Den svårfångade Mondo
Igårkväll såg jag på TV den lilla filmen Mondo, skapad efter en novell av Le Clezio. Mondo är en liten pojke som sover var han kan och äter när han finner något att äta, till exempel när havet vräker in en hop apelsiner med arabiska bokstäver på skalet. Vilka bokstäver det än vore, så kan inte Mondo läsa dem, för han har aldrig gått i skola. Han vet inte varifrån han kommer och har inte någon familj. Så oändligt många barn i världen har det så och vi vet hur illa de far och hur utnyttjade de blir. Så inte Mondo. Visst har han det magert, men han får vänner. En tiggare blir hans "papi", en arbetslös sjöman ritar bokstäver på stenar och lär honom läsa, en gammal kvinna från Vietnam ger honom ömhet och lär honom se den skönhet solen målar alldeles gratis. Tiggaren har två vita duvor i sin väska och genom honom lär Mondo känna en cirkusfamilj och övar sig själv att gå på lina.
Ibland går Mondo fram till någon välklädd man och frågar: "Vill inte du adoptera mig?" Jo, det vill mannen gärna, men så snart han börjar ställa frågor springer Mondo därifrån så fort han kan. Men när den gamle Papi läggs in på sjukhus och kvinnan från Vietnam samtidigt inte är hemma, är det som om han förlorat både far och mor. Han svimmar i ett gathörn och förs själv till sjukhus. Samhällets representanter har en längre tid försökt fånga honom för att socialisera honom. Den gamla kvinnan har nu kommit till rätta och försöker bevekande få träffa honom, men byråkratin lämnar henne inte tillfälle. "Ni förstår inte vad det betyder för honom," klagar hon. Men Mondo låter sig inte fångas den här gången heller. Han sätter eld på sin madrass och i villervallan som uppstår försvinner han.
Är inte denna film ett exempel på hur onödig och overklig diktning är? Man kan inte finna ett uns av socialt patos i denna berättelse, det är verkligen sant. Detta är ett mycket ovanligt gatubarn, ingen knark, inget sexuellt utnyttjande, inga snikna vuxna stjäl tiggarbarnets slantar. Och samhället är en skrämmande jätte. O, hur önskade jag inte sätta alla små utnyttjade tiggarbarn i skola, när jag besökte Indien för ett antal år sedan! Och nu sitter jag och ser det här och är helt på Mondos sida.
För det är inte så att man skall läsa den här berättelsen med realistiska anspråk. Den är mer lik en legend av Selma Lagerlöf, kanske den där Jesus och Judas var barn och gjorde lerfåglar. När Judas började trampa sönder Jesu fåglar klappade han i händerna och då flög de. Så är det med bokstäverna för Mondo. De är roliga bilder som han ritar på stenar. Trots stenarnas bestämda tyngd "flyger" kunskapen på honom, vänligt, såsom tiggarens duvor också söker sig till hans kind. Man önskar att alla skolor vore så att bokstäverna lyfte.
"Hans enda hem är sagan, hans själ är lyra och dikt," skriver Hjalmar Gullberg om den andliga kvalitet han kallar Apollon. Och visst är Mondo en förklädd gud! Han bär hela världen i sitt namn. Apollons sinnebild solen målar rummet gyllene i den gamla vietnamesiska kvinnans hus. Men de två runda bokstäverna i Mondos namn utgör två månskivor. De är nattens ögon - drömmens bilder, som vi också får del av. Berättelsen igenom söker Mondo sig till lek och fantasi, (det jag kallar "den sinnliga tankekällan") och till människor som ser honom med respekt. Men han flyr förtryckande lag och ordning, "den abstraherande tankekällan". De människor han fäster sig vid blir hans skyddsänglar. De svarar på hans behov : närhet, frihet, äventyr och kunskap. Balansen på den tunna linan mellan ljust och mörkt skall han nog lära in.
