Dröm dikt myt. Stina Hammar

I förgår såg jag Dostojevskijs Idioten som film på TV. Jag var så nyfiken på hur man den här gången tolkat romanen. ”Utifrån Dostojevskijs klassiker Idioten har regissören Mattias Andersson skapat en mörk komedi”, läste jag i tv-programmet. Romanen är verkligen mörk, men som jag läser den är den inte en komedi utan en tragedi. Författarens avsikter var djupt religiösa. Han ville måla en ortodox ikon med sin penna och då måste hans eget hjärta stämma med avsikten.  

Men visst står det en konstnär fritt att inspireras av den verklighet han ser i en annan konstnärs verk och säga något annat än den ursprungliga skaparen avsåg. Dostojevskij nämner själv flera verk som påverkar hans text, viktigast Holbeins Kristus som död – en tavla som ”kan få människan att förlora sin tro”, alltså motsatsen till en ikon. Det märkliga är att just den tavlan påverkar den lungsjuke ynglingen Ippolit till stor inlevelse, därför att han sätter sanningen så högt.

Dostojevskij delade sin roman i fyra delar, och filmen täcker ungefär första delen som är minst tragisk. Vi hinner presenteras för de mest centrala typerna i den stora polyfonin: den gode furst Mysjkin, den onde Rogozjin, familjen Jepantjin med dess tre konstnärliga döttrar, en som spelar, en som målar, en som i filmen utrustats med kamera – framtidens kopierande öga, som förstås inte finns i romanen, men som stämmer med karaktären som skildras. Vi får skratta åt familjescener och åt storljugaren Ivolgin, far till Ganja som hoppas på ett rikt gifte med den här kortlekens hjärterdam, Nastasia Filippovna. Hon skall ju ärva den rike Totskij, han som en gång till synes barmhärtigt tog sig an den föräldralösa flickan men sedan förgrep sig på henne.

Till det här sällskapet kommer furst Mysjkin resande, precis som i romanen. I romanen får jag hjälp att se en komplicerad karaktär i honom, som i författarens arbetsbok också kallas furst Kristus. Jag kan förstå att Nastasia Filippovna har svårt att veta vem hon skall gifta sig med, Rogozjin eller fursten. Men i filmen har fursten ingen utstrålning. Hans sjukdom betonas mycket och kallas idioti, inte epilepsi som i romanen, där ordet ”idiot” används med hänvisning till ryskortodoxins speciella betydelse av ordet ”kristusdåre”, dvs en sanningssägare som har hemligt kontrakt med Gud men döljer sig för allmänheten bakom sinnessjukdom.

I filmen tycker jag att fursten helt enkelt verkar litet dum. Mina tankar går till Brechts Den goda människan från Sesuan. Särskilt tydligt blir det i en scen, där fursten delar ut pengar till ett otal framsträckta händer. I filmen finns inströdda repliker som påminner om läget i dag, såväl flyktingar som tiggare känner vi ju igen och vi undrar hur vi handlar mest rätt. Hur skall vi hjälpa? I romanen säger Dostojevskij tydligt genom den 17-årige Ippolit att givandet är viktigt för att det bevarar vår mänsklighet.

Brechts ”goda människa” visar onda, diktatoriska sidor, när trycket från världens nödlidande blir för hårt. Rogozjin kan även visa furstens egen skuggsida, som när han i slutet på romanen sticker kniven i Nastasia Filippovna. Den som bevarar sin integritet bland alla krav och frestelser är Ippolit. Hans drömserie visar hans kraft att stå mördaren Rogozjin emot. Det har jag nyligen berättat om i bloggen ”Var finns ljus?” I filmen förekommer Ippolit inte alls men han citeras i en lång replik. Det är hans protest mot den hjärtlösa ordning som tar hans liv lika väl som Jesus. Han ser det som

”ett väldigt stumt och obevekligt odjur, eller hellre, ännu hellre, fast det är underligt, som en väldig maskin av modern konstruktion, som på ett meningslöst sätt gripit tag i, krossat och uppslukat, stumt och känslolöst, ett stort och kostbart väsen som ensamt är värt lika mycket som hela naturen och dess lagar, hela jorden, som kanske skapats endast och allenast för att detta väsen skulle uppstå”.

Det är Ippolit som är den ende som har de båda språk som tillsammans gör livet skapande men som splittrade gör oss till monster. När får Ippolit vara dramats huvudperson eller kanske dess regissör?

 Idioten

Jo, jag satt nitad vid radio och TV hela valdagen. Jag är så gammal att konsekvenserna inte hinner drabba mig personligen. Men fortfarande älskar jag livet så att det angår mig hur det går med det här svindlande lilla sandkornet, där milliontals människor skall dela på utrymmet, däribland dem jag älskar allra mest.

USA-valet i år var världshistoria, så kändes det, och inte bara på det politiska planet utan även på det etiska. Som aldrig förr upplevde jag hela vår värld som en dynamisk helhet. Under andra världskriget fanns inte tv och inte vare sig mejl eller twitter. Man såg inte sambanden lika snabbt som i dag. Som desinformation spred sig i Ryssland, skedde det plötsligt också i Turkiet, och yttrandefriheten krympte där så som den gjort också i Ryssland. Främlingsfientligheten breder snabbt ut sig i hela världen.

Igår tolkade Lena Andersson i DN händelserna som ett mytiskt mönster av roller: ”I den mänskliga komedin är det en del av pjäsen att folk och kung går samman för att kväsa aristokratin”. Vissa roller skall alltid besättas. I USA-valet stod kungatronen ledig och Trump tog den. Hillary fick bära aristokratins hatade roll.

Jo, jag kan se hur Lena Andersson menar. Men jag vill översätta problemet till varje enskild människa. ”Kungatronen” har vi moderna människor gett till Argumentationen, och den biter inte på ”Folket” som i våra drömmar personifierar den berömda ”Magkänslan”, byggd på tusentals auktoritära reflexer som myter och drömmar speglar åt oss.

Auktoritet kan vara både ett mönster och ett monster. Felet är att den inte utvecklas till demokrati utan medvetandets hjälp. Men när vi inte tolkar spegelbilden utvecklas inte den sinnliga tankekällans intelligenta svar i färg, form, dofter, rytmer och musik. Följden blir att vi återupprepar det som aldrig mer skulle få hända. Igen och igen.

Människovärdet står åter på spel. Vi är mitt i drivkrafternas blinda bulleribocklek. Vem knackar i vår ryggmärg i dag? Rättare sagt – vem buktalar? Visst är det Sanningen – det brukar ju magkänslan säga?

 Måste vi korsfästa oss själva i tron att vi följer ”folkdjupets önskan”?

I vetenskapsnyheterna i Sveriges Radio kungjordes igår den 4 november ett rön som påstods vara efterlängtat. Den där melodin som upprepar sig så pinande i örat – ”masken” kallades den i radio – den går att arbeta bort!

