Dröm dikt myt. Stina Hammar

Så heter en bok, skriven av en 81-årig man som varit professor i filosofi i Berkeley i Kalifornien, Hubert Dreyfus.  En vän sände mig en vänskaplig och uppskattande artikel om honom ur norska Aftenposten den 5 juni. Hans bok har en förklarande undertitel: Reading the Western classics to find meaning in a secular age”. Det tilltalade mig, eftersom det påminner om mitt eget sätt att söka den sinnliga tankekällans kraft så som den kommer till uttryck i skönlitterära verk. Hur ser den ut? Vad lyser och vad har slocknat? Var finns ljuskällan? Så har jag läst bl. a. Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij, Elsa Beskow och Göran Tunström. Det skulle bli intressant att nu läsa klassiska texter ur filosofisk synvinkel: ”to find meaning”.

Vad allt har inte hänt i Norge sedan den 5 juni! Det som hände den 22 juli har dock inte gjort Hubert Dreyfus bok mindre viktig. Anders Behring Breivik sökte sannolikt just sitt livs djupaste mening i det fasansfulla som han själv såg som ett hjältedåd, massmordet på Utøja.

Som exempel på nutidens nihilism berättar Hubert Dreyfus om den amerikanske författaren David Foster Wallace som begick självmord 46 år gammal 2008. Särskilt framhåller han hur texten är byggd i romanen Infinite Jest – (oändligt gyckel), där varje påstående genast undergräver sig självt för att sedan återtas och ifrågasättas igen som en ringlande orm som biter sig själv i stjärten. Dreyfus ledstjärna är att finna vad som varit ett värn mot nihilismen i andra tidsåldrar. Hur gjorde man för att göra livet värt att leva på Homeros tid (700 f Kr)? Vad var viktigt för Aischylos (525 – 456 f Kr)? Hur lyckades Dante med Den gudomliga komedien (1265 – 1321) och vad kämpar Herman Melville (1819 – 1891) med i Moby Dick?

Hubert Dreyfus tolkningar av utvalda litterära texter från Homeros till Wallaces är lärorika och stimulerande. Hans tolkning av vad som ”is shining” i verkligheten bland nutidsmänniskorna tycker jag däremot är fattig och lättfunnen, ja, kanske även farlig. Lyftet i att sitta på en fotbollsmatch och lämna den tråkiga intellektuella kontrollen och jubla hänfört med alla andra entusiaster över skickligt spel har en viss likhet med jublet inför starka ledargestalter som Hitler. Man måste tänka efter, så att man inte låter lura sig, säger Dreyfus. Varken sport eller yrkesskicklighet eller tingens skönhet garanterar nämligen den integritet vi behöver i den förvillande stunden av hänförelse.

”All men need the gods”, står det i början av Odysseen. Homeros hjältar lyssnade till många gudar. Ja, gudarna var som stämgafflar. Sköna Helena stämde med Afrodite – ”the sacred erotic dimension” -- när hon förälskade sig i Paris och därför måste också hennes man, kung  Menelaos, vara stolt över hennes äventyr. Akilles stämde med Ares när han var en lysande krigare, Odysseus skyddades av Atena. Vid ett tillfälle när han var skeppsbruten vid en farlig kust, erbjöds hans händer en sten att gripa om: ”Atena lärde honom”. Det var således inte hans förtjänst att han tog sig i land. Livets oförutsedda händelser kunde förklaras med gudarnas ingripande. Människan var inte fullt ansvarig och inte heller skyldig. Stundens tillfälle skänktes av en tongivande gudom. Tacksamhet var den viktiga hållningen.

Zeus förutsätts i bakgrunden som den mäktigaste energin, men vikten läggs vid de många stämmorna. Med denna ljusa livssyn undertrycktes de mörka krafterna, hat och hämnd, ”de vämjeliga” furierna. De kräver sin plats i Aischylos dramer tvåhundra år senare. Men efter alla hedersmorden i den bloddrypande Orestien samlar Athena sin stad till försoning och riktar allas gemensamma känslor till hemstadens lov, staden som atenarna sedan sjungande tågar igenom tillsammans med alla sorters gudar. Dreyfus ser det som en monoteistisk tendens och ett lysande ögonblick. 

Med mitt synsätt motsvaras i dag ”All men need the gods” av att alla människor behöver det tredje verklighetsområdet, men skillnaden är att de gamla atenarna inte visste av att de hade något inre. Allt kom utifrån, även sömnen och drömmarna. Odysseus förmåga att se oberörd ut men ändå gråta invärtes förvånade Homeros. Augustinus som själv längtade bort från platonismen till sinnliga upplevelser, berättar i sina Bekännelser att människor kom för att se S:t Ambrosius läsa Bibeln: ”his eyes scanned the page and his heart explored the meaning, but his voice was silent and his tongue was still.” Även om vi idag tycker att det är självklart att ”kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda” som det står i Kingos psalm från 1600-talet, finns det människor som inte känner de inre bildernas värld. Det är i mötet mellan det yttre och det inre vårt samvete utvecklas. Och frågan är, tycker jag, om inte det tredje verklighetsområdet är kärnpunkten ännu i dag.

Jag skall tänka över All things shining i nästa blogg också.