Knapparna i vårt nervsystem
Så hjälplösa kan vi bli att ingenting av det vi tagit för självklart längre fungerar. En jämnårig vän till mig, drabbades de sista åren av sitt liv av svåra benbrott och av stroke. Under flera år var hon nästan helt förlamad, kunde bara använda vänster hand. Hemtjänstpersonalen måste hjälpa henne på toaletten och till att sitta i en länstol och läsa eller se på TV. Ändå hade livet mening kvar, ty talet hade hon kvar och ögon och öron. Hon kunde knyta även nya vänskapsband. skaffade ett estniskt lexikon för att kunna tala med en av hemtjänstens anställda. Men i augusti i år drabbades hon av en ny stroke så allvarligt att hon aldrig mer skulle kunna komma hem. Också talet flöt nu mödosamt. Efter några flyttningar hit och dit mellan olika sjukhus slutade hon att andas.
Det är ganska vanligt nu att mina jämnåriga dör. Jag hör samman med en grupp kvinnor som träffats ofta under mer än femtio år. Nu glesnar det bland oss. Vi är väldigt envisa 80-plusare som hör alltmer illa, ser alltmer illa och går alltmer illa, men träffas gör vi än så länge, så många av oss som kan. Vi har alla i vår ungdom utbildats på Socialpedagogiska seminariet, Alva Myrdals på 30-talet nystartade skola för blivande förskollärare, eller barnträdgårdslärarinnor som det hette på den tiden. Det var så nytt att varje kurs hade nummer. Den äldsta av oss (nu över 90) gick i fjärde kursen, den yngsta i tionde. Somliga av oss har barnbarnsbarn. Livet har gått fort - men det har varit väldigt långt. Mycket som vi lärde för längesedan i vår ungdom har vi omprövat, annat vi stred för med en viss framgång talar man nu om, som om man just i dagarna hade upptäckt förhållandet.
Seminariet var tänkt som internat men hade ett fåtal externatelever. Det nya var att vi unga kvinnor behandlades som vuxna, tänkande och kännande människor. Till skillnad mot hur det var på andra kvinnliga utbildningar på den tiden kunde vi komma och gå som vi ville. Vi bodde i egna små rum, där vi kunde ta emot besök till klockan tio på kvällen. Också manliga vänner var välkomna. Sådant var då nästan otroligt. Ville vi ha senare besök fanns ett extra rum vi kunde låna. Det fanns också en stor hall med akvarium, där bara fiskarna glodde på oss, när vi satt och pratade sent på nätterna, som unga människor så gärna gör. Till stöd och hjälp om det skulle behövas bodde en kvinnlig kurator diskret på internatet.
Den frihet vi tillerkändes då är numera självklar. Också undervisningen var modern. Vi skulle inte bara lära oss snyta små barn så vänligt som möjligt och öva tusen kreativa sätt att sysselsätta dem. Vi måste också rusta oss själva. Man tog inte för givet att vi visste hur små barn kom till världen, utan det ägnades grundlig tid. I dag ser nog den diskussionen mycket annorlunda ut.
Men vi skulle också ner under skinnet och lära oss nervsystemets grundnycklar: synapser och reflexer och betingade reflexer och hur man förstärker eller avbetingar reflexer. Detta är grunden till all "social ingenjörskonst". Stackars Alva har häcklats mycket för sin lust att lägga livet tillrätta för hela samhället, ja, hela världen. Men vi har mycket att tacka henne för, sånt som hon tänkte och gjorde. Belöning och straff har alltid varit uppfostrans grund och är det alldeles för mycket än i dag. Skillnaden mot förr var att vi lärde oss förstå mekanismen i nervsystemet och att man aldrig skulle slå barn och inte låta dem skämmas. Dit har TV:s Supernanny minsann inte nått än, nu när 2008 snart är till ända. Alvas stora tanke gällde fred på jorden, och som vi vet fick hon sent omsider nobelpriset för sin kamp för nedrustning.
Jag utbildades från januari 1942 till jul 1944, mitt i andra världskriget. I kursen fanns kamrater från det ockuperade Norge. Frihet och demokrati blev på det sättet särskilt laddade ledstjärnor i allt vi gjorde. Alva Myrdal var internationellt engagerad och freden stod högt på hennes agenda. Med vänliga medel skulle vi avbetinga krigiska reflexer djupt inne i barnens nervsystem, menade hon. Under all den demokratiska frihet barnen skulle övas i, skulle vi arbeta in ett enda tungt vägande tabu: man får aldrig sikta på en människa, inte ens med en träpinne! Lär barnen att man gör bara inte så! Aldrig!
