Förälskad förgäves av Olle Medelius
Av min jämnåriga vän och släkting Olle Medelius har jag just fått en liten roman – 174 sidor – utan välsignelse från något förlag, inte ens hans eget står angivet. Så brukar vi ha det, han och jag, även om vi skriver i helt olika genrer. Hans roman heter Förälskad förgäves. Den handlar om Trass, 67 år, och hans skolpojksförälskelse Suzanne, en några år äldre flicka som han aldrig kom ens i närheten av. Han var fjorton år då. Nu är han sedan många år en frånskild man med barn och barnbarn. Han kommer från begravningen av en annan jämnårig skolkamrat, Benny, som under romanens gång blir en kritisk röst inom honom själv.
Men minnet av Suzanne vill bli kropp. 14-åringens upplevelse av Suzanne är oförliknelig. Att hon alls finns på denna jord ger livet mening, trots all falskhet och grymhet.
Boken är byggd i åtta ”snitt” – jag tror att ordet skall göra litet ont. Författaren kallar sig ”verbal kirurg” på pärmkartongen. Under en vecka får vi följa pensionären Trass och hans trassliga känslor och tankar, när han slungas ur sitt förhållande till Milda Ensamhet och ser sin Suzanne inkarnerad i en elegant klädd medelålders kvinna som han råkar träffa på Vasamuseet och lyckas dricka kaffe med och ge sitt visitkort. ”Hon fångade upp mina tankar som i ett brandsegel”, försäkrar han efteråt sig själv. Kvinnan på museet heter förstås Suzanne – ni drömmare vet att z är en farlig bokstav som påminner om huggormens zigzagrand på ryggen och väsning. Trass är också i en farlig ålder vid arbetslivets slut. Han blir som hypnotiserad av kvinnan han mött och hoppas på ett nära förhållande. ”Var finns du Suzanne?” Benny-inom-honom påminner om att han faktiskt inte vet något om Suzannes inre landskap ”hennes hemliga djungelstigar”. ”Mina känslor är mina stigfinnare”, tror Trass.
Suzanne visar sig vara en internationellt känd kläddesigner som fotograferas och intervjuas i tidningarna. Trass beger sig till Berns för att hylla henne på modevisning, han lyckas sedan korsa hennes väg på Dramaten, där de ger Strindbergs Gustav Vasa, han läser i tidningen att hon är prästdotter och går till kyrkan i hennes fars församling. Men inte är hon där. Han får veta att hon farit till Storlien en vecka för att koppla av. Hela tiden underhålls Trass förhoppning av små, små tecken som han menar tyder på att hans känslor är besvarade. När han får en rosenbukett av fastighetsskötaren Svea Svensson på grund av en tjänst han gjort henne tar han för givet att rosorna kommer från Susanne. Men när han står på Arlanda och ser Suzanne krama och kyssa en jämnårig man tränger verklighetens situation fram till hans medvetande. Dock har han ett trumfkort kvar: han kan skriva Suzanne till diktens verklighet.
Den lilla berättelsen om Trass och hans jakt på Suzanne är av klassisk kvalitet. Den är förtäljd många gånger av många diktare. Olle Medelius planterar den i svensk jord och påminner oss flitigt om vårt mer barbariska än ärofulla arv. Intrigen handlar dock inte om gubbsjuka utan om människovärde. När det blir Trass tur att betjänas i nattvardskön i kyrkan kan han inte styra sig utan knuffar till prästen så att oblaterna far i golvet. I samtal med prästen efteråt biktar han sin stora besvikelse över att Suzanne inte fanns i kyrkan, där han hoppats finna henne.
Vem är då Suzanne? Jag känner en grundregel för drömmare: den som jagar dig är du själv och den du jagar är också du själv. Suzanne är kanske just konsten och dikten och framför allt det konstnärliga i oss själva: nattens drömmar och visan som susar i örat. Detta är ”trollformeln” som tjusar ormen, lika för alla och ändå helt personligt. Det kan vi alla förverkliga.
Men en annan regel att drömmen är drömmarens. Alla vi andra i gruppen kommer bara med våra förslag.
P.S. Skriv gärna kommentar.
