Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag har just läst en bok som heter "Dora Maar och Picasso - En kärlek i ljus och mörker". Den är skriven av Britt Ståhlberg Norée, som i många år varit Dagens Industris korrespondent i Frankrike, men som nu är free lancer. Hon har försökt bli bekant med Dora Maar, kvinnan som bodde i det stora huset i byn Ménerbes i Lubéron, och som var en konstnär  som helst ville vara i fred för människor och måla. "De vackra fälten och bergen framför hennes fönster var motiv hon älskade. Hon målade landskapet i alla dess skiftningar alltefter årstid och dygnsljus."

Det stora huset hade Dora Maar fått av Picasso. Det var en avskedspresent efter ett förhållande som varat i nästan tio år, från hösten 1935 tills det mattades av 1943 - 44. När hon kom in i Picassos liv var han i en skaparkris, när han inte kunde måla. Hans äktenskap med Olga Kokhlova var slut, och hans älskarinna Marie Thérèse Walter väntade barn. Det sägs att Picasso hade svårt för definitiva beslut och uppbrott. Han levde gärna med flera kvinnor på en gång och förklarade sin kärlek till såväl Marie Thérèse Walter som till Dora Maar samtidigt. Men när den 21-åriga Francoise Gilot kom in i hans liv i maj 1943 begärde hon efter ett par trevande år att han skulle välja. Då valde han att göra sig fri från Dora Maar som då var 37 år. Picasso själv var 63.

Dora Maar väckte först hans uppmärksamhet, då hon satt på ett kafé och lekte med en kniv. Hon högg med knivspetsen mellan vänstra handens utspärrade fingrar. Ibland gick det snett, så att hon sårade sin hand, och några droppar blod färgade den svarta handsken med broderade blommor.  Man kan säga att i den stunden var hon både förövare och offer, och på det viset lekte hon fram en central mänsklig problematik. Picasso blev fängslad och bad att få handsken som han sedan sparade i en glasmonter i sin ateljé. Det är möjligt att Dora Maar omedvetet kom att hjälpa Picasso en bit på väg med inegritetsproblemet. Vad fick hon ut själv av förhållandet? Britt Ståhlberg Norée säger att de båda konstnärerna möttes "med ömsesidig nyfikenhet och önskan att utforska den andre".

Det är spännande att följa den här processen, "en kärlek i ljus och mörker", som Britt Ståhlberg Norée kallar den. Dora Maar var såväl skicklig fotograf som målarinna. Hon följde Picassos skapande med sin kamera.  Det intresserade honom. Han tyckte att han bättre förstod det som han kallade skapandets metamorfoser, när han genom hennes bilder såg sina målningars olika stadier i förhållande till sin grundläggande konstnärliga vision. Hon hjälpte honom se varje detalj. Å andra sidan var hon själv hela tiden utsatt för hans målaröga. Hon var hans modell i stort och smått. Och i de bilder han skapade i förhållande till henne finner jag mitt eget spår, det som mina bloggar är till för att belysa.

Den som målar eller diktar befinner sig på den sinnliga tankekällans område, samma område som vi oftast förbehåller drömmen. Men drömmens öga är alltid med oss och tar plats där det kan medvetandegöras. Gränserna mellan drömmaren, diktaren, målaren och hans modell är dessutom oklara, så som det är mellan barnet och föräldrarna eller mellan nyförälskade människor. Vi blir varandras speglar. Inom psykoterapin kallar man denna mekanism för "överföring" och försöker medvetandegöra vad som händer i den bindning som uppstår mellan terapeuten och konfidenten. Ont och gott, liv och död skall spegeln ta emot. Dunkelt vet man själv något om det. Britt Ståhlberg Norée berättar att på en tidningssida skrev Picasso i juli 1936 namnet Dora tio gånger med olika färgpennor. Så skulle hennes ansikte skifta för honom i ljusa stunder och mörka tider, tills hon som spegel var helt avladdad för honom.

Picasso börjar med att idealisera Dora Maar - "på porträtten och målningarna lyser det om henne", skriver  Britt Ståhlberg Norée.  Även det demoniska är i begynnelsen skönt, som när han i juni 1936 framställer henne naken som en hårig hondjävul med horn i pannan, "Minotauresse". Det är i en illustration till vännen Paul Éluards dikt "Ute i det fria". Hon håller upp sin högra hand mot solljuset, " som hon med handflatan ömsom låter blända, ömsom släcker ned", förklarar Britt Ståhlberg Norée. Effekten gestaltas som ett knippe knivar mot hennes hand, tycker jag mig se - ljusets pilar, ja, medvetandets förstås. Men det är ju Picasso själv som träffas i sitt innersta behov, så som han fascinerades av hennes lek med kniven på kafét.

Den tid de hade tillsammans var mycket intensiv, inte minst för att den sammanföll med såväl spanska inbördeskriget som med Tysklands ockupation av Frankrike under andra världskriget. Britt Ståhlberg Norée knyter hela tiden parets personliga process tätt samman med våldet och frihetskampen i Europa.  Som en blodig mittpunkt lyser förstörelsen av den lilla baskiska staden Guernica i april1937. Sex tunga bomber fälldes av tyskt flyg på order av Franco. Brandbomber och sprängbomber östes ned av 47 plan, och sedan översköljdes de flyende människorna med kulspruteskurar från flygplan på låg höjd. Bombningen var ett kallt experiment med ny taktik, terrorbombning, en förövning till det kommande storkriget.