Men det fanns en sak till som präntades in i våra egna, vuxna nervsystem: se! Se vad barnen leker, se vad de leker med, se vem som leder och vem som följer. Lär av vad du ser! Och då lärde jag mig ett mer komplicerat och oroligt mönster. När jag så småningom fick egna söner såg jag hur rättslösa barnen var på våra skolgårdar. Här rådde råa styrkan. Att lärarna tog deras leksaksvapen från dem i fredens namn tycktes plötsligt falskt, så länge skolgården var en plats för allas krig mot alla. Då skrev jag läsalättboken Upp med händerna! Och jag skrev i tidningen Barn om vad som är orsaken till att barn leker krig.
Någon djuppsykologi lärde vi inte på seminariet. Men ordet "se" - eller "observera" som det kallades på schemat - ledde till något utvecklingsbart. Den tid vi levde i var en tröskeltid. Ericastiftelsen som hjälpte barn med särskilda problem hade startat 1934, och det fanns lyckliga kamrater som fick praktisera där. Barnbyn Skå, Gustaf Jonssons demokratiskt - terapeutiska skapelse, startade 1947, tre år efter det att vi utexaminerats. Nya, dynamiska synsätt låg i luften. Men vart har de tagit vägen i dag? Jag tycker det verkar som om man har återgått till maktens språk: de betingade reflexerna.
I DN:s kultur den 24 november 2008 kunde man läsa ett kåseri av Nina Björk som hette "Modern uppfostran". Lotta är arg på de vuxna och beslutar sig för att åka hem från mormor och morfar, där hon är med sin mamma. Ingen har lyssnat på henne. Hon har tvingats sitta kvar vid matbordet för att äta upp en fisk hon inte vill ha. När hon kungör sitt beslut att fara ställer alla de vuxna upp till både fotografering och avsked. Men när hon gått ett stycke på vägen, inser hon vad de vuxna vetat hela tiden:"Inte farao kan jag åka ensam på tåget!" Nu möts hon av kramar och leende försoning, inte för att de vuxna verkligen är glada för att hon stannar hos dem, utan för att de har uppnått sitt mål: " Lotta gör som makten vill att hon ska göra - alldeles av sig självt." Det vill säga att de vuxna tryckt på osynliga knappar i hennes nervsystem.
Är det i de manipulerbara knapparna, synapserna och reflexerna vi säkrar den fria och demokratiska människan? Nej, det finns ett annat viktigt område som under hela livet ändrar sig och vidgar sig: drömmen, dikten och konsten.
Jag var särskilt intresserad av litteratur. På seminariet utbildades vi för att ta hand om storbarnkamrarnas stadsbarn. Elsa Beskow med prinsessor och troll var inte aktuell. Men inte heller Kalle Anka. Man sökte det realistiska, och så där som Kalle gjorde inga riktiga ankor. Milnes bok om Nalle Puh och alla Christoffer Robins andra leksaksdjur ansågs däremot inspirerande. Den var översatt till svenska 1930 av Brita af Geijerstam och kändes modern. Leksaksdjur kan nog prata och känna!
Fredsåret 1945 var vi nyutexaminerade. Som en reaktion mot allt stöveltramp kom då både Pippi Långstrump och den första boken om mumintrollen. Pippi och muminmamman var två starka kvinnor! Tidigare hade de böckerna inte varit möjliga. De banade väg för ett nytt barnideal, det odisciplinerade som styrdes bara av hjärtat, tänkte man, och ett nytt moderligt , tillåtande förhållningssätt. "Får jag klippa sönder nystanet?" frågade lilla My, och naturligtvis var hennes önskan viktigare för Muminmamman än hela nystanet av invanda kvinnotraditioner.
