Kapten Nemo
Jag har just samläst två böcker av P. O. Enquist, dels Kapten Nemos bibliotek (1991) dels hans självbiografi, Ett annat liv (1909). Till stora delar sammanfaller innehållet i de båda böckerna på samma sätt som livets händelser än kan skildras dokumentärt som något som faktiskt har hänt och än kan ta bildlig gestalt i dikt och dröm. När jag för aderton år sedan läste Kapten Nemos bibliotek kunde jag inget veta om det självbiografiska underlaget. Nu vet jag att det var med den boken P. O. Enquist skrev sig frisk efter tretton års kamp med alkoholen. Jag har läst om hur han två gånger rymde dramatiskt från ambitiösa behandlingsprogram och tredje gången klarade att fullborda, tack vare att hustrun vid avfärden lagt Toshiban, skrivmaskinen, i hans knä ”som vore den en hundvalp”. Detta lägger något viktigt till baksidestexten som upplyser att berättelsens ämne är en gåta ”i det gränsland där fantasin ger skydd mot verkligheten men speglar sanningen”.
Vad är det som kan vara så läkande i det där gränslandet, spegellandet? Jo, där innesluts vår personliga gåta i alla människors gåta utan att gå förlorad. Där skapas den världsvida gemenskapen: ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”, Lars Ahlins formel, Göran Tunströms formel, Ekelöfs – ja, så många konstnärers och drömmares. Sjuk eller frisk – vem har råd att avstå? Om jag översätter till det religiösa språk som färgade så mycket i P. O. Enquists rosenianska barndom kan gränslandet motsvaras av det märkliga såret i Människosonens sida, ”varur kom blod och vatten, och där uschlingarna kunde gömma sig som i en grotta, dold för fienden.” Ty Människosonen i Hjoggböle var inte så ond som Gud. Han försvarade människorna mot den straffande Guden, och Enquist försvarar honom och alla liknelser han använde, när han var rädd för Gud ”som ju skulle straffa honom om han sa som det var”. Det blev ”mycket omskrivningar, och en liten kärna av sanning som han bakade in som stekfläsk i palt”.
Dock hade Människosonen oftast inte tid just när pojken i Hjoggböle behövde honom. Han hade ju så många att tänka på! Men pojken som berättar sin mörka saga för oss har läst Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne, och där har han lärt känna Kapten Nemo, en Välgörare som växer in i hans fantasi och svarar på hans anrop och ger honom vänliga råd. Kapten Nemos undervattensbåt med dess två ljuskällor blir en liknelse för människans kropp och alla de fantastiska instrument den erbjuder till vår hjälp, om vi lär oss använda dem, inte minst de två medvetandeljusen, ordens tankekälla och drömmens. På omslagsbilden av Ludvig Grandin ser vi de två ljuskällorna spela sökande åt varsitt hål i omedvetenhetens mörka grotta. På liknande sätt ser vi på Elsa Wohlfart Larssons vackra omslag till självbiografin ljuset falla dels över P. O. Enquists bistra ansikte, dels över hans knäppta händer. Över bröstet är hans namn skrivet med röda bokstäver. Han ser rakt på läsaren och boktiteln lyser med vita bokstäver över de knäppta händerna: ”Ett annat liv”.
Kapten Nemos bibliotek betecknas som ”en mörk fabel” och är en krigsförklaring mot det religiösa språk, som tolkas dogmatiskt och har anspråk på att vara den moraliska lösningen för alla människor i hela världen. Det är samtidigt en hyllning till den inre kart som erbjuds i dröm, saga och poesi, sådant som betraktades ”onödigt” eller till och med som synd i den snåla religiösa värld P. O. Enquist skildrar. Det är en obarmhärtig värld, där man i lagens namn kan rycka två sexåriga barn från de familjer de lärt sig älska, eftersom de blivit förväxlade på sjukhuset när de föddes, och där en fjortonårig flicka, troligen av tattarsläkt, får missfall och dör i en vedbod, för att hon inte vågar tala med de vuxna. Pojken – berättaren går in i stumhet, sedan han hjälpt flickan att dränka det dödfödda barnet. Å, om detta vore i Hjoggböle i början på 1900-talet, så jag kunde sitta och tänka att så var det förr, ja, faktiskt så sent som när jag själv var barn! Men det är samma vecka som Gellert Tamas ger ut sin dokumentär om de apatiska barnen. Hur kommer det sig att vi ännu i dag är så oseende? Är det för att vi inte förstår att vi behöver våra inre Välgörare, dem som konst och dröm består oss med? ”Det är onödigt”, sa de i Hjoggböle.
Och fortfarande kan folk undra på kultursidorna i dagstidningarna vad dikt och fiktion skall vara bra för. När vi ger betyg redan till förskolebarnen och kbt-behandling för äldre ångestdrabbade med starka symtom som P. O. Enquists alkoholism! Vi vet inte att Människosonen finns i oss alla och talar med många tungor för att väcka vår inlevelseförmåga.