Hörde jag rätt? Eller var det ett karnevaliskt skämt nu i halloween? Jag är fortfarande inte säker! Den politiska desinformationen i dataåldern har gett känslan av att ingenting går att lita på. Bakom det synliga beteendet finns ingenting pålitligt. Alla går att muta. Hat och förtal hör till livsluften och ger politiska framgångar, i ärlighetens namn till råga på allt.

Vårt inre riskerar att förmörkas. Bakom beteendets leende råsop över hela världen är det nådeslöst tomt. ”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död”, sjöng Nils Ferlin för oss som var unga på 40-talet. Ägde man ett par handskar var man redan förlorad till kapitalet. Men nåden fanns ändå hos Kristus, ”vår milde lille joker”, menade Ferlin.

En joker i livets alla skiften är visan-i-örat. Personifierad av konstnärer kallas hon ofta Maria. I Dostojevskijs Idioten heter hon Marie och är en fattig flicka som dör i lungsot. Hon är i      P. O. Enquists Nedstörtad ängel det övre huvudet hos monstret Pasqual Pinon: ”det bröt sig fram som en knopp ur hans panna”. I min läsning är Nedstörtad ängel en roman om vår samvetsutveckling. Ingen annan än Pasqual Pinon kan höra Marias sång. Hon kan sjunga ont, hon kan sjunga sorgset och hon kan sjunga så att det liknar en psalm. Men yttervärlden når hon bara genom honom. Under många år försöker han bli fri från hennes elaka sång, men till sist bär han henne som en hjälm på sitt huvud.

 Visan-i-örat är en viktig del av den sinnliga tankekällans resurser. Den kan bli en skyddande ”hjälm” mot omvärldens tycken. Vad den har betytt för mig finns dokumenterat i mina drömdagböcker under fyrtio år. Redan 1981 skrev jag en artikel om den i tidskriften Psykisk hälsa. Jag skrev: ”Visorna ger klara krav och klara belöningar och är därmed ett generöst system, medan det av andra inplanterade samvetet ofta småaktigt jagar människan till onyttiga, ibland övermänskliga prestationer utan att ändå ge slutlig tillfredsställelse.”

Men det kan ta tid innan man förstår sitt eget register. Eftersom visan-i-örat är så viktig för vår överlevnad släpper den inte taget utan blir pinande. Det är då viktigt att tala med den: ”Jag har hört!!!! Jag har inte förstått. Försök med något annat! Hjälp mig!”

Den sinnliga tankekällan är intelligent. Den kompletterar drömmen och finns kanske i örat, när du vaknar. I mitt nit att sprida kunskap om visan-i-örat har jag i drömmen inte varit en mask, men jag har varit en larv på trottoaren mitt i stan. Vem som helst kunde trampa på mig, men någon okänd såg mig med saklig och uppskattande blick, och det gjorde mig glad.

Jag skall ge fler tips i en annan blogg.

I dag besöker påven Franciskus Sverige. Han har valt sitt påvenamn efter ”Guds lille fattige” , munken som på 1100-talet predikade för djuren och överhuvudtaget gav uttryck för en poetiskt-familjär naturkänsla: ”Tack, gode Gud, för allt som finns, först broder Sol av alla ting…”

Min syster Vatten, Årstaviken, blänker i dag litet extra mellan träden som breder ut sina löv till en matta på moder Jord. Broder Vind samlar sina krafter till höststädning. De sista blåklockorna i en skyddad klyfta på broder Berg har nu gett upp. Så långt är allt precis som det skall den sista oktober. Vi ställer om våra klockor för att ta vara på dagsljuset under den mörka tid som kommer nu. Påven är välkommen.

Men hur är det egentligen med syster Själ? Påven kanske är intresserad? Är vi? Igår skrev Peter Wolodarski en upprörd ledare i DN om sverigedemokraternas rasism. Sveriges tredje största parti har de oväntat blivit, och de tar inspiration ur en nazistisk tidning från det ödesdigra året1939. För mina öron låter det som om man hade upptäckt att en mycket smittosam och farlig sjukdom legat latent och nu fått ett utbrott och spritt sig. I samma tidning utstöter prefekten vid högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet Ulf Dalnäs ett nödrop: ”Vi behöver konstarterna för att förstå vår omvärld”. ”Pisa-framgång räcker inte”.

Kanske är konstarterna själens röda blodkroppar? De hör till själens blodomlopp, om man tänker så. Pisaframgång är bara som ett vanligt plåster. Att vi är duktiga läker inte den djupa bristen – leukemin som uppstår. Jag erinrar åter om Salman Rushdies insiktsfulla ord hos Skavlan:

”when the two sides of us, the rational and the irrational, the dreaming, the fantastic side, when they come together then there is great creative force. But if they one day are ripped apart from each other they can become monstrous…”

Då tänker jag på den abstraherande tankekällans krig och gaskamrar. Och på människor på flykt från monsteruppfinningar som hotar dem och hela moder Jord.

”Du skall veta två sorter!” sa man till barn, när jag var liten. Vad menade man? Det tror jag ingen visste. Men nu tror jag att det låg en urgammal visdom i orden.

Påven vet säkert att Jesus visste två sorter, så angelägen som han var att framhärda med liknelserna – det konstnärliga tänkesättet --  fast hans lärjungar inte begrep varför han måste göra språket så invecklat. Men Jesus använde hela sin hjärna – “great creative force”. För det fick han både glorian och törnekransen, föga eftersträvansvärt, kan man verkligen tycka. Men kanske hade han i alla fall det grundläggande receptet på Människans artbevarande hemlighet, och kanske skall vi till sist förstå den och rädda vår syster Vatten. Utan henne kan inte liv existera.

Det har mörknat. Jag menar inte bara att det har blivit höstdagjämning. En vän till mig berättade att hon inte hade vågat delta i en demonstration för flyktingar från Afghanistan, eftersom hon själv bor avsides i ett litet samhälle där hatet har molnat upp sig. Och Putin förorenar Östersjön med sina hotande korvetter. Skall de mörka krafterna än en gång triumfera över människosjälen? Var finns ljus?

Dostojevskijs roman Idioten var ämnet för ett drömseminarium jag deltog i för ett par veckor sen, och den romanen känns aktuell. Det beror nog på att författaren trots sitt eget motstånd diktade i full kontakt med den sinnliga tankekällans arketyper: den svagsynta själens svårighet att välja mellan representanter för ont och gott. På väg till bröllopet med den allgode fursten kastar sig Nastasia Filippovna i mördarens armar: ”Rädda mig!” Byt ”räddarens-frälsarens” namn mot Erdogan, Putin eller Trump eller någon annan mäktig man!

I romanens slutscen lyser fullmånen in i rummet, där den brudklädda Nastasia Filippovna ligger knivmördad på en säng. På golvet bredvid ligger den gode furst Mysjkin och mördaren Rogozjin så nära varandra att furstens tårar rinner också över den skrattande mördarens kinder. I rummet hörs ett häftigt bultande hjärta, en tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt. Vi befinner oss i ett kaotiskt stadium före människans språk. Ondska och godhet flyter samman i kroppens oartikulerade rum.

