Den svåra medmänskligheten
År 1912 startade Natanael Beskow Sveriges första hemgård, Birkagården. Det är alltså snart hundra år sen. Målet var att skapa möten mellan människor från skilda samhällsklasser och med olika åsikter. Den aldrig prästvigde pastorn i Djursholms kapell hoppades att människor i själva mötet med varandra skulle finna en mer levande Kristus än den kyrkan mest predikade om. Man kan säga att Natanael genom sitt sociala engagemang ville skapa en tilltalets Kristusuppfattning. För sin hustru, Elsa Beskow, läste han högt ur filosofen och teologen Pontus Wikners "Tankar och frågor inför Menniskones son": "Till dig vill jag således tala, och jag vill tala till dig som till en vän."
Så skulle alla människor uppmuntras att tala till varandra. Men då måste de ha något att mötas omkring. Natanaels välbeställda konfirmander från Djursholm skulle resa in till Birkastan, den tättbefolkade arbetarstadsdelen kring Rörstrand och Atlasfabrikerna, för att öppna bibliotek, leda studiecirklar och ungdomsklubbar och knyta vänskapsband. Hans inspiration var den engelska settlementsrörelsen. Man skulle också helst bo tillsammans. Det blev aldrig så för Beskows själva, men mina svärföräldrar Lisa och Gillis Hammar var bland de medarbetare som bosatte sig i stiftelsens hus.
Min svärmor Lisa Albihn var den första i vår familj som fick kontakt med Birkagården. Hon var då en ung lärarinna som var anställd på Whitlockska skolan i Stockholm. Det hade varit hungerår och strejkår och nu var det första världskrigets år. Hon skrev i oktober 1914 till sin barndomsvän och blivande livskamrat Gillis Hammar som studerade i Lund, att hon ofta på sista tiden varit "genomgrå invärtes": "det är ju svårt för alla nu, ja ohyggligt. Och för var dag eländet varar, blir det värre och mer nedtryckande".
Lisa var dotter till en prästänka från Öland men hade tappat sin barnatro. Trots fattiga förhållanden hade hon fått utbildning och kände sig privilegierad. Hon stred frejdigt för kvinnans rösträtt och ville kunna dela med sig av sina kunskaper till dem som inte fått studera. En sommar hade hon tagit arbete på en tvålfabrik för att känna på fabriksflickors verkliga villkor, så att hon skulle kunna förstå dem. Vid sidan av sitt arbete på Whitlockska skolan hade hon nu en studiecirkel på Birkagården. Deltagarna var chaufförer och hon lärde dem engelska. Hon berättar för Gillis: "Vi förstår varandra så bra nu, och ingen misstänker mig det minsta för överklassighet."
Lisa närmade sig sålunda Natanael Beskows projekt, men hon var skeptisk till den kristna tro hemgården byggde på. Hon ville inte uppträda under en bekännelse hon inte delade av hjärtat. Men denna gråa, känslomässigt stormiga dag skriver hon till Gillis:
"I dag har jag fått för min själ, och vet du av vem? Pastor Beskow. . . . Han sa, att kulturens mål var människan. Visserligen var det fasansfullt att behöva vara med om undergången av en civilisation, som varit vår stolthet, men ett hopp fanns ändå däri, att vi så lätt kunde finna bristerna i vår hittillsvarande kultur: den hade varit för mycket utåtvänd. Dess kulmen var affärsmannen å ena sidan, estetikern å den andra. Den nya kulturen måste rikta sig både utåt och inåt."
Det var inte karriärmänniskan den nya kulturen skulle dana utan medmänniskan, framhöll Natanael Beskow. Sådan var hans pedagogiska framtidsvision år 1914.
Jag kan säga att just det har Lisa lärt mig också, både som lärare och svärmor, och det är därför jag vid 85 års ålder skriver den här bloggen. Nästan hundra år har gått sedan Natanael talade om den ensidigt utåtriktade civilisationens undergång och två världskrig har avslutats i Europa, det sista ohyggligare än det första. Och var befinner vi oss i dag?
Sista veckan har jag två mornar vaknat med besked om häftigt väder. En morgon var det Sindings Frühlingsrauschen jag hade i örat - ingenting annat. En ordlös signal bara om väldiga förändringar. För några dagar sedan vaknade jag till det enda ordet:: "Storm". Det hade faktiskt blåst väldigt dagen innan. Men det meteorologiska vädret brukar inte räcka för mina drömmar. De handlar om en andlig verklighet, om oro, sorg och upprördhet.
Den ekonomiska oron - skakar den verkligen mina drömmar? Jag har sett i tidningen att alldeles drömlöst och nyktert folk liknar det som händer på världens börser vid "en storm", ja, det hände just den dagen när "storm" var mitt morgonord ur drömmarnas värld. När inte ekonomin går ihop, då kan mycket hända. Hur blir människorna mot varandra när arbetslöshet hotar?
