Dröm dikt myt. Stina Hammar

Ordet "dröm" har flera betydelser i svenska språket, dels kan det avse nattlig dröm, dels klarvakna fantasier eller visionära utopier som Martin Luther Kings kända: "I have a dream. . ."  Det är kanske syftningen på fantasierna, dagdrömmarna, som har givit ordet dåligt rykte. Fantasier har inget verkligt värde för vuxna människor, anser många som kanske också ser ned på nattens drömmar. Tyvärr har ringaktningen också drabbat konstnärerna. Man har fordrat att porträtt och landskap skall vara verklighetstrogna. Man vill så gärna känna igen platsen där konstverket utspelar sig. Man har velat återfinna diktade gestalter bland kända människor i författarens omgivning. Varför skulle man läsa om påhittade människor?

Dikt och konst är emellertid släkt med nattdrömmen. Hur noga kontnären än föresätter sig att följa verkligheten kan hon eller han aldrig vara säker för drömtänkandet. Vårt inre lämnar oss aldrig i fred. Det blandar sig i vad vi säger eller gör antingen vi vet det eller inte. Särskilt stor är chansen när vi koncentrerat söker efter formuleringar. Penseln eller pennan glider in i ett inre, omedvetet mönster som är överraskande även för konstnären själv. Att lära känna detta mönster är kanske det viktigaste som finns, eftersom det är detsamma för alla människor i hela världen och ändå unikt för varje människa. Men få är de som söker efter detta.

Birger Sjöberg var en diktare sm var väl medveten om ordets dubbla betydelser. När Fridas vän fantiserar om eget hem i visan Hästskofyndet: kallar Frida fantasierna för "dröm". Hon säger:: "Dröm är ej som fakta. Nog äro fakta säkrare till sin natur?" Varför avvisar hon honom så? Känner hon sig hotad av något? Fridas väns till synes fria fantasier har här mörka dröminslag som röjer hans egna förbehåll mot äktenskapets begränsningar:

Säkert vi snart i det egna boet sitta
med prickiga gardiner och fågel i bur

Det låter inte riktigt roligt. Det drömska här är den underförstådda liknelsen "fågel i bur". Drömmar är ofta metaforiska. Fridas vän vet inte riktigt vad han säger, men hans författare vet det bestämt. När man söker i Birger Sjöbergs diktning finner man snart att fågelsymbolen är en av hans centrala, både för frihet och fångenskap. Men diktaren var irriterad på dem som rotade i hans privatliv: "Mig och mig!"

Redan 1958 när jag första gången skulle skriva om Elsa Beskow, upplevde jag att omgivningen värderade "fakta" mer än "fiktion". Man prisade hennes förmåga att måla av verkligheten. I Putte i blåbärsskogen kunde man följa varje mognadsstadium av lingon och blåbär och inte en myra förekom på fel ställe. I Olles skidfärd målade hon snö så att man kände både frost och tö. Jag tycker också att detta är fint och njutbart! Men Elsa Beskows verkliga storhet menar jag ligger i hennes mytskapande förmåga. Hennes ritstift och penslar spritter av oväntade uppenbarelser. Sagornas befolkning från Videung som sover i sin filt på grenen till Glupska kråkan i Solägget finns inte på riktigt, men det är de som gör sagorna sanna som drömmar är sanna. Vår naturkänsla föds i samspel med de mytiska komponenterna, inte på grund av att vi kan läxan.

Verklighetens betydelse i vår föreställningsvärld upplevde jag ännu starkare när jag i slutet på 70-talet arbetade med Birger Sjöberg.  Forskare kartlade Lilla Paris som vore det verkligen Vänersborg. Vilka gator gick nykterhetsmarschen? Hur kunde man binda Fridageatalten till Karin Lustine? När befann sig cirkusen med lindanserskan miss Dassy i Vänersborg? 

Jag mötte kompakt motstånd både inom Sjöbergssällskapet och på universitetet, när jag plötsligt såg Lilla Paris på ett drömskt sätt. Ibland misstänker jag att turistindustrin skulle förlora för mycket pengar om man slutade att kartlägga geografin i diktverken. Hur skulle det gå med turismen i Värmland, om vi flyttade in Selma Lagerlöfs kavaljerer på Ekeby i vårt eget hjärta? Eller Göran Tunströms olyckliga familj i Lerhålan i Sunne? Sunne är bara en bekväm kuliss, har han själv försäkrat.  I romanen De heliga geograferna skildrar han begränsningen för den som fastnar i geografin, både konstnärligt och mytiskt.. Och i novellen Det sanna livet skildrar han hur två judiska bröder med stora umbäranden når Jerusalem, föräldrarnas paradisdröm, och hur brodern med den bibliska drömmarens namn, Jakov, omedelbart träffas av en kulkärve som gör honom blind, förlamad och tyst för alltid. Så destruktivt är det, när man inte kan skilja på den heliga staden i hjärtat och den profana i geografin. Hur länge skall det dröja innan vi tillräckligt värderar det som händer i hjärtat?

Fantasins dåliga rykte driver såväl konstkritiker som  litteraturforskare och även teologer in i en försvarsposition. Det är den yttre verkligheten som gäller, både i konst, dikt och religion, basta! Den stora drömmerskan Heliga Birgitta måste försäkra att hon mottog uppenbarelserna i klarvaket tillstånd. Drömmar skulle varit värdelösa, kanske sända av Satan! Har man ändrat synsätt, så har inte jag märkt det.

Drömmen är en skälm som aldrig sover. Och den är stark. Sitter du med penna eller pensel i handen, då spelar drömmen dig spratt. Du skriver något annat än du avsåg. Du kan inte måla den glada min du ville. Romanen får en annan huvudperson än du planerade. Följer du inte ingivelsen så stannar pennan. Ja, det upplevde Dostojevskij när han skrev Idioten. Det gick inte att få texten att breda ut sig kring den ädle furst Mysjkin, som han utsett till helig man. Fursten blev inte så ädel heller utan slutade förvirrad på sinnessjukhus. Den som trängde sig fram som berättelsens nav, helt mot diktarens intentioner, var den svårt sjuke studenten Ippolit. Ja, det står i Dostojevskijs dagbok hur han kämpade för att ändra det, men hans penna var obeveklig. Ty pennan hade fått en vision av författaren: att ge etiskt mod åt Rysslands ungdom. Det var en visionär önskan. Och då var furst Mysjkin i sin programmatidska godhet ointressant.

Ippolit är romanens drömmare. Han är den enda som tänker med hela kroppen, både med drömmen och intellektet. Han är således hjärtats älskling. Jag tror inte att Dostojevskij någonsin förlät honom hans betydelse. Men diktarens penna visste hur människan är gjord. Det är på grund av  pennans och penselns kunskap vi skall läsa romaner och låta konstens bilder öppna sig som delar av oss själva, inte av geografin.