Men kanske tar det tusentals år? För det är ju oss det handlar om, hur vi behandlar våra resurser. Vi kan inte bura in den sinnliga tankekällan. Vi måste utveckla den på dess egna villkor. Madrassen Mondo sätter eld på är en farlig signal. Det handlar om livets mening, det sägs också tydligt i filmen. Allt blev så grått, när Mondo inte mer sprang på sina upptäcktsfärder på gatorna.
Folk gör vadsomhelst för att få mening i sitt liv. Kanske är Mondos brinnande madrass faktiskt en världsbrand?
Ibland går Mondo fram till någon välklädd man och frågar: "Vill inte du adoptera mig?" Jo, det vill mannen gärna, men så snart han börjar ställa frågor springer Mondo därifrån så fort han kan. Men när den gamle Papi läggs in på sjukhus och kvinnan från Vietnam samtidigt inte är hemma, är det som om han förlorat både far och mor. Han svimmar i ett gathörn och förs själv till sjukhus. Samhällets representanter har en längre tid försökt fånga honom för att socialisera honom. Den gamla kvinnan har nu kommit till rätta och försöker bevekande få träffa honom, men byråkratin lämnar henne inte tillfälle. "Ni förstår inte vad det betyder för honom," klagar hon. Men Mondo låter sig inte fångas den här gången heller. Han sätter eld på sin madrass och i villervallan som uppstår försvinner han.
Är inte denna film ett exempel på hur onödig och overklig diktning är? Man kan inte finna ett uns av socialt patos i denna berättelse, det är verkligen sant. Detta är ett mycket ovanligt gatubarn, ingen knark, inget sexuellt utnyttjande, inga snikna vuxna stjäl tiggarbarnets slantar. Och samhället är en skrämmande jätte. O, hur önskade jag inte sätta alla små utnyttjade tiggarbarn i skola, när jag besökte Indien för ett antal år sedan! Och nu sitter jag och ser det här och är helt på Mondos sida.
För det är inte så att man skall läsa den här berättelsen med realistiska anspråk. Den är mer lik en legend av Selma Lagerlöf, kanske den där Jesus och Judas var barn och gjorde lerfåglar. När Judas började trampa sönder Jesu fåglar klappade han i händerna och då flög de. Så är det med bokstäverna för Mondo. De är roliga bilder som han ritar på stenar. Trots stenarnas bestämda tyngd "flyger" kunskapen på honom, vänligt, såsom tiggarens duvor också söker sig till hans kind. Man önskar att alla skolor vore så att bokstäverna lyfte.
"Hans enda hem är sagan, hans själ är lyra och dikt," skriver Hjalmar Gullberg om den andliga kvalitet han kallar Apollon. Och visst är Mondo en förklädd gud! Han bär hela världen i sitt namn. Apollons sinnebild solen målar rummet gyllene i den gamla vietnamesiska kvinnans hus. Men de två runda bokstäverna i Mondos namn utgör två månskivor. De är nattens ögon - drömmens bilder, som vi också får del av. Berättelsen igenom söker Mondo sig till lek och fantasi, (det jag kallar "den sinnliga tankekällan") och till människor som ser honom med respekt. Men han flyr förtryckande lag och ordning, "den abstraherande tankekällan". De människor han fäster sig vid blir hans skyddsänglar. De svarar på hans behov : närhet, frihet, äventyr och kunskap. Balansen på den tunna linan mellan ljust och mörkt skall han nog lära in.
Men kanske tar det tusentals år? För det är ju oss det handlar om, hur vi behandlar våra resurser. Vi kan inte bura in den sinnliga tankekällan. Vi måste utveckla den på dess egna villkor. Madrassen Mondo sätter eld på är en farlig signal. Det handlar om livets mening, det sägs också tydligt i filmen. Allt blev så grått, när Mondo inte mer sprang på sina upptäcktsfärder på gatorna.
Folk gör vadsomhelst för att få mening i sitt liv. Kanske är Mondos brinnande madrass faktiskt en världsbrand?
Kommentarer
Trackback