Ordet "storm" kom morgonen efter TV-programmet om Landskrona . Det handlade mycket om sverigedemokraterna som blivit starka där. Jag tror att det var detta plus Rysslands vapenskrammel i Georgien som fick visaren på min drömbarometer att ge kraftigt utslag. Nej, inte nu igen! Inte här!
Vad var det Natanael sa om vår civilisation? Kulmen var affärsmannen och estetikern, sa han. Inte medmänniskan. Men det var ju hundra år sen? Nu kan alla chafförer engelska. Vi är globala nu. Bibliotek med datorer finns överallt. Natanael visste ingenting om datatekniken, han. Hur man når hela världen på ett ögonblick!
Om miljöförstöringen visste han heller ingenting. Tänk vad allt har förändrats i sin grund! Inte är drömmarna så nödvändiga som jag menar! Så länge som vi har övervakningskameror?
Men redan 1932 kände de den hotfulla atmosfären i Tyskland. Då ritade Elsa Beskow bilderboken Solägget, där Glupska kråkan slukar apelsinen som skogens småfolk nyss hade samlats kring och sugit saft ur. Han satte den i halsen, så sen kunde han aldrig kraxa mera. Det är den enda varelse i Elsa Beskows bildvärld som har förlorat yttrandefriheten.
Men jag är verkligen rädd för det som händer nu. Folk blir sällan mer generösa när de blir oroliga för sina pengar och arbetstillfällen försvinner. Att sprida upplysning om förintelsen räcker inte. Barn och ungdom lever här och nu. Den grymhet som pågår kan de se varenda dag på bilder i sin egen mobil. Kamrater är ibland både förövare och offer.
I svensk skolpolitik talas i dag så gott som uteslutande om hur dugliga våra barn skall bli i karriären och kolossalt litet om hur medmänniskoskap kan uppnås. Och det estetiska området - "Solägget" - vad skall det egentligen vara bra för?
Inte behöver vi pengar till att "lukta på bokstäver" redan i förskolan som Jan Björklund vill glädja barnen med. Vi behöver skapa möten kring rutschkanor och studsmattor, sand och vatten, kring byggklossar, färger och lera och papper och tyg och skärvor och spikar och knappar. Till sådana möten mellan barn och barn och mellan vuxna och barn behöver vi använda den dyrbara tiden före bokstävernas intressanta stund. Och så visa varandra hur det blev och prata om vad vi gör. Först kroppen, sedan pratet. Och så en sagostund.
Sen måste vi fortsätta i högstadiet och gymnasiet att lära oss tänka i tusen speglar med vår egen kropp. Det är det konsten och dikten lär oss. Det är den vidareutbildningen barnens lärare behöver mycket pengar till. För lärarna behöver ju också kunna tänka i speglar om inte den svart-vita karusellen skall fortsätta.
Så skulle alla människor uppmuntras att tala till varandra. Men då måste de ha något att mötas omkring. Natanaels välbeställda konfirmander från Djursholm skulle resa in till Birkastan, den tättbefolkade arbetarstadsdelen kring Rörstrand och Atlasfabrikerna, för att öppna bibliotek, leda studiecirklar och ungdomsklubbar och knyta vänskapsband. Hans inspiration var den engelska settlementsrörelsen. Man skulle också helst bo tillsammans. Det blev aldrig så för Beskows själva, men mina svärföräldrar Lisa och Gillis Hammar var bland de medarbetare som bosatte sig i stiftelsens hus.
Min svärmor Lisa Albihn var den första i vår familj som fick kontakt med Birkagården. Hon var då en ung lärarinna som var anställd på Whitlockska skolan i Stockholm. Det hade varit hungerår och strejkår och nu var det första världskrigets år. Hon skrev i oktober 1914 till sin barndomsvän och blivande livskamrat Gillis Hammar som studerade i Lund, att hon ofta på sista tiden varit "genomgrå invärtes": "det är ju svårt för alla nu, ja ohyggligt. Och för var dag eländet varar, blir det värre och mer nedtryckande".
Lisa var dotter till en prästänka från Öland men hade tappat sin barnatro. Trots fattiga förhållanden hade hon fått utbildning och kände sig privilegierad. Hon stred frejdigt för kvinnans rösträtt och ville kunna dela med sig av sina kunskaper till dem som inte fått studera. En sommar hade hon tagit arbete på en tvålfabrik för att känna på fabriksflickors verkliga villkor, så att hon skulle kunna förstå dem. Vid sidan av sitt arbete på Whitlockska skolan hade hon nu en studiecirkel på Birkagården. Deltagarna var chaufförer och hon lärde dem engelska. Hon berättar för Gillis: "Vi förstår varandra så bra nu, och ingen misstänker mig det minsta för överklassighet."