Rogozjins far är död och begravd i en kista prydd med guldtofsar runt om. Hans döda rikedom strålar som solen, medan månskenet glittrar i den mördade Nastasias smycken.

I ett annat rum i samma hus sitter Rogozjins mor och stickar på en strumpa. Hon är förlamad och äter nästan ingen mat. Inte heller hon har språk. Hennes huvud är runt, hennes hår är vitt. Hon är en aspekt av månen, den stora modern, världens navel enligt taoismen. Inför hennes ansikte har Rogozjin presenterat furst Mysjkin som sin fosterbror.

Alla människor har sitt fäste i världens navel. Naveln är dock, menar jag, ett mänskligt frihetsärr – du bor i din egen kropp. Ditt brott är ditt liksom dina tårar är dina. Kroppen är låst. Endast naturen har nyckel till den. Människovärdet ligger i din möjlighet att utveckla integritet även i det andliga, det som blir synligt endast i drömmen och i konsten.

I Dostojevskijs roman är det en enda människa som kan låsa sin dörr för Rogozjin. Det är den svårt lungsjuke 17-årige Ippolit.  Han beundrade visserligen Rogozjin mycket för den manliga styrka han föreställde sig att denne besatt. En dag hälsade han på i Rogozjins dystra hus. Hans ärende var att tala med Rogozjin om friheten att begå självmord. Men Rogozjin var föga intresserad. Ippolit kände sig som en inträngling hos en upptagen man. Däremot såg han en tavla som gjorde djupt intryck, en kopia av Holbeins ”Kristus som död”. I Jesu tro på sin kallelse och i hans vänners tillgivenhet såg Ippolit en annan sorts styrka som övervann yttre hån och våld. Det kunde aldrig tas ifrån dem.

I en hallucinatorisk dröm såg Ippolit natten efteråt Rogozjin komma in genom sovrumsdörren och slå sig ned vid ett bord, där Ippolit ställt en helgonlampa. Rogozjin hade fina kläder men något helgon var han ju inte. Ippolit såg honom le hånfullt. Han upplevde synen som verklighet och bestämde sig för att inte vara den förste som började tala. Han satte armbågarna i sin huvudkudde och avvaktade. Dostojevskij visste att en huvudkudde är en vän, precis som en nallebjörn. Men Ippolit fick ändå snart en känsla av overklighet och tänkte att han kanske skulle stiga upp och undersöka om han såg ett ”hjärnspöke” och inte en verklig människa. I samma stund greps han av skräck. Då sträckte Rogozjin på sig och hånlog. Ippolit greps av sådan ilska att han rädsla försvann. Han ville kasta sig över gästen. Men stoltheten och huvudkudden segrade: han skulle inte vara den första som bröt tystnaden.

Till slut dog hånleendet på Rogozjins läppar, han reste sig stilla, gick ut och stängde dörren efter sig. Nästa morgon kunde Ippolit konstatera att dörren varit låst hela tiden och att det inte varit möjligt för någon att komma in. Alltsammans var bara ett hjärnspöke. Men drömmen hjälpte Ippolit att också i det osynliga låsa sitt rum och sin kropp för mördande hån. Han är den ende i romanen som har utvecklat den dyrbara integriteten, mer värd än guldtofsar och diamanter.

Apropos att årets nobelpris i litteratur har gått till Bob Dylan, en låtskrivare, vill jag påminna om Birger Sjöberg, som på tjugutalet ”på begäran” turnerade Sverige runt och ackompanjerade Fridas visor på silvergitarr. Fredrik Böök skrev om Fridas visor 1922 att svenska folket ”älskar mera att sjunga än att läsa”: ”Och allra helst skall det vara någonting som inte river upp, oroar eller stiger för högt mot det blå, utan ger frid och trevnad”. (Tunving, Synpunkter på Birger Sjöberg 1966)

År 1982 gav jag ut Drömfyllt rum, en bok om Birger Sjöberg. I min tolkning byggde jag på kunskaper och erfarenheter från dynamisk utvecklingspsykologi och drömtolkning. Birger Sjöberg var den första diktare som fick mig att upptäcka drömmens samband med litteratur och konst. Teoretiskt hade jag lärt mig att förbindelsen fanns. I Det glömda språket (1951) pekade Erich Fromm  på drömmens förbindelse med såväl litteratur som med religiös myt. Men först genom Sjöberg öppnades mina egna ögon, och det påverkade resten av mitt liv.

På universitetet avvisade man min tolkning av Birger Sjöbergs liv och verk. ”De kommer att skratta åt dig”, varnades jag.  Det jag skrev var så nytt och främmande att jag måste ordna ett privat seminarium kring mitt sätt att se. Jag förstår nu att jag väckte raseri, när jag tog ifrån litteraturvetenskapen och Birger Sjöbergsällskapet illusionen om ”Lilla Paris” som tindrande idyll. Jag tog ifrån kulturmannen den änglaaktiga kvinnobild som Frida var.  Jag påstod att hon hade en käxande röst och inte en förälskad.

Men jag kände att det var en mänsklig rättighet att kunna använda sina drömmar som en vardaglig sak, så som jag själv äntligen gjorde. Jag undervisade i psykologi och litteratur på folkhögskola. Ungefär samtidigt som min bok om Birger Sjöberg kom boken Använd dina drömmar (Ullman –Zimmerman 1981 på svenska) Den amerikanske drömforskaren Montague Ullman for själv omkring och lärde ut sin integritetsskyddande metod: ”Om det var min dröm…”. Han släppte definitivt drömmen fri från terapirummet.  Jag försökte lära mina elever att förstå drömspråket. Men misstron mot drömarbete var så stor att jag måste byta folkhögskola. På Biskops-Arnö blev jag mottagen och kunde så småningom utveckla teorien om de båda tankekällor som alla människor har. Jag beskrev dem för första gången i  Eurydikes visa . (1997) Den sinnliga tankekällan gestaltar i lukt och smak, i ord och bild och visor i örat känslor och tankar medan den abstraherande stöder sig på ordens logiska ordning.

I tisdagskväll den 11 oktober 2016 samlades 15 personer här på Tantogatan för att tala om Dostojevskijs Idioten på liknande sätt som vi annars talar om drömmar: ”om det var min dröm skulle jag tänka….” Eller: ”Om det var jag som hade skrivit boken….”

”En författare är säkert mycket mindre fri än han tror att välja material för sin dikt”, var en slutsats jag drog redan när jag arbetade med Birger Sjöberg. (s 74) Så var det för Dostojevskij när han skulle skriva en följetong till ett visst datum och hade fått förskott på arvodet. Det var bråttom. Han kasserade sin text åtta gånger och tvingades förstöra 90 sidor, innan han fann sitt drömaktiga sätt att samla sina tankegestalter och fick berättelsen att flöda. Det ger oss en inblick i hur den sinnliga tankekällans kämpar för att ge den organiska skaparkraftens liv.