Pippi och Muminmamman gjorde på olika sätt uppror mot de gamla betingade reflexerna. Det tackar vi för. Men Elsa Beskow återkom, både i mina kamraters värld och i min . Ty också hos henne finns motståndet mot det manipulerbara i vårt nervsystem, som synapser och reflexer representerar. Det som inte är manipulerbart i människan representeras av naturens alla gestalter, av troll och älvor och blomsterfester, av Glupska kråkan och av den lilla hinden som man försökte stänga in i en bur. Den lilla hinden representerar det konstnärliga i människan, drömmen, dikten, anden,
Är det så svårt att SE nyttan av det? Då är det fara värt att stöveltrampet närmar sig igen och trycker hårt på maktens knappar i vårt nervsystem.
Det är ganska vanligt nu att mina jämnåriga dör. Jag hör samman med en grupp kvinnor som träffats ofta under mer än femtio år. Nu glesnar det bland oss. Vi är väldigt envisa 80-plusare som hör alltmer illa, ser alltmer illa och går alltmer illa, men träffas gör vi än så länge, så många av oss som kan. Vi har alla i vår ungdom utbildats på Socialpedagogiska seminariet, Alva Myrdals på 30-talet nystartade skola för blivande förskollärare, eller barnträdgårdslärarinnor som det hette på den tiden. Det var så nytt att varje kurs hade nummer. Den äldsta av oss (nu över 90) gick i fjärde kursen, den yngsta i tionde. Somliga av oss har barnbarnsbarn. Livet har gått fort - men det har varit väldigt långt. Mycket som vi lärde för längesedan i vår ungdom har vi omprövat, annat vi stred för med en viss framgång talar man nu om, som om man just i dagarna hade upptäckt förhållandet.
Seminariet var tänkt som internat men hade ett fåtal externatelever. Det nya var att vi unga kvinnor behandlades som vuxna, tänkande och kännande människor. Till skillnad mot hur det var på andra kvinnliga utbildningar på den tiden kunde vi komma och gå som vi ville. Vi bodde i egna små rum, där vi kunde ta emot besök till klockan tio på kvällen. Också manliga vänner var välkomna. Sådant var då nästan otroligt. Ville vi ha senare besök fanns ett extra rum vi kunde låna. Det fanns också en stor hall med akvarium, där bara fiskarna glodde på oss, när vi satt och pratade sent på nätterna, som unga människor så gärna gör. Till stöd och hjälp om det skulle behövas bodde en kvinnlig kurator diskret på internatet.
Den frihet vi tillerkändes då är numera självklar. Också undervisningen var modern. Vi skulle inte bara lära oss snyta små barn så vänligt som möjligt och öva tusen kreativa sätt att sysselsätta dem. Vi måste också rusta oss själva. Man tog inte för givet att vi visste hur små barn kom till världen, utan det ägnades grundlig tid. I dag ser nog den diskussionen mycket annorlunda ut.
Men vi skulle också ner under skinnet och lära oss nervsystemets grundnycklar: synapser och reflexer och betingade reflexer och hur man förstärker eller avbetingar reflexer. Detta är grunden till all "social ingenjörskonst". Stackars Alva har häcklats mycket för sin lust att lägga livet tillrätta för hela samhället, ja, hela världen. Men vi har mycket att tacka henne för, sånt som hon tänkte och gjorde. Belöning och straff har alltid varit uppfostrans grund och är det alldeles för mycket än i dag. Skillnaden mot förr var att vi lärde oss förstå mekanismen i nervsystemet och att man aldrig skulle slå barn och inte låta dem skämmas. Dit har TV:s Supernanny minsann inte nått än, nu när 2008 snart är till ända. Alvas stora tanke gällde fred på jorden, och som vi vet fick hon sent omsider nobelpriset för sin kamp för nedrustning.
Jag utbildades från januari 1942 till jul 1944, mitt i andra världskriget. I kursen fanns kamrater från det ockuperade Norge. Frihet och demokrati blev på det sättet särskilt laddade ledstjärnor i allt vi gjorde. Alva Myrdal var internationellt engagerad och freden stod högt på hennes agenda. Med vänliga medel skulle vi avbetinga krigiska reflexer djupt inne i barnens nervsystem, menade hon. Under all den demokratiska frihet barnen skulle övas i, skulle vi arbeta in ett enda tungt vägande tabu: man får aldrig sikta på en människa, inte ens med en träpinne! Lär barnen att man gör bara inte så! Aldrig!
