Dröm dikt myt. Stina Hammar

 Apropos älgtolkningen av Runebergs dikt Den enda stunden som jag skrev om i förra bloggen, ringde mig en vän och sa att hon själv hade stått öga mot öga med ett djur och känt sådan samhörighet att hon aldrig glömde det. Det var en lemur i en djurpark som hade mött hennes blick. Tanken att mötet i djupa skogens tystnad som Runeberg skildrar i dikten inte nödvändigtvis måste handla om man och kvinna utan kanske om en älg och en människa var kanske inte så löjlig ändå? 

Jag kom att tänka på Martin Bubers poetiskt filosofiska bok Jag och du. Stod där inte något om språkets betydelse? Jo, han skiljer på tre nivåer för ”relationens värld”. Den första är livet med naturen, alltså vårt förhållande till växter och djur. Den rör sig i mörkret, skriver han:

 ”De levande varelserna rör sig inför oss, men de förmår inte komma till oss, och vårt Du-sägande till dem stannar vid språkets tröskel.”

 Det är nog många djurvänner som rörts av tillgivna husdjurs blickar och upplever att relationen i alla fall nästan överskrider ”språkets tröskel”. Vad allt kan man inte säga med en tass och en svans? 

Den andra nivån Buber talar om är livet med människorna som genom språket blir ömsesidig: jag och du. 

Den tredje nivån är livet med den andliga världen. ”Där är relationen höljd i moln, men den uppenbarar sig – ordlös men språkskapande.” 

I somras drömde jag om en häst som vände sitt hästansikte till mig. Jag funderade mycket över den drömmen. Till vilken av Bubers nivåer hörde den hästen? Vad uppenbarades här? Jag tänkte att hästen kanske är min tysta mottagningsförmåga för annat än språk. Sådant kroppen försöker få mig att förstå genom drömmar och visor. Tack, hästen! 

En av mina vänner som är en stor djurvän drömde att hon skulle ut och rida. När hon kom upp på hästen upptäckte hon att hon hade glömt kommandoorden, men hästen kunde själv tala människospråk och gjorde som hon önskade, skrittade, travade, galopperade. Hon vaknade mycket nöjd. 

När jag lånar den drömmen tänker jag att hästen är den ordlösa klokheten i min kropp. Det är nog bra att glömma kommandoorden och tacka för alla hjälpsamma krafter som bjuds mig. Min inställning har ändrats mycket på den punkten. När jag var hos doktorn häromdagen och skulle beskriva mitt tillstånd sa jag: ”Jag hade kramp i stortån i natt, så den stod rakt opp. Det var nog bara för att jag inte skulle glömma att tala om att jag inte mera har så mycket kramper som i våras.….” 

Doktorn låtsades som om hon inte hörde det där ”bara för att”. En så tokig gammal människa som tror att stortån kan ha ett meddelande! Nej, sådant bör man taktfullt inte-märka!

Men att jag sa så berodde nog på hästen jag drömde om ansikte-mot-ansikte i somras.  Den var språkskapande. Jag slutar nu med ännu ett ord ur Bubers vackra text: 

”I varje sfär genom allt som blir närvarande för oss, blickar vi hän mot det eviga Duets mantelfåll, förnimmer vi en fläkt därav; i varje Du tilltalar vi det eviga, i varje sfär efter dess art.”