Mest är det kvinnor som samlas i drömcirklar. Men den här gången hade vi en sällsynt gäst, en man – ja, oceanografen Anders Omstedt som jag bloggade om nyligen, han som skrivit Connecting Analytical Thinking and Intuition (Springer Briefs in Earth Sciences) . Och hur glad blev jag inte, när Salman Rushdie besökte Skavlan i fredags och vittnade om de två källsprång (tankekällor) som hans skrivande får energi från. Tillsammans ger de dikten en väldig kraft, sa han.

En morgon vaknade jag till en visa som låter ungefär så här:

Gåsa gåsa Klinga,

låna mig dina vingar!

-- Vart ska du flyga? – Till Rosendelund!

Där gal göken, där gror löken,

där sitter litet barn och leker med guldäpple,

där sitter du, och där sitter jag.

Gåsa gåsa Klinga är en mycket ovanlig fågel i min själs glänta, så jag stannade till och undrade över drillen. Elsa Beskow har illustrerat visan i en stor bilderbok med Alice Tegnérmelodier, Borgmästar Munte. Bilden föreställer en inbyggd gård, en sådan som vi själva har på baksidan av ett hus på Öland. Murarna är låga och gräset brer ut sig över gårdens flisor. Mitt på gården lyser en gul tulpan, och där sitter mycket riktigt ett litet barn och leker med guldäpple.

Visan-i-örat tycks ibland tjäna som förebud. Ja, vi talar mycket just nu om huruvida vi skall orka fara till Öland i början på juni. Men den känslomässiga kvaliten i visan och bilden stämmer inte med det beslutet. Mina tankar gick också till en bestämd vän. Vi hade en gång talat om den här visan. Hon hade hört en annan version, där den fågel som anropades var en hök. Skulle jag få bekräftelse på det spåret?

Dagen gick medan jag tänkte på helt andra saker. Vi satt och såg rapport på tv när telefonen ringde. Tomas tog emot, och det var tydligen en helt obekant människa som frågade om något han aldrig hört talas om, men det kanske angick mig. Nej, det var en obekant röst som frågade om jag kom ihåg för mig helt obekanta människor. Men så sa hon att hon hade en bok som hon fått när hon var barn. Den var skriven av någon som hette Kristina H. och det fanns en hälsning från författaren till ”lilla Jeje”. Boken hette Isabella.

Nu började jag känna igen mig litet grand. När jag i slutet på 30-talet gick på gymnasiet frågade min farbror som hade bokförlag, om jag skulle vilja sätta rim till en serie kort han hade kommit över. De föreställde en isbjörnsunge i olika situationer. Jo, det gjorde jag ju gärna. Och på den tiden försökte jag kalla mig Kristina, liksom min syster Greta började kalla sig Margareta. Det längre namnet ansågs finare. Så hette ju också två av småprinsessorna på Haga Margareta och Kristina. Därför signerade jag mina rim ”Kristina H.”

Kvinnan på andra sidan telefonlinjen berättade var hon hade bott, och då gick det upp ett ljus. På den tiden var jag flickscout i Frälsningsarmén och min brigadchef bodde där den här kvinnan hade bott som barn. Här var hon nu. Jag hade suttit barnvakt åt henne för 75 år sedan. Jag mindes henne som baby men hon hade inga minnen av mig. När jag slutade gymnasiet och dansade med Tomas allt som fanns att dansa, började jag ett helt nytt liv, och jag kallade mig åter Stina, beredd att byta flicknamnet Hartman till Hammar.

Hur hade hon fått vingar att bege sig till sitt ursprung, sitt ”Rosendelund?” Hon var änka och när hon kände sig ensam hade hon tagit kontakt med en verksamhet på Frälsningsarmén, och där hade de hjälpts åt att lista ut vem som för 75 år sedan hade givit en bok om en isbjörnsunge åt ”lilla Jeje” som nu inte ens kom ihåg att hon kallat sig så. Men det stod ju där! ”Boken är både lappad och lagad”, försäkrade hon. ”Isabella” av Kristina H. var nu laddad med den kärlek ett litet barn ger sin mor, när de möts kring en saga, ett ”guldäpple”, ja, ett ”solägg” kallade Elsa Beskow det för, det där undret när bild och ord möts.

Den är så smal att den utan vidare droppade ned i min brevlåda, Anders Omstedts viktiga bok på 60 sidor: ”Connecting Analytical Thinking and Intuition” med undertiteln ”And the nights abound with Inspiration”. Anders Omstedt är professor i oceanografi och boken jag drog fram ur det snustorra kuvertet var utgiven på Springer Briefs Earth sciences.

”Connect” är det viktiga ordet i bokens titel, och ärendet är att uppmuntra oss att förbinda det jag kallar människans två tankekällor med varandra, alltså det som i bokens titel kallas ”analytical thinking and intuition”. Med andra ord: ur det torra kuvertet från Göteborgs Department of Marine Sciences med dess exempel på matematiska modeller och grafiska kurvor över jordens sjösystem, nåddes mina öron även av bruset från ett underjordiskt, mäktigt vatten − sagans, mytens och diktens Nilen.

Nilen är geografiskt jordens längsta flod. Anders Omstedt har deltagit i vetenskapliga undersökningar som kunnat visa att även en liten höjning av Medelhavets vattennivå skulle skada regionen kring Nilens delta. Han är helt närvarande i den yttre geografin och fascinerad av sitt forskningsområde. Med den här boken vill han poängtera att vi även vetenskapligt har nytta och glädje av ”intuitionen”, det konstnärliga tänkande vi alla har fått av naturen: drömmarna.

Den som använder sina drömmar, förstår också konst och dikt på ett annat sätt. Omstedt citerar en dikt av Stig Dagerman, ”Ice age”. Här gäller inte naturvetenskapliga fakta utan det frusna vattnet är en bild av människans känsloliv. Diktaren känner sig förfrusen och skulle vilja smälta till en flod just som Nilen. Men i stället blir han själv till en staty av is som sprutar is när han öppnar munnen. Vid värmen från en liten eld smälter han till en vattenpöl som hans värdinna torkar upp med en trasa: ”You become a puddle, though you wanted to be the Nile”.

Det är nog många som känner igen sig i den liknelsen. Man vill så mycket och kan så litet att man drabbas av vanmakt. Vetenskapligt arbete tillfredsställer vår vetgirighet, och Anders Omstedt hade erfarit det med lust. Men han längtade efter mer. I 30-årsåldern försökte han vidga sitt medvetande med en sommarkurs i ”dröm-myt-saga” på Biskops Arnö. Det var första gången han fick inblick i drömgruppsarbete. Han överraskades av drömmarnas kraft att förändra. Det är nu trettio år sedan dess. Parallellt med sitt intressanta arbete med vattendrag, klimat och isar forskade han vidare i dröm och dikt: ”I was now seeking the very source of my feelings – to find the Nile river in myself.”

