Anna Rydstedt och tankekällorna
Det tar lång tid innan en saga som uppfattats som konkret verklighet blir accepterad som begrepp eller bildtankar som väcker våra känslor starkare än ord. Spänningen mellan tankekällorna består även i Nya Testamentet. Men medan Matteus startar sitt evangelium med att berätta hela den dramatiska julsagan går Johannes direkt på Ordet: ”Och Ordet vart kött, och han bodde bland oss”, skriver han så vackert. Vi måste kunna göra den så smärtsamt försinnligade tanken till ord igen.
Men just nu är jag på Öland, och två mornar i rad vaknade jag till ”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar - -.” För en gångs skull stämde mina sinnen helt med den sinnliga tankekällans uttryck. Maja Lundgrens uttryck i Mäktig tussilago, ”Guds kläder” låg så nära att tänka på, när jag såg hur gult sedum och käringtand noga broderade alvarets magra vidd med gyllne slingor och utsökta rundlar. Men just nu överväldigar det blå: himlen, Kalmarsund, och i strandlinjen så långt jag kan se flammande blommor, vars namn är blåeld. I allt det här blå firade Anna Rydstedtsällskapet sitt årsmöte på Annas egen horva i Ventlinge. Blått var Annas älsklingsfärg, berättade Nina Södergren som kände både Anna och hennes barndomsfamilj väl. Annas mamma hade ofta haft en blå klänning – som alltså hela landskapet här bär. Modergudinnans kläder, får jag tänka hädanefter.
Också Lennart Sjögren var där och både Nina Södergren och han läste dikter av Anna. Lennart Sjögren framhöll att Anna inte bör ses alltför provinsiell. Hon var ”Anna i världen” som hon skrivit i en dikt och som det står på hennes gravsten. Ölandsbladet har under våren en gång i veckan publicerat en av Anna Rydstedts dikter, och i fredags var dikten tagen ur hennes sista diktsamling, Kore. Scenen var T-centralen i Stockholm. Dikten hette En blek Ophelia. Lennart Sjögren pekade på den.
Jag hade läst den, och jag hade apropå den sagt till Tomas i bilen ner till Ventlinge att jag har försummat att söka efter spänningen mellan tankekällorna hos Anna. Här såg jag den tydligt. Annas uppmärksamhet fängslas av ”en blek Ophelia, en knarkerska i jeans och jacka”. ”Hon är såsom en som är nära sin själ och sitt döende” skriver hon.
När Anna skrev dikten var hon troligen själv ”nära sin själ och sitt döende”. När hon färdigställde diktsamlingen Kore visste hon att hon liksom sin blå mamma hade obotlig cancer.
Diktens Ophelia förbinds icke desto mindre med ande, sång och tal. Anna har ”delat luft” med henne, upplevt henne ”som en varm fläkt”, ”hon kom med vind omkring kroppen”. Och fast hon nu sitter och ”tuggar med käkarna, / läpparna är insjunkna, / som om hon inte hade några tänder” så talar hon till Anna ”på ett sjungande sätt”. Hon sjunger ”om en vind nerifrån de mörka djupen inom oss.”
Ofelia är hos Shakespeare den förskjutna bruden som bär hela systemets galenskap i sin gestalt och sin död. Hon personifierar den sinnliga tankekällan. Hamlet ser sin far som en vålnad som kräver hämnd. Visst, det är en sinnlig bild, en sinnlig tanke som besätter Hamlet mer än kärleken. Det kan han inte ifrågasätta. Han lever i en helt manlig struktur.
Ophelia i Annas dikt sitter nedsjunken
på den nya designade träribbsoffan
på tunnelbanestationen vid T-centralen
mellan två andra kvinnor
komna från varuhusen.
Jag ser i Annas dikt ett avsked till orden, sången, anden. Men jag ser också hennes vision av vår kultur, där dikten sitter inklämd som något obehövligt och asocialt mellan vårt intresse för yttre väldesignade prylar. Många människor bär verkligen detta på kroppen, liksom Ofelia. Även Anna kände av smärtan och smäleken.
Någon gång i mitten på 80-talet vaknade jag i vår trimaran av en psalmmelodi. Men jag hade ingen psalmbok i båten, så jag visste inte orden till melodin. Anna räddade mig. Vi befann oss en dagssegling från Grönhögen på södra Öland och där tog vi kvällshamn. Vi ringde Anna och Gustaf som båda var mina kolleger vid Birkagårdens folkhögskola. De hämtade oss i bil till Ventlinge och vi drack te hos dem. Anna tog fram sin psalmbok och vi slog upp Liedgrens psalm ”Ord av evighet”, verkligen en världspsalm: ”Du Guds starka Ord, skapa om vår jord.” Skalden ber om uttryck för ”all den oro som oss jäktar, / allt det kval som tyst försmäktar; / giv det form och ljud…” ”Alla löftens Ja, / säg ditt Effatá.” Jag måste fråga den alltför tidigt prästutbildade Anna vad Effatá betyder. Det betyder ”öppna dig” sa Anna och var ett ord Jesus sa när han botade en blind man med att spotta saliv ur sin egen mun på hans ögon.
"För ditt rikes tjänst bered oss," står det i psalmen. Anna fick inte bli präst. Hennes indignation och besvikelse kommer till uttryck i diktsamlingen Bannlyst prästinna. Jag tror att psalmen jag vaknade till i det blåa Kalmarsund var menad åt Anna och alla dikter hon med stor smärta skulle komma att föda för att genom identifikation kunna uttrycka ”de mörka djupen inom oss”.