Men det fanns en sak till som präntades in i våra egna, vuxna nervsystem: se! Se vad barnen leker, se vad de leker med, se vem som leder och vem som följer. Lär av vad du ser! Och då lärde jag mig ett mer komplicerat och oroligt mönster. När jag så småningom fick egna söner såg jag hur rättslösa barnen var på våra skolgårdar. Här rådde råa styrkan. Att lärarna tog deras leksaksvapen från dem i fredens namn tycktes plötsligt falskt, så länge skolgården var en plats för allas krig mot alla. Då skrev jag läsalättboken Upp med händerna! Och jag skrev i tidningen Barn om vad som är orsaken till att barn leker krig.
Någon djuppsykologi lärde vi inte på seminariet. Men ordet "se" - eller "observera" som det kallades på schemat - ledde till något utvecklingsbart. Den tid vi levde i var en tröskeltid. Ericastiftelsen som hjälpte barn med särskilda problem hade startat 1934, och det fanns lyckliga kamrater som fick praktisera där. Barnbyn Skå, Gustaf Jonssons demokratiskt - terapeutiska skapelse, startade 1947, tre år efter det att vi utexaminerats. Nya, dynamiska synsätt låg i luften. Men vart har de tagit vägen i dag? Jag tycker det verkar som om man har återgått till maktens språk: de betingade reflexerna.
I DN:s kultur den 24 november 2008 kunde man läsa ett kåseri av Nina Björk som hette "Modern uppfostran". Lotta är arg på de vuxna och beslutar sig för att åka hem från mormor och morfar, där hon är med sin mamma. Ingen har lyssnat på henne. Hon har tvingats sitta kvar vid matbordet för att äta upp en fisk hon inte vill ha. När hon kungör sitt beslut att fara ställer alla de vuxna upp till både fotografering och avsked. Men när hon gått ett stycke på vägen, inser hon vad de vuxna vetat hela tiden:"Inte farao kan jag åka ensam på tåget!" Nu möts hon av kramar och leende försoning, inte för att de vuxna verkligen är glada för att hon stannar hos dem, utan för att de har uppnått sitt mål: " Lotta gör som makten vill att hon ska göra - alldeles av sig självt." Det vill säga att de vuxna tryckt på osynliga knappar i hennes nervsystem.
Är det i de manipulerbara knapparna, synapserna och reflexerna vi säkrar den fria och demokratiska människan? Nej, det finns ett annat viktigt område som under hela livet ändrar sig och vidgar sig: drömmen, dikten och konsten.
Jag var särskilt intresserad av litteratur. På seminariet utbildades vi för att ta hand om storbarnkamrarnas stadsbarn. Elsa Beskow med prinsessor och troll var inte aktuell. Men inte heller Kalle Anka. Man sökte det realistiska, och så där som Kalle gjorde inga riktiga ankor. Milnes bok om Nalle Puh och alla Christoffer Robins andra leksaksdjur ansågs däremot inspirerande. Den var översatt till svenska 1930 av Brita af Geijerstam och kändes modern. Leksaksdjur kan nog prata och känna!
Fredsåret 1945 var vi nyutexaminerade. Som en reaktion mot allt stöveltramp kom då både Pippi Långstrump och den första boken om mumintrollen. Pippi och muminmamman var två starka kvinnor! Tidigare hade de böckerna inte varit möjliga. De banade väg för ett nytt barnideal, det odisciplinerade som styrdes bara av hjärtat, tänkte man, och ett nytt moderligt , tillåtande förhållningssätt. "Får jag klippa sönder nystanet?" frågade lilla My, och naturligtvis var hennes önskan viktigare för Muminmamman än hela nystanet av invanda kvinnotraditioner.
Pippi och Muminmamman gjorde på olika sätt uppror mot de gamla betingade reflexerna. Det tackar vi för. Men Elsa Beskow återkom, både i mina kamraters värld och i min . Ty också hos henne finns motståndet mot det manipulerbara i vårt nervsystem, som synapser och reflexer representerar. Det som inte är manipulerbart i människan representeras av naturens alla gestalter, av troll och älvor och blomsterfester, av Glupska kråkan och av den lilla hinden som man försökte stänga in i en bur. Den lilla hinden representerar det konstnärliga i människan, drömmen, dikten, anden,
Är det så svårt att SE nyttan av det? Då är det fara värt att stöveltrampet närmar sig igen och trycker hårt på maktens knappar i vårt nervsystem.
Kommentarer
Trackback