Den svenska titeln på Dagermans dikt är ”Istid” och den publicerades som en ”dagsedel” i tidningen Arbetaren den 11 februari 1953. I Dagermans fall tog sig våra två sätt att tänka uttryck i hans yrkesliv. Dels var han en utåtriktad journalist med politiska intressen, dels en djuplodande diktare. Han blev hyllad och älskad. Ändå förfrös hans hjärta, kanske av en tidig köldskada. Han tog sitt liv i november samma år som han skrev dagsedeln Istid. Naturligtvis finns det ett samband.

Konstnärerna blir ofta så ensamma i sin känslighet. De tänker med hela kroppen, där vår kultur använder bara huvudet. Den ena undersökningen efter den andra visar samband mellan konstnärlig begåvning och psykiska besvär. Det är ett skäl till att jag jublar över Anders Omstedts bok. Vi läser där en alldeles vanlig människas vittnesbörd om sitt sökande och sin dubbla väg. Den är möjlig. Den är berikande.

Emellanåt berättar Anders Omstedt en dröm för oss. Första natten på kursen på Biskops Arnö drömde han att han såg in i ett varuhus med lockande varor, men när han kom till affärens port, var den låst. Natten efteråt drömde han att han blev biten av en skorpion i Achilleshälen. Han tolkar de båda drömmarna i samband med varandra och drar slutsatsen att nyckeln till drömmarnas gåvor var hans egen sårbarhet.

Det var Montague Ullmans metod att bearbeta drömmar i grupp som lanserades på Biskops Arnö. Anders Omstedt beskriver hur ett sådant arbete går till. Någon erbjuder sin dröm, alla skriver upp den så noga som möjligt. Sedan ”lånar” var och en i gruppen drömmen, gör den till sin. Drömmaren sitter avskild och lyssnar till samtalet. Ingen får påstå sig ha någon bestämd lösning, endast förslag. Formeln är: ”Om det vore min dröm, skulle jag tänka (eller känna)…Endast drömmaren själv har nyckeln till just sin dröm.

Om Anders Omstedts två första drömmar vore mina skulle jag nu efter många års drömmande se tillbaka och tänka att redan mina första drömmar försökte klargöra för mig att de inte öppnar en affär för alla mina önskningar. Det är ett vanligt missförstånd. Det jag mest behöver vinna är integritet, skydd för min sårbarhet, så att jag kan göra nytta i världen, trots att andras tycken och domar kan vara som ”skorpionernas” giftiga bett.

Önskedrömmar hör till dagtänkandet. I stället för affärens låsta dörr fann Anders Omstedt som en gång Freud och Jung: ”a gateway to a deeper understanding of ourselves, humanity and creativity”. Det konstnärliga tänkesättet smälter isen om vi hjälps åt att andas på den i många, många drömgrupper.

Anders Omstedt finner ”beauty and power” i sina drömmar. Det är ”like singing in a new language”, skriver han. Dock finner han att man inom vetenskapliga kretsar sällan diskuterar skapande processer. Det är dumt, för att vara uppmärksam på drömmarna kommer också till praktisk nytta. De stöder förmågan att minnas, att iaktta, att se helheten i komplicerade situationer. ”And the Nights Abound with Inspiration”, som det står i titeln: Nätterna flödar av inspiration.

Boken borde spridas i stor skala och översättas till många språk. Det är trettio år sedan jag hade den drömkurs på Biskops Arnö som blev starten för Anders Omstedt. Jag är glad och lycklig. 

Jag har trasslat ihop material till två bloggar och inte lyckats göra loss dem från varandra igen. Den ena bloggen utgår från Svenska folksagor, utgiven av Barnbiblioteket Saga omkring år 1900. En av Elsa Beskows bilder har bitit sig fast i mitt minne. Den unga drottningen sitter förrådd och ensam på en öde ö och undrar hur det är hemma på slottet:

”Sjunger min näktergal, spelar min lind? Gråter min lille son? Gör sig konungen någonsin glad”? Det är viktiga frågor världen över i en mörk tid som denna!

Och så den andra bloggen. Kvinnans undran om maken, sonen, näktergalen och trädet dök besynnerligt nog upp för mig när jag läste Lotta Lundbergs kåseri i SvD den första februari. Hon klagade över att pressen ägnat så ringa uppmärksamhet åt att påven Franciskus tänker medverka, när reformationen skall högtidlighållas i Lund i oktober. Påven överskrider då en gammal förbjuden gräns. Han ber om förlåtelse för ”det icke evangeliska förhållningssätt” som katolikerna historiskt visat övriga kristna samfund.

Vem vet numera vad ett ”icke evangeliskt förhållningssätt” innebär? ”Prästungen” Göran Tunström berättade på sin tid att hans son, nuvarande regissören Linus Tunström (f. aug 1969), frågade honom: ”Pappa, vad är evangelierna för någonting?”  Så främmande hade bibelns språk hunnit bli redan på 70-talet. Jag förstår det – frälsisunge som jag själv var. Varje söndag bjöds jag som barn på dockteater. Det kallades söndagsskola och Jesus var den finaste dockan. Han flyttades omkring i en sandlåda med spegelsjöar i blåbärsrisets palmer. Vi barn satt runt omkring och såg hur han sökte det förlorade fåret och hittade det bakom ett par stenar så att han kunde bära hem det till de andra fåren. Att kärleksfullt integrera det utstötta är ett ”evangeliskt förhållningssätt”, men det visste jag inte då heller. Evangelium är namnet på ”det glada budskapet”.

Söndagsfröken frågade sedan vilka barn som ville vara Jesu lilla lamm och alla räckte upp handen utom jag. Jag ville vara ett riktigt barn, sa jag. De riktiga barnen var flocken som frälsisungen längtade till. Jesus fick inte hindra det. Allt som berättades i söndagsskolan var sant, sa mina föräldrar. Det hade hänt eller kunde hända. Jag måste alltså verkligen skydda mig.

Men i mina drömmar sparades metaforen. Jag kom bort till dödens land, där blåbärsriset var isigt och stelt. Pappa kom och räddade mig och sa att det nog inte var så farligt. I drömmen var pappa precis som Jesus.

Så var mina tankekällor alldeles ovetande om varandra. Och så är det tydligen för det mesta i världen. Sagans drottning sitter nyttolös på sin ö och kan inte trösta människorna med sin sjungande näktergal och sitt spelande träd.

Lotta Lundberg menar att svenskarna numera är så rädda för det religiösa språket att dess emblematik är på väg att utplånas. I stället får vi fördomar och klichéer om ”de andra” och deras tro. Lotta Lundberg saknar metaforerna som gav oss ”skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning”. Orden har förvandlats till hot och hat och knivar och de riktas mot en själv och andra på ett ögonblicks impuls. Ordens särskilda vän Horace Engdahl sa i ”Min sanning” till Anna Hedenmo att krig är något vi alltid kommer att ha. Det är just ”icke evangeliskt” att ge upp så lätt.

