Dröm dikt myt. Stina Hammar

Moder Jord och Fader Ord

Skall jag börja blogga igen? Jag har varit tveksam. Jag har varit utan inspiration efter boken om min yngste son och hans tragiska död. (”Jag tar det på kroppen jag” Marelds förlag 2009) Jag trodde att nu hade jag sagt allt jag måste säga. Men nu sitter jag här igen! Så länge jag lever har jag antagligen behov av att formulera mig, och då är bloggen bra.

Häromdan såg jag Skavlan på TV. Jill Bolte Taylor, hjärnforskare i Harvard, var hans gäst. Hon hade själv drabbats av stroke, och det hade tagit åtta år för henne att återvinna språket och rörelseförmågan. Hon berättade om hur hon i sin ensamhet under de första timmarna efter hjärnblödningen gradvis upptäckte hur den ena förmågan efter den andra svek henne. Hon måste ringa efter hjälp och med otrolig ansträngning jämförde hon varje siffra i telefonnumret med dem på telefonen så att hon kunde trycka på rätt knappar och nå en annan människa. Men hon kunde inte tyda varken vad hon själv sedan försökte säga eller svaret hon fick. Hon berättade så fängslande om detta att Skavlan sa att hon fick det att låta som en rolig upplevelse. Det var det förvisso inte, men så här långt efteråt kunde hon säga att hon lärt sig mycket om sin hjärna som hon inte skulle vetat annars. Hon talade om den euforiska känsla som omotiverat hade överväldigat henne, när den högra hemisfären av hjärnan ensam rådde. Där bor känslorna, sa hon, ja, den som använder den delen av hjärnan lever i friden, glädjen och nuet. Har vi alltså två maskiner att tänka med, undrade Skavlan. Jo, sa Jill Bolte Taylor. Den ena är sönderdelande och analytisk, medan den andra ser till helheten. De har inga nervceller gemensamt, men det finns nervbanor mellan dem, så de kan meddela sig med varandra. Kvinnor har tätare förbindelser mellan hjärnhalvorna än män, trodde hon.

Hon hade en modell av en hjärna i handen, så publiken kunde se hemisfärerna både tillsammans och var för sig. En särskild slinga fanns på båda: det limbiska systemet. Där bor ömhet, vänskap och kärlek, berättade hon. Hon visade också i förbigående var den företeelse som jag kallar ”visan-i-örat” sitter.

Nu skall jag köpa boken som Jill Bolte Taylor har skrivit, så jag kan följa hennes upplevelse mer nyanserat. Tills vidare vill jag säga Skavlan att han inte skall kalla hjärnan för en maskin. Ingen av oss vill bli behandlad som om någon del av oss vore en maskin. Vi är helt och hållet organiska varelser. ”Du är inte en fotoapparat”, undervisades jag själv av en dröm för längesedan, ”du är ett odlat landskap”. Jag berättar den drömmen i ”Åkerns hunger. Drömmar under sju svåra år” (Mareld 2007). Drömmarna, själens reningsverk, nämnde Jill Bolte Taylor överhuvudtaget inte. På så sätt lärde jag mig äntligen förstå alla de mediterande personer jag mött som tittat oförstående på mig, när jag talat om drömmarnas betydelse. De har gått direkt på fridskänslan. Man skall ”tömma sig” på allt, så når man dit, där allt är ”nu” och frid som det var en gång i livmodern. Det finns alltså ett särskilt område i hjärnan för det! Det visste jag inte. Den moderna människan inbjuds till denna oas och finner styrka däri. Så varför göra sig mer besvär?

Men jag tömmer mig aldrig – jag lyssnar efter visor! Visor avslutar alltid mina drömmar men kommer också på dagen. I trettio år har jag avlyssnat och antecknat hur visorna följer mig och undervisar mig om mig själv och min livssituation. I dag när jag satt och åt lunch var det tre melodislingor som avlöste varandra. Först hörde jag några rader ur Dan Anderssons Tiggaren från Luossa:

 

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,

om de vildaste havens vila har jag drömt.

Och i anden har jag ilat mot de formlösa land

där det käraste vi kände skall bli glömt.

