Blomman har ingen färg ännu
I söndags hade jag glädje av en artikel i DN (26.10.08): "Sinnenas revolution". Den var skriven av Sara Danius, nyutnämnd professor i estetik vid Södertörns högskola och var en kortform av hennes profesorsföreläsning. Bara titeln eggade mig som kallar dröm, dikt och myt för "den sinnliga tankekällan" i motsats mot "den abstraherande tankekällan" som skapar såväl vetenskapens som skvallrets vardagliga språk.
Sara Danius betonade färgens betydelse för realismens genombrott på 1800-talet. Realismen inleddes på allvar med Stendhals roman "Rött och svart" som kom ut 1830. Hon citerar ur den:
". . . en roman är en spegel som förs längs allfarvägen. Än återger den himlens blå, än dypölarnas smuts. Och den man som bär spegeln anklagar ni för att vara omoralisk! Spegeln visar dyn, och ni anklagar spegeln! Anklaga hellre vägen, där dypölen är, och än mer väginspektören som låter vattnet stå och ruttna och dypölen bli till."
I och med Stendahl överges den absoluta idealismen, skriver Sara Danius: "den enda vetbara världen är den värld vi faktiskt erfar och som uppenbarar sig för oss via sinnena." Det estetiska förvandlas härmed till en världslig angelägenhet. Som vi ser uppmanar Stendahl till handling: gå till väginspektören och ställ honom till ansvar för dypölen. (Ja, på den tiden var inspektören naturligtvis en man!)
.
Realismen byggde således på sinnena men var också språkligt nydanande. Bort med Racines klassiska alexandriner! Stendahl hävdade att diktaren skulle skriva det språk som människor talade. På det sättet gjordes litteraturen mer tillgänglig för alla, vilket blev en del av demokratiseringsprocessen, påpekar Sara Danius.
Färgen och pratet på 1830-talet fick en songe av törnrosskalden Almquist att dyka upp i mitt öra:
En blomma står i hjärtats hem,
hon har ingen färg ännu;
Herren Gud i himmelen
den blomman har gjort, o Du! -
- - - - - -
- - - - - -
Den lilla dikten skrevs vid ungefär samma tid som Stendahls roman "Rött och svart". Almquist var också realist och demokratisk reformator. "Det går an" kom 1839 och hjältinnan, den glasklara glasmästardottern Sara Videbäck, var med sina anspråk på yrke och jämlikhet med sin utvalda Albert väl hundra år före sin tid. Karin Westman Berg har utrett att namnet Sara härstammar från en indisk vattengudinna, Sarasvati. Hör hur det brusar vårligt kring Saras efternamn: Videbäck. En vid, vid bäck brusar fortfarande genom världen och frågar efter kvinnans rättigheter och betydelse.
"Songe" betyder emellertid "dröm". Almquist var starkt påverkad av Swedenborg som ju iakttog sina mycket sinnliga drömmar som den naturvetenskapsman och systematiker han var. Jag tycker jag kan känna igen den nyskapande oförvägenheten i Almquists gärning som den energi båda tankekällorna tillsammans alstrar. Men också de svårigheter. som följer reformatorn. Hjärtats ros av dröm och yttre handling kostade honom allt - han ansågs vara moralupplösare, han förlorade sin anställning som lärare, han kom i delo med kyrkan. Hans vänner svek honom. Till slut måste han gå i landsflykt till USA, anklagad för giftmord. Om han verkligen begick mordet har dock inte av alla ställts bortom allt tvivel. Han tycks ha känt sig försvarslös men oskyldig.
Dikten "Hjärtats blomma" fortsätter så här:
Hjärtat frågar Herren:
"Vi gav du den rosen åt mig?"
Herren himmelskt svarar:
"Blodet utur ditt hjärta
färgar din ros åt dig:
du och ditt hjärtas ros
då likna i fägring mig."
Han går verkligen till själva Vägmästaren och frågar efter Vägens mening och svaret blir: blodet utur ditt hjärta. Jag översätter "blodet" som den sinnliga livserfarenheten inifrån och ut och utifrån och in. Ser vi detta som ett kulturellt budskap så har vi ännu inte någon realistisk färg på hjärtats blomma och inte heller något demokratiskt språk till att berätta om den från mun till mun.
Ännu har vi nämligen ingen undervisning i våra skolor om spegeln som i vårt inre kan visa både himlens blå och dypölen på vägen, så som Stendahl uttryckte konstens mening. Vi behöver det varenda en, ty inre bilder styr oss allesamman. Det visar inte minst den dypöl på vägen som bildas av den pyrande främlingsfientligheten i Europa. Vad är det för språk som går från mun till mun? Vetenskap eller skvaller? Inte är det realism i alla fall.