Vårt nervsystem är ett livets träd som spelar och en näktergal som sjunger. Lyssna, så vidgar sig språket genom gamla visor och sånger, också religiösa. För nervsystemet letar ständigt efter de bortstötta resurserna och finner dem. Men bara om vi vill ta emot dem.

En vacker bok om Tomas Tranströmer fick vi i julklapp. I arbetets utkanter heter den.  Här finns utkast och brev och en del artiklar som belyser Tranströmers livssyn och författarskap. Boken är frestande att bläddra i, rikt illustrerad med fotografier. Citat är strödda i små rutor här och där, det är godbitar ur ”ett av litteraturens mest intressanta skafferier”, som bokens redaktör Magnus Halldin uttrycker det.

Jag som just gått i skola i Birgitta Trotzigs symbolvärld med tonvikt på det inre landskapet, tycker att hela boken är som Gläntan, den prosadikt som avslutar Tranströmers tal när han vunnit Övralidspriset år 1975. Gläntan beskriver ett ställe mitt i en död skog, ”som bara kan hittas av den som gått vilse”. Den döda skogen kan representera det förflutna, ”de sovande döda” som förbinder diktaren Heidenstam med pristagaren Tranströmer. Jag själv lånar den döda skogen som en allmängiltig bild av den sinnliga tankekällans område i människans psyke, död så länge den inte används oss till tröst och ledning. En bild, en dikt eller en melodi kan bli den ”gångstig” som letar sig fram till den vilsne läsaren genom allt som skymmer och visar väg till världens centrum, där det sorlar av människoröster.

Är inte min tolkning för subjektiv? Begreppet ”den sinnliga tankekällan” fanns ju inte alls i Tranströmers språklära? Jag tror att han skulle betraktat det som en hittills namnlös skalbagge, en sådan varelse som den han själv skapar i slutet på Gläntan:

”Under de lysande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”

Den sinnliga tankekällans logiska system är packat av naturen, så att dess verkan blir demokratisk och sammanhållande. Kring ”gångstigen” i gläntan, samlas vi med våra olika tolkningar om färdriktningen. ”Mina dikter är mötesplatser” deklarerar Tranströmer i Författarcentrums folder redan 1969. Tjugu år senare bjuder han fortfarande generöst på sina betydelserika texter. De är mycket viktigare än han själv: ”Som författare är jag en person som fanns i dikten när den skrevs, men sedan kan man kasta bort mig. Läsaren blir viktigare. All värme som en läsare kan uppleva måste finnas i själva texten.” (Vasabladet 1990) Texten är ”gläntan” där vi möts.

I stället för mitt begrepp den abstraherande tankekällan säger Tomas Tranströmer ”de konventionella språken”. Vi behöver de konventionella språken, när det gäller att nå avgränsade, konkreta mål, säger han. Men när det gäller att skapa gemenskap i mörkret, ”måste vi hämta ett nytt språk”.

Tranströmer är en författare med gedigen psykologutbildning och terapeutisk erfarenhet. Under sex år arbetade han på en anstalt för ungdomsbrottslingar.  I dikten Nattjour skriver han att det är en risk att ”språket marscherar i takt med bödlarna”.

Diktaren vill med sin poesi förbinda delar av verkligheten som de konventionella språken håller isär. Vilka är vi? Den sinnliga tankekällan har sin kroppskarta för det svaga och det starka, för hjärtats skönhet som bryter den nödvändiga vardagen. Vänsterhandskonsert antas vara skriven 1969, alltså mer än tjugu år före stroken:

Vad gör min vänstra hand ute i mörkret?

Vad gör min långa fantomarm på sina ubåtsresor?

Den högra sidan har sin värk. Och verksamhet.

Den är dagsljus, hårdmangling, familjeliv.

Den vänstra handens arbete kommer i fragment

eller lyser som en regnbåge.

Vad gör min vänstra sida, där hjärtat sitter?

Min hand spelar högt

Den sinnliga tankekällan hjälper oss att med oväntade bilder bryta vanetänkandet, när vi glider över till dess meditativt granskande område. Men den hjälper oss också hålla samman vårt liv. I diktsamlingen Minnena ser mig 1973 står:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som

ett träd har sina årsringar. Det är summan av

dem som är `jag`. Spegeln ser bara mitt senaste

ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

Den sinnliga tankekällans botten är drömmen. ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” är ord som blivit ett tranströmerskt ordstäv. I Jönköpingsposten  säger Tranströmer 1982:

En dikt är en dröm som jag gör

vaken. Drömmar och dikter kommer

från samma del av personen.

Delvis följer de samma lagar.

O, så skönt att det blir sagt. Av en som numera är nobelpristagare i litteratur! Samma år 1982 gav jag ut Drömfyllt rum. En bok om Birger Sjöberg, där jag hävdade just detta. Birger Sjöberg visste att han var ”drömmeriidkare” och ville skapa gläntor i det konventionella språket: ”Tillbaka Vardag träde!” Men ingen lyssnade, fast han till slut desperat ropade: ”Jag är symbolsk!” Lyssnar vi på Tranströmer?

Kan du inte släppa det där, Stina? Nej, inte så länge jag tror på språkets betydelse. Inte så länge det finns någon risk att ”språket marscherar i takt med bödlarna”. Vi är ju så rädda för barbariet och vi hör varje dag på nyheterna att hela världen är på flykt. Var är ”gläntan”? Finns den i geografin?

I Tranströmers dikt Romanska bågar finns det en ängel ”utan ansikte” som omfamnade honom när han var inne i den väldiga romanska kyrkan och ”viskade genom hela kroppen”: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Ängeln är utan ansikte för att vi inte skall hänga upp oss på våra olikheter utan kunna upptäcka vår andliga samhörighet ”genom hela kroppen”. Inne i alla människor i alla kulturer öppnar sig ”valv bakom valv oändligt”

Det är vackert. Det är lätt sagt. Men runt omkring oss står den döda skogen. Vi har gått vilse. Vi måste finna språkets glänta och börja vår upptäcktsfärd där skalbaggen med flygvingarna bor.

Jag har en helig tavla på min vägg. Den är målad av en treåring, och den heter Natt på landet. Först har barnet med kritor klottrat färgerna grönt. rött, blått och gult på ett ritpapper, och sedan har han målat över alltsammans med svarta streck. ”Vällustigt!” vittnade hans mamma. Sedan har han bett sin mamma att skriva med bokstäver ett namn på tavlan: ”Natt på landet”. Sedan fick jag den av en väldigt glad gosse.