 

Varför dök den visan upp i mitt öra? Kanske för att jag börjar bli gammal och glömsk? En dag kanske ”det käraste jag kände” är borta, fast jag ännu synes leva? Precis som språket försvann från Jill Bolte Taylor, när hon fick hjärnblödning i den delen av hjärnan som förstår sig på språk. Det lineära, historiska minnet sitter också där och riskerar att utplånas, om området drabbas. Jag har känt människor som glömt käraste vännen de levt tillsammans med i många år och som inte känt igen sina barn. Men kroppen är till det yttersta vår vän, utrustad med läkekrafter. Jag tänker på den helhetens nåd som i olyckans ögonblick strömmade mot Jill Bolte Taylor den stund då hon förlorade språket − en eufori, kanske som spädbarnet vid modersbröstet. Så är det kanske också när vi dör. Jag slår upp Dan Andersson långa dikt och läser ännu en strof:

 

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

 

Språket i den dikten är förföriskt stilla, svalt, rogivande. Naturen är omslutande som en moder. Jo, det är förföriskt, för om inte Jill Bolte Taylor hade kunnat mobilisera det yttersta av det lineära språkets nykterhet och möjlighet, så pass att hon kunde knappa in ett telefonnummer, hade hon burits bort från livet och aldrig kunnat berätta någonting av sin erfarenhet för oss. Det kan ligga en stor frestelse i det, en frestelse som har besatt diktens huvudperson, tiggaren från Luossa: ”Tag all jorden bort, jag äga vill det ingen, ingen har!” Var skeptiska mot hans suggestiva berättarkonst! Så länge vi kan använda våra dubbla möjligheter att tänka är det kärleksfullt att göra det.

Genom att sända den här dikten i mitt öra visade den där hjärnslingan där visan-i-örat sitter att den hade följt med när jag lyssnade på Jill Bolte Taylors berättelse. Om jag läser vidare i Dan Anderssons dikt påminns jag också om de vågrörelser som fyller varje cell i universum och som blir musik i den där hjärnslingan. Dikten slutar:

 

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män få ro.

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

 

Mina sinnen är begränsade. De melodier som susar i mitt öra är ekon av sånger jag har hört – en sorts skapande minne bär fram dem till mig på ett oväntat sätt, som om det fanns ett urmönster som inte är lineärt utan gärna får formen av en ros. Innan jag hade läst och tänkt allt det här följde i mitt öra några rader ur psalmen ”Det är en ros utsprungen”:

 

Den späda rosen fina, som doftar salighet,

i mörkret skall den skina,

besegra dunkelhet.

Sann Gud och mänska sann,

Oss arma mänskor frälsa

Från synd och död han kan.

 

Visan är en tysk katolsk julsång, och just den här strofen är skriven av en okänd tysk författare år 1831, läser jag i psalmboken. Psalmen för övrigt är 1500-tal. Precis som i Tiggaren från Luossa talar orden om tidlöshet. Den fullständiga glömska som Dan Andersson låter ”tiggaren från Luossa” önska sig som en helhetslösning, blir i julpsalmen betydligt mindre farlig: en ”dunkelhet” som inte kan utsläcka hoppet om tidlös kärlek: ”salighet”. Hjärtats ros doftar och skiner, men den uppslukar inte som modern i naturens ”rosenmantel”. Men också i den här visan påminns vi om att livet kan vara så svårt att det känns outhärdligt. I nästa strof talas om ”dem som klaga i denna jämmerns dal”. Man lovar dem en plats i ”Faderns fröjdesal”. Kanske valde min musikaliska ekoslinga i hjärnan en glad ”fader” som komplettering till den tunga ”modern”? ”Fadern” är en påminnelse om språkets betydelse. Vi är födda och avnavlade till frihetens luft.

Den tredje visan som dök upp i mitt öra var Evert Taubes ”Änglamark”. Den handlar om vårt ansvar för det jordiska paradiset och kommande generationer: ”Låt barnen få leka på blommande ängar!” Den lilla korta slingan i mitt nervsystem som är odlad med mitt livs alla melodier nöjer sig inte med min lycka, frid och salighet. Gör dig besvär, Stina! Lyssna till moder natur i dig själv och låt fader språk tolka! Kanske är det just så jorden skall räddas?