Lisa närmade sig sålunda Natanael Beskows projekt, men hon var skeptisk till den kristna tro hemgården byggde på. Hon ville inte uppträda under en bekännelse hon inte delade av hjärtat. Men denna gråa, känslomässigt stormiga dag skriver hon till Gillis:
"I dag har jag fått för min själ, och vet du av vem? Pastor Beskow. . . . Han sa, att kulturens mål var människan. Visserligen var det fasansfullt att behöva vara med om undergången av en civilisation, som varit vår stolthet, men ett hopp fanns ändå däri, att vi så lätt kunde finna bristerna i vår hittillsvarande kultur: den hade varit för mycket utåtvänd. Dess kulmen var affärsmannen å ena sidan, estetikern å den andra. Den nya kulturen måste rikta sig både utåt och inåt."
Det var inte karriärmänniskan den nya kulturen skulle dana utan medmänniskan, framhöll Natanael Beskow. Sådan var hans pedagogiska framtidsvision år 1914.
Jag kan säga att just det har Lisa lärt mig också, både som lärare och svärmor, och det är därför jag vid 85 års ålder skriver den här bloggen. Nästan hundra år har gått sedan Natanael talade om den ensidigt utåtriktade civilisationens undergång och två världskrig har avslutats i Europa, det sista ohyggligare än det första. Och var befinner vi oss i dag?
Sista veckan har jag två mornar vaknat med besked om häftigt väder. En morgon var det Sindings Frühlingsrauschen jag hade i örat - ingenting annat. En ordlös signal bara om väldiga förändringar. För några dagar sedan vaknade jag till det enda ordet:: "Storm". Det hade faktiskt blåst väldigt dagen innan. Men det meteorologiska vädret brukar inte räcka för mina drömmar. De handlar om en andlig verklighet, om oro, sorg och upprördhet.
Den ekonomiska oron - skakar den verkligen mina drömmar? Jag har sett i tidningen att alldeles drömlöst och nyktert folk liknar det som händer på världens börser vid "en storm", ja, det hände just den dagen när "storm" var mitt morgonord ur drömmarnas värld. När inte ekonomin går ihop, då kan mycket hända. Hur blir människorna mot varandra när arbetslöshet hotar?
Ordet "storm" kom morgonen efter TV-programmet om Landskrona . Det handlade mycket om sverigedemokraterna som blivit starka där. Jag tror att det var detta plus Rysslands vapenskrammel i Georgien som fick visaren på min drömbarometer att ge kraftigt utslag. Nej, inte nu igen! Inte här!
Vad var det Natanael sa om vår civilisation? Kulmen var affärsmannen och estetikern, sa han. Inte medmänniskan. Men det var ju hundra år sen? Nu kan alla chafförer engelska. Vi är globala nu. Bibliotek med datorer finns överallt. Natanael visste ingenting om datatekniken, han. Hur man når hela världen på ett ögonblick!
Om miljöförstöringen visste han heller ingenting. Tänk vad allt har förändrats i sin grund! Inte är drömmarna så nödvändiga som jag menar! Så länge som vi har övervakningskameror?
Men redan 1932 kände de den hotfulla atmosfären i Tyskland. Då ritade Elsa Beskow bilderboken Solägget, där Glupska kråkan slukar apelsinen som skogens småfolk nyss hade samlats kring och sugit saft ur. Han satte den i halsen, så sen kunde han aldrig kraxa mera. Det är den enda varelse i Elsa Beskows bildvärld som har förlorat yttrandefriheten.
Men jag är verkligen rädd för det som händer nu. Folk blir sällan mer generösa när de blir oroliga för sina pengar och arbetstillfällen försvinner. Att sprida upplysning om förintelsen räcker inte. Barn och ungdom lever här och nu. Den grymhet som pågår kan de se varenda dag på bilder i sin egen mobil. Kamrater är ibland både förövare och offer.
I svensk skolpolitik talas i dag så gott som uteslutande om hur dugliga våra barn skall bli i karriären och kolossalt litet om hur medmänniskoskap kan uppnås. Och det estetiska området - "Solägget" - vad skall det egentligen vara bra för?
Inte behöver vi pengar till att "lukta på bokstäver" redan i förskolan som Jan Björklund vill glädja barnen med. Vi behöver skapa möten kring rutschkanor och studsmattor, sand och vatten, kring byggklossar, färger och lera och papper och tyg och skärvor och spikar och knappar. Till sådana möten mellan barn och barn och mellan vuxna och barn behöver vi använda den dyrbara tiden före bokstävernas intressanta stund. Och så visa varandra hur det blev och prata om vad vi gör. Först kroppen, sedan pratet. Och så en sagostund.
Sen måste vi fortsätta i högstadiet och gymnasiet att lära oss tänka i tusen speglar med vår egen kropp. Det är det konsten och dikten lär oss. Det är den vidareutbildningen barnens lärare behöver mycket pengar till. För lärarna behöver ju också kunna tänka i speglar om inte den svart-vita karusellen skall fortsätta.
Kommentarer
Trackback