En viktig livserfarenhet hade han att ge till mig som var i djup sorg. Han skulle inte kunnat formulera den i ord. Men bilden talade. Jag kunde använda min vuxna inlevelse för att föratå vad den uttryckte. En gång var allting nytt och ingenting hade namn. Natt följde på dag och dag följde på natt – det var nytt. Men man lärde sig. Det var en lycka att veta att inte allting tar slut, när leksakerna plockas undan för dagen. Det kommer en morgon, och alla färgerna finns kvar! Det kan vi lita på. Eller hur, farmor?

När man är tre år upplever man övergången mellan ljus och mörker tydligast på sommaren. Dagen är inte lika definitivt slut, leken varar in i skymningen. ”På landet” är detsamma som ”i paradiset”. Det kan vemsomhelst förstå. Var inte så ledsen, farmor! Färgerna finns kvar! Det är en regel.

Jag satt häpen med papperet i handen. Hur kunde barnet så fånga den stora förlusten i den lilla, det allmängiltiga i det personliga? Jag tänkte på hur en skald som Birger Sjöberg på liknande sätt överförde sin erfarenhet av nordisk sommarnatt till en dikt om liv-död-liv. Han uttryckte det så här:

Trodde min broder rätt, är döden ett bekymmer,

vilken likt ängslan nog tör äga övergång.

Morgonen bräcker lätt, i samma stund det skymmer.

Bäst som vårt solsken dog – det sken vid fågelsång.

Denna kosmiska tröst fanns redan i barnets kritor. Hans hjärta hade berörts av vår förtvivlan och hans händer hade skapat en bild, en symbol för ett både kärleksfullt och rationellt hopp. Han skulle aldrig kunnat säga det med ord. Men det internationella symbolspråket kunde han. Det är en gåva som vi vanvårdar.

I Det glömda språket säger Erich Fromm: ”Det är det enda universella språk mänskligheten någonsin skapat, det enda som gäller alla kulturer och alla tider. Det är ett språk som så att säga har sin egen grammatik, sin egen syntax, ett språk som man måste förstå, om man skall förstå myternas, sagornas och drömmarnas innebörd”. Det är detta jag kallar ”den sinnliga tankekällan”, eftersom tankarna uttrycks med sinnliga bilder.

I dag har vi anledning att vara rädda för att vi inte vårdat symbolspråket. 22 november skrev Lotta Lundberg i Sv.D. krönika: ”Jag är rädd för symbolanalfabeter”. Hon menar de bokstavstrogna som inte kan tänka i bilder, de ”som tror att min underkäke ligger på golvet när jag säger att jag tappar hakan”. ”De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation.”

I DN skrev Ann Heberlein den 25 november ”Ödesdigert att inte förstå att religion är viktig”. Svenskar är det mest sekulariserade av europeiska folk, men Sverige är också ett land där Daisch värvat flest jihadister i förhållande till sin folkmängd”, meddelar hon.

Klart är att vi riskerar att människors gudsbild blir grym och skoningslös, när vi vanvårdar den sinnliga tankekällan, den som talar till oss med sinnliga symboler ända från vår tidiga barndom. Religionen är bara ett farligt fält som vi inte utvecklat civiliserat. Men jag tänker också på sexuella konsekvenser. Hur många pedofiler försöker inte fylla hålrummet efter den sinnliga tankekällan med tvångshandlingar?

Å andra sidan – vilket hopp finns det inte i den mörka natt vi låtit den sinnliga tankekällan sova i? Vakna!

I en roman med den sinnliga tankekällans kvaliteter som Birgitta Trotzigs En berättelse från kusten brukar jag söka tre speciella komponenter i kretsen kring centrum. En av dem är ”ögonflickan”. Jag fann henne i Meretes halvblinda ”gudmor” som hoppades att en ny visionär möjlighet var född genom den lilla Meretes mörkskimrande (mörkerseende?) ögon som ”skådade och såg”. Sagans gudmödrar förde alltid med sig någon viktig gåva att lägga i barnets vagga, och Meretes gudmor gav henne kärleksfullt ”spåret av en blick”.

En annan specifik komponent är ”skuggan”. Den missväxta Merete har även den rollen. Hon tjänar som en skugga till Apelone som växer som ett vackert träd. Meretes  mamma sätter henne om dagarna under ett förvridet päronträd: ”det var ryggplågans träd, livsträdet… Det var inte ett träd som bar god frukt längre, detta träd. Det växte mitt i backen, starkt lutande, nästan krypande – en stor sprucken, grovt knutig sårig stam, där grenarna sköt ut i mörka förknutna vildskottsknippen”.

Den tredje specifika komponent jag söker är den person som står för ”visan-i-örat”? Finns den med här? Kan det vara Apelone som lyssnar inåt?

Jag jämför de tätt sammansvetsade syskonen Hiram och Apelone med Orfeus och Eurydike, som också var de bästa vänner, när de var barn. En orm biter den unga Eurydike i foten, så hon dör. Orfeus som fått en lyra i gåva av ljusets gud, Apollon, beger sig till dödsriket för att befria henne. Med sitt spel lyckas han beveka dödsrikets härskare, Hades och Persefone, att släppa Eurydike, men endast på villkor att Orfeus inte ser på henne förrän han på nytt träder ut i dagsljuset. Orfeus består inte det provet.

Jag använder sagan som om den handlade om tankekällorna. Orfeus företräder den abstraherande tankekällan Han spelar djuren och själen till ro, ja, kanske in i den farliga oföränderlighetens dvala som råder i Åhus. Dödsgudarna prövar om han kan lyssna inåt och kan höra Eurydike i den sinnliga tankekällans eko, visan-i-örat. Men han har inte lärt sig lyssna. Han måste vända sig om för att kontrollera att hon är där, och då dras hon obevekligt tillbaka till Hades.

Mellan Hiram och Apelone sker också en separation, omgiven av musik. Hiram sitter och spelar tanklöst på sin luta – det är enda gången den nämns i romanen. Då får han syn på sin egen hand som ligger utspärrad över lutans strängar. Han ser sina ”vita, smala och starka men på samma gång nästan flickaktigt späda fingrar;” I samma stund råkade hans blick falla på krucifixet som hängde över sängen, och han såg på det som om han aldrig sett det förut: ”Han kunde inte se sig mätt. Men om detta kunde han sedan inte tala med sin syster.”

Varför kunde han inte tala med Apelone om vad han upplevde nu? Var det för att han på krucifixet såg en naken manskropp? De späda fingrarna på hans hand var ”flickaktiga” som systerns. Men hans kropp skilde sig markant från hennes. Detta skulle komma att skilja dem åt. Han tappade alla ord.

Syskonen fick nu nära till missämja en tid. Det slutade med att Hiram rådlös överhöljde Apelones ansikte med kyssar. Kroppens ordlösa kärleksspråk var överraskande för honom själv. Sen förstod han med skräck att Apelone upplevde något annat än han. Hon var alltjämt ett barn.