I maj började Picasso sin målning om det moderna krigets vansinne, "Guernica". "Konsten var hans språk och i det här fallet också hans vapen," skriver Britt Ståhlberg Norée. Dora Maar fanns vid hans sida med sin kamera. Men hon delade inte bara hans arbete utan också den smärta händelserna väckte. I skisserna till Guernica finns de första gråtande kvinnorna med. Det rörde sig om teckningar, gravyrer, målningar, och alltid var det Dora Maars ansikte som var förlagan till "La Femme qui pleure". Britt Ståhlberg Norée skriver:"Dora Maar fick uttrycka vad Picasso kände". Så var det, men frågan är om han hade tillgång till den tolkningen själv. Kanske var det så att han försköt sin egen sorg och svaghet till kvinnorna - och särskilt till den nyss så modiga knivkasterskan Dora Maar? Dock gör han vid samma tid en teckning också av en gråtande man som sträcker armarna mot himlen i en bedjande gest., "Homme suppliant". "De tycks leva i symbios", skriver Britt Ståhlberg Norée om denna tid.

Men symbios är också sammanblandning. Det hände att Picasso gjorde ett självporträtt där han har naglar som är typiska för Dora Maar. Och hon börjar själv måla i Picassos stil. "Det blev inte lyckat", skriver Britt Ståhlberg Norée. Det  ser ut som en symbolhandling att  Picasso just då köpte en apa, som följde paret var de gick. Dora Maar tröttnade fort på apan, men Picasso sålde den inte förrän han blev biten av apan i handen.

Porträtten av Dora Maar blir under andra världskriget alltmer förnedrande som i den stora målningen Femme se coiffant (kvinna kammar sig) 1940. Hon framställs som en deformerad kropp på jättefötter: "placeringen av magen, skinkorna och brösten kan ses som delar av ett hakkors." Som om hon fick bära hela Europas förnedring! Talade de någonsin om målningen på det viset? Kunde Picasso skilja sin modell från den verkliga kvinnan Dora Maar? Troligen inte. Han säger själv i efterhand:  "För mig är Dora Maar en kvinna som gråter. Under åratal målade jag henne i förvridna former, inte av sadism eller för att jag tyckte det var roligt. Jag följde bara en vision inom mig. Det var så Dora var på djupet."

Britt Ståhlberg Norée protesterar. "Tårarna var deras gemensamma tårar. Genom att förtala henne och inte erkänna vad hon bidragit med under de svåra åren skapade Picasso myten om Dora Maar som den ständigt gråtande kvinnan."

Den komplexitet Picasso ger sitt verk är förvisso allmänmänsklig. Med förvridna kroppar och splittrade ansikten har han givit viktiga uttryck för människans mörka sidor. I en mycket mörk fars skapade han rollfigurer med drag som liknade hans vänner, deformerade så kraftigt att man bara kunde skönja vissa specifika karaktärsdrag. Så arbetar den sinnliga tankekällan på drömmens scen som handlar om drömmaren själv. Synd att Picasso aldrig såg sin egen delaktighet.

Mönstret med de olika karaktärerna kring jaget kan vi känna igen också i Jesuskretsen. Picasso var troligen inte alls medveten om det arketypiska i sitt bildtänkande. När förhållandet till Dora Maar gick mot sitt slut skulpterade han "L`Homme au mouton" ( Mannen med fåret). Självklart menar jag att det är en bild av "den gode herden", Kristus. Picasso hade en längre tid gjort skisser av lamm, och många av dem fick Dora Maars ansikte. Hon blev konstnärens offerlamm. Om Picasso hade kunnat tolka sig själv hade deras kreativa dialog kunnat fortsätta på ett annat sätt.

Det var en svår chock för Dora Maar, när Picassos känslor svalnade och han övergav henne. Britt Ståhlberg Norée berättar så övertygande noggrant, höjer sällan rösten. Lågmält "framkallar" hon för mina ögon Dora Maars gestalt,, hennes yrkeskunskap, hennes kärlek, hennes sorg och hennes personliga styrka. 

Jag brukar hävda att konstens utvecklande förmåga är av samma art som våra drömmars. Konsten gör oss känslomässigt seende. Men det går inte av sig självt - det fordras tolkning. Och det framgår ju att Picasso inte kunde
skilja Dora Maar från den projektionsskärm han använde henne som. Han identifierade henne med gråten och lidandet, som för honom tydligen var detsamma som masochism. Tänk ett sånt lidande för Dora Maar att bli den som bar Picassos förakt för svaghet och den smärta han ville förskjuta från sig själv. 

Efter brytningen med Dora Maar söker han vid ett par tillfällen kontakt med henne, som om han ville övertyga sig själv och andra om hennes föraktliga svaghet. Han  uppträder kränkande mot henne. Han är som ett allsmäktigt litet barn, rasande över att inte kunna kontrollera sin mamma med sina befallningar. Om han hade sett sig själv hade han kanske inte varit tvungen att försöka starta en process på nytt med en ännu oritad kvinna, ofläckad av hans smärta. Som när man måste drömma samma dröm en gång till.

Dora Maar var stark nog att inte fortsätta den destruktiva leken. Men det var som Britt Ståhlberg Norée skriver beklämmande att allt hon hade satsat i det förhållandet fick ett för båda parter så kränkande slut. Det är fint att läsa vidare i bokens sista kapitel om hennes värdighet och fortsatta skapande i allt större ensamhet i det stora huset i Ménerbes. Jag tänker på legenden om konstnären som målade landskapet och sedan försvann  in i det
när han dog.