fönstret på Meyers mur och tänkte att jag bara skulle behöva prata en kvart för att övertyga alla, alla, och i stället för allt folket träffade jag …er här! Och vad blev det av det? Ingenting! Det blev bara det att ni föraktar mig!”

 

Men föraktets alla komponenter som finns inom honom och utom honom bland hans lyssnare är snarare fyllda av fruktan att Ippolits klara drömmar skall omintetgöra deras makt över honom. Det var just detta som skedde i drömmen om Rogozjins nattliga besök, då hånet dog ut från Rogozjins anletsdrag och han tyst smög ut ur Ippolits rum, medan Ippolit tigande stödde armbågarna på sin kudde. Det finns en annan kraft som också kan frigöra från hån och förakt: ödmjukheten. Den hållningen ansågs mycket viktig inom ryskortodoxin. Men hur kunde Ippolit få tillgång till den?

 

Dostojevskijs egen grundkänsla var sorg, så menar Julia Kristeva. (Black sun and melancholia 1989) När Dostojevskij skrev Idioten i Schweiz hade han just förlorat en liten babydotter. Hon var så stor att hon log mot honom och visade glädje när han sjöng för henne. Var fanns nu hennes lilla person? I romanen speglas Dostojevskijs sorg, dels i episoden då modern gjorde korstecknet över barnet som för första gången log mot henne, dels i en händelse som får Ippolit att erfara ödmjukhetens kraft.

 

I samma hus som Ippolit bor Ivan Fomitj Surikov, ”adelsman till börden” men han försörjer sig med att springa ärenden åt andra och ser slarvig ut ”med evigt lika trasiga armbågar, knappar som ramlar ur”. Surikov är fattig, men Ippolit är ändå avundsjuk: ”Han lever ju, han har ju alla möjligheter! Vem är skuld till att han inte begriper det?”

 

Surikovs hustru hade dött, för att de inte hade råd att köpa medicin, hans lilla barn hade frusit ihjäl, och hans äldre dotter gick på gatan. Ippolit besökte honom för att ta reda på hur det gick till när det lilla barnet frös ihjäl. Han ville återigen förklara för Surikov att han hade sig själv att skylla, och när han såg liket, råkade han skratta. Dostojevskij gör verkligen Ippolit så elak och hjärtlös som det går.

 

Med en viskning visade Surikov ut honom ur sitt rum. Oväntat och motvilligt väcktes därmed Ippolits respekt och medlidande. ”Jag gick och det där behagade mig mycket…..men när jag sedan tänkte på hans ord, gjorde de ett pinsamt intryck på mig och jag kände ett slags underligt, föraktfullt medlidande med honom, som jag inte alls hade velat känna.” Medlidande gör väldigt ont, särskilt då man står maktlös. Ippolit försöker blanda det med förakt.

 

Han drömde sedan att herr Surikov hade fått mycket pengar som han inte visste vad han skulle göra med. Han tänkte gräva ned rikedomen i jorden. I drömmen föreslog Ippolit honom att göra en kista av guld till sitt lilla barn och gräva upp det ur jorden.

 

Drömmen ställer Ippolit inför hans egen cynism på ett sätt som inga argument skulle förmått. Hans inre har svarat honom. Den älskade kan inte ersättas av millioner guldmynt. Med herr Surikov har Dostojevskij målat en ödmjukhetens stolta ikon, som med en viskning lärde Ippolit vad integritet är.

 

Ippolit har gjort en omvärdering av sin egen möjlighet att öva inflytande på världen. Den kan inte frälsas på en kvart av en ensam människa med kloka ord. Systemet är ett annat, ödmjukare. Han säger också i sin ”förklaring”:

 

”När man sår sitt frö, delar ut sin allmosa, sin goda gärning, i vilken form det än må vara, ger man ut en del av sin egen personlighet och upptar i sig en del av någon annans; … Alla ens tankar, alla frön man utsått, som man kanske redan har glömt, kan bli förkroppsligade och växa; det som någon fått av er kan han sedan överlämna till någon annan. Och vad vet man om vilken del man kan få när det gäller att utforma mänsklighetens kommande öden?”

 

Jag gör nu en enkel sammanfattning av mina fem bloggar om Ippolit.

 

Som Jesus i Bibeln hade en lärjungekrets, så skulle Ippolit i Dostojevskijs roman förhoppningsvis bre ut sin kortlek – romanens hela rollista − som en stjärna kring furst  Mysjkin, Men Dostojevskij lyckades inte göra fursten till sagans centralgestalt, hur gärna han än ville. Redan på tåget till S:t Petersburg möts motpolerna, Parfjon Rogozjin, grymhetens, misstrons och hånets hårde man, och fursten som i Dostojevskijs anteckningar ibland kallas ”prins Kristus”. De båda kämpar om Ippolits själ, och det var meningen att fursten skulle vinna. Men i slutscenen bildar rivalerna i stället en underlig gemensam gestalt i Rogozjins rum. Kortlekens vackraste dam, Nastasia Filippovna Barasjkova, vars förnamn betyder ”uppståndelse” och vars tillnamn betyder ”lamm”, ligger mördad som ett offer på ett altare. Klädd till furstens brud har hon kastat sig i Rogozjins famn: ”Rädda mig!” Rogozjin stack då kniven i hennes hjärta.

 

Någon mänsklig samordning av ont och gott har inte skett i detta drömspel. Här hörs inget artikulerat mänskligt språk, endast en tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt och furstens bultande hjärta. Furstens tårar rinner nedför den skrattande Rogozjins kinder.

 

För en ikonmålare är ansiktet mycket viktigt. Dostojevskij har gjort sig stor möda att beskriva varje människas ansikte, och för det mesta ser vi ”hoplimmade” sprickor och motsägelsefulla drag. Att måla furstens ansikte som den heligaste ikonen misslyckades. Vi ser i slutscenen ett dubbelhuvud, ett monster.

 

Men Ippolit har ett vackert ansikte, påstår fursten. Ippolit är den utvecklingsbara människan i romanen. Alla de andra är kulturella gestalter, Rogozjin har alla tvivlets bottenlösa komponenter i sitt följe, allt som får oss att tro att livet saknar mening. Det ser från början ut som om fursten skulle kunna hjälpa Ippolit att bygga en bro över den stora osynligheten. Men fursten förnekar svårigheterna och drömmens bro är honom alltför obegriplig. När inte drömmen finns har instinkten inget intelligent språk. I tystnaden kan vi ge varandra gåvor, men kniven ligger också nära till hands. Var finns det goda språket?

 

Den som svikits från början till slut är den mördade Nastasia Filippovna som gestaltar den odödliga själen, ”Furst Kristi brud”.  Med min världsliga terminologi företräder hon den sinnliga tankekällan, misshandlad och outvecklad i kulturen. Fursten som skulle stödja henne som en älskare, har inte förstått att lyssna till hennes försök att berätta minnen eller sjunga för honom. Han har behandlat sin blivande brud som ett litet barn, och egentligen finner Ippolit att fursten själv saknar vuxen insikt.

 

Vi behöver använda båda våra tankekällor. I sitt gränsland mellan liv och död försöker Ippolit med Dostojevskijs hjälp och motstånd samordna vad som bjuds. Han lägger sin ensamma patiens, och vi har sett resultatet av hans möda. Nastasia är mördad, Rogozjin måste spärras in i fängelset och fursten sändas till sinnessjukhus i Schweiz för att anpassas av doktor Schneider.

 

Ippolit dog i ett upprört tillstånd: tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt och ett hårt bultande hjärta kan ge oss en uppfattning om det.