När Fridas vän fick ögon
För trettio år sen fick jag till uppgift att liva upp en pensionärskurs om svenskt 20-tal genom att berätta om Birger Sjöbergs Fridas visor. Jag kände ovanligt starkt motstånd mot uppgiften. Moderna kvinnor gjorde vid den här tiden uppror mot Fridatypen. Elisabet Hermodsson skrev i Birger Sjöbergssällskapets årsbok 1976 att Frida var "ett litet våp": "Hon är dum i bollen, ett litet förtjusande urblåst ägg."
Men Fridas visor var alltjämt omtyckta av pensionärer. Visst skulle jag försöka sätta mig in i Sjöbergs Vänersborg, hans "Lilla Paris", och det småstadsliv han skildrade i Fridas bok. Ja, så heter vissamlingen egentligen med hänsyftning på Gamla Testamentets "böcker" på samma sätt som Bellman med Fredmans epistlar syftar på Nya Testamentets "brev".
Vilket var då Fridas ärende? Det är inte hon utan Fridas vän som för ordet i alla visorna. Fridas repliker står inom citattecken:
Frida! "Ja."
Frida! "Jaha!"
Se, staden flaggar!
Hennes vän försöker nästan förgäves påkalla hennes uppmärksamhet. Hennes intresse för honom tycks lågt. Var fanns känslorna hos detta kärlekspar? Tog de nånsin i varandra? "Köksdörren gnäller. . ." stod det. Plötsligt blev jag klarvaken. Aha! Känslorna satt i tingen! Då hade jag ett intressant perspektiv att följa upp: "Allvarsam/ tittar där fram/ vår kommunala fattiggård . . ." läste jag. Fattiggården - är det småstadens samvete? Eller ser Fridas vän fattiggården som en hotande framtidsbild för en drömmare och konstnär - samhällsstegens lägsta pinne?
Världen är verkligen otydlig för Frida och hennes vän, som när nykterhetslogen Hoppets stjärna marscherar genom staden:
"Vad var det, som slog mig på kinden,
som slog mig i ansiktet nyss?"
Varifrån kommer den arga känslan? Det tycks ha varit vinden som var närgången mot sömniga Frida, när den lekte med tofsen på logens standar. Det älskande paret vandrar som i en nykterhetens dimma, där känslorna förnekas. Ögonen de behöver så väl finns i det anonyma:
Sulorna trampa och takta
på gatan, av daggen så våt,
och stirrande ögon betrakta
vår marsch och vår skinande ståt.
Man marscherar till musik, och orden "skinande ståt" syftar på mässingsinstrument. Utåt är allt putsat och blänkande, men känslornas musik är låg, antydd av de stirrande ögonen som får hela ståten att se tom ut. Jag förstod snart att "Fridas bok" inte handlade om Frida utan om hur Fridas vän fick syn på sina känslor och bestämde sig för att bli en fri människa med egna åsikter, även om Frida skulle uppfatta dem som ett slag i ansiktet. Jag började läsa visorna så noga som vore de drömmar, och de fylldes med den livsdramatik som finns i varje frigörelseprocess.
Frida är inget våp - hon är ett rationellt troll som dödar den unge mannens fantasifulla känslodans med sin blå blick: "då slocknar mitt Granada". Eller när det gäller hans planer om kommande familjelycka förmanar hon:
"Sakta, o sakta!
En dröm är ej som fakta.
Nog äro fakta säkrare till sin natur?"
Jag upptäckte så småningom när jag såg alla Sjöbergs verk i sin helhet att "samlingstankars hus" i Lilla Paris inte var kyrkan utan sparbanken. Där fanns de säkra "fakta" Frida frågade efter. Så hade det enligt diktarens uppfattning också varit med Karin Lustine, den flicka han förälskat sig i och förgäves friade till. Han knäföll, klädd i frack och hög hatt. Hans älskade skrattade ut honom. Han var förtvivlad. Knäfallet var inte fullt så löjligt i början på 1900-talet som det förefaller oss i dag. Högtidsklädd blottade drömmaren sitt hjärta. Men särskilt solvent var han inte.
Birger Sjöberg hade verkligen åtskilligt att göra upp med det oseende Lilla Paris. I Fridas bok har Frida blivit en inre röst, en papegoja som inte lyssnar till vännens engagemang. Men hon har sina stora ögonblick. Det finns en "bästa Frida". I visan Fridas neutralitetsförklaring ömmar hon för människor som sörjer och lider i första världskrigets hemska skugga. Hon väljer inte sida. Hon besegrar honom nästan:
Då var sällsamt att skåda hur Frida reste sig,
hon sken i lampans skimmer, hon såg så klart på mig
Men han måste göra sig fri: "Sorgen blommar i vår dal, bästa Frida!" Kanske finns det någon nytta han kan göra? Kanske skall han en dag känna sig kallad? Fridas röst blir i visans omkväde åter ett ohörande tjat: "Var du bara neutral, sade Frida, var du bara neutral intill din död!"
I samlingens sista visa kan han äntligen be Fridarösten vara tyst och lyssna till naturen:
Glöm Vardags hot,
glöm bort dess gråa väsen!
- - - - - - -
Vet Frida vad!
Jag vill mig intressera
i högsta grad
för glädjen runt omkring.
När Birger Sjöberg diktade gick han omkring med sin gitarr. Melodi och ord föddes samtidigt. Men noter lärde han sig aldrig. Det var som om han på allt sätt tog avstånd från de bindande former konventionen fordrade. Han fick mycket uppskattning, turnerade i hela Sverige med Fridas bok. Men han kände sig aldrig förstådd. Man gillade den stela idyll han gisslade! Så här uttrycker han det i första dikten i Kriser och kransar:
Skrift står med blixtstaplar skriven:
"Ära med lögn är given!"
Stelnad jag stannade dansen.
Bleknade, teg. . .
Fridas bok kom ut 1922. Den följdes av romanen Kvartetten som sprängdes 1924. Diktsamlingen Kriser och kransar 1926 var den sista bok Birger Sjöberg gav ut medan han levde. Den var svårsåld. Åtskilliga diktsamlingar har givits ut efter hans död. Han kallade sig själv "symbolsk" och "drömmeriidkare", och så har jag läst honom. Uppgiften att hålla lektion om Birger Sjöberg kom till mig i rätt tid. Jag hade just upptäckt mina egna drömmar. Birger Sjöbergs diktning berikade dem. Jag skrev en bok om hur jag såg drömmarnas mönster i hans författarskap, Drömfyllt rum 1982. Nej, det blev inte en doktorsavhandling. Jag gav ut den på eget förlag. Titeln tog jag ur en dikt i Kriser och kransar som heter Dödens klädnader och handlar om den tro som drömmar föder:
En ande blott förvandlar så av grus och skjulverk bara
ett drömfyllt rum, där frågor gå i sorg mot stjärnor klara.
Av träbrits blir en andaktspall, av trasfilt vördat kläde.
Ur maskfrätt golv vid klagans svall
gå pelarrad och tempelhall.
Tillbaka Vardag träde!