Strax efter denna händelse kan vi läsa att Apelone fått ett eget uttryck: ”Systern gick och gnolade och sjöng för sig själv, hennes tankar tycktes långt borta; men själv var hon nära, hon var nära och en annan än han själv”. Apelone utstrålar frihet och utvecklar ”en tung stilla kärna av besinning som var alldeles hennes egen och inte liknade någon annans i hela skapelsen; och som var hennes bestämmelse”. Han drar en slutsats:

”Och det han såg var löftet att allt ont som är i människan kan bli besegrat”.

Det finns nog ingen mänsklig förmåga som hånats så mycket som visan-i-örat. ”Gubben visste inte att gumman var tokig, förrän hon sjöng vid bordet”, är en gammal fras som nog syftar på att den inre visan kommer ut på läpparna, när man inte tänker på det. ”Du har väl inte fått pippi?” syftar säkert från början på ”visan-i-örat” som är fågeln i oss. Kapellet på Vindinge är mycket förfallet med svalbon uppe i valvkuporna: ”det var knappast annat än ett fågelhus heller, sällan kom någon präst hitut”.  Nej, vem lär oss lyssna på vårt eget nervsystem? Det kräver precis som annan tankeverksamhet både tid och tålamod att inventera sitt eget visregister och att gå i dialog med denna aktiva men sällan tolkade psykiska .resurs.

Men det fint flätade fågelboet som syskonen fann i ljungen på heden fängslade Apelone mer än Hiram. ”Dess innehåll tycktes först bara som en krälande köttmassa som ingav motvilja; sedan såg man att det var spovens nakna pipande gapande ungar med hjälplösa tunna halsar och väldiga näbbgap som kved och kravlade där i blind hunger över varandra.”

Det kom livsnödvändiga pip ur ”köttmassan”, denna ”ömklighet i Guds hand”. Det var inte den starkares rätt som kunde få ungarna att överleva, utan de artbevarande spovpipen. ”Varje fan i spovens fina brunvita fjäderpennor är räknade; är till.”

Kanske Apelone förundrad kände igen något i sig själv? Hennes kropp kunde också sjunga spontant och meningsfullt och visa hennes egen människoväg till frihet och besinning.

”Berättelsen skall växa organiskt som ett träd”, säger Birgitta Trotzig i Agneta Pleijels intervju. ”Jag känner intuitivt när det jag skriver växer av egen kraft”. Om hon frestas att ”konstruera utanpå” hotar en mekanistisk människosyn. Hon kan uppleva en dubbelhet inom sig: ”…en del av mig själv strävar att befolka min tillvaro som ett vaxkabinett med idel tydliga och falska identiteter, gipsbilder, overkliga förenklingar, grimaser enligt regler och system”. Detta upplever hon som ett ”kvävningshot”. Jämsides löper någonting som hon upplever som ”en permanent protest, ett ständigt uppbrott, en konstant revoltkänsla”.

Birgitta Trotzig har inte de termer som jag använder, men hon ligger dem nära. Hon bygger sitt språk kring drömska bilder, som ger liv åt berättelsens abstraherande lineära ordning: ”subjekt och predikat, romanform med början och slut, miljö, handling”.  

Den sinnliga tankekällans logik är som solsystemet: kretsen kring en mittpunkt. När jag har sökt mittpunkten i En berättelse från kusten har jag stannat för Jesusbarnet som aldrig blir fött i den ”isdvala” som råder i Åhus. Det kan stämma med det rituella mönster som Birgitta Trotzig hade i åtanke, när hon skildrade den medeltida staden. Men här finns ingen romantik. Mittpunkten är negativ och människorna vill varandra ont. Åhus beskrivs av flera röster som ”dödsriket”. Det hjälper inte att kyrkan kallas S:a Maria eller att Merete är en form av Maria liksom Lavst Peders mor hette Mari och Hiram är ett namn som läst baklänges blir Marih. 

Kretsen kring mittpunkten bildas av alla stämmor som ljuder i ett konstverk. En författare som kom att betyda mycket för samtida konstnärer var Lars Ahlin. I romanen Om (1946) myntade han en formel som spred sig till samtida konstnärer: ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”. I En berättelse från kusten finns ett bra exempel på hur dialogiskt den dynamiken arbetar, när Hiram drömmer att den straffade munken i mörkacellen frågar honom: ”Är du min broder eller min domare”? Hiram kände det i drömmen som om han blivit fysiskt berörd av ett kräldjur – så långt var avståndet mellan honom och fångne munken i mörkacellen. Drömmens fråga gjorde honom medveten om det.

Ahlins författarskap startade en diskussion  om författarens förhållande till såväl publiken som till sitt det egna skapandet. Birgitta Trotzig deltog meden artikel i BLM som hette Till det levandes lov (1965:4) Där hävdade hon att Lars Ahlins författarskap i sin helhet handlade ”om gemenskaps möjlighet, villkor och prövningar”. Hon daterar i artikeln att en viktig förändring i hennes eget skapande skedde i april 1949:

”…en sorts kraftomvandling ägde rum, förtecknen ändrades komplett… Den febrila dagdrömsaktiviteten självdog …. En ny person steg fram, en deciderat författande person… Och dess främsta kännetecken var just en egendomlig svårighet eller hämning att skriva eller känna ”jag” ”jag själv”.

”Dagdrömsaktiviteten” är den abstraherande tankekällans fantasiform. Den ger uppslagsrikedom och visar vad vi önskar oss, den har sinne för färg och form. Men de komplicerade djupskikten når vi inte med den. Birgitta Trotzig fann sin egen väg till den sinnliga tankekällan och dess bilder.  Den sinnliga tankekällan är som vi sett inte jagisk utan speglar hur komponenterna i ”kretsen” förhåller sig till varandra och till centrum.

I bibeln berättelse om Edens lustgård speglas tankekällorna mytiskt som Kunskapens träd och Livets träd. I Trotzigs roman kan syskonen i den förfallna gården Vindinge på heden representera tankekällorna. Som barn är de bästa vänner: ”Tillsammans, var inte rädd, vi skall alltid vara tillsammans.” I puberteten har de en period av missförstånd. Men Hiram som är den äldre finner till slut att alla ord slår fel. Han översållar rådlös systerns ansikte med kyssar och hon låter all missämja fara. Men hon blir glad som ett barn, medan han upptäcker med skräck att han älskar henne med vuxen lidelse.

Jag har i en tidigare blogg föreslagit att ”bildkärnan” i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten (1961) är ”Kristusbarnet”, vars budskap är det stora hoppet ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Julevangeliet har lärt oss att Kristusbarnet är frukten av ”den helige ande”, och det har vi skrattat åt, eftersom vi inte har lärt oss den sinnliga tankekällans sätt att förkroppsliga tankar och stämningar. ”Den helige ande” är en motsats till den onda och oföränderliga atmosfär som råder i Åhus, där man vill varandra ont.

På 50-talet fanns en strömning som ville anpassa den katolska kyrkan till den moderna världen och vetenskapen. Birgitta Trotzig betonar i samtalet med Agneta Pleijel att modern forskning har visat att skapelsen aldrig är fullbordad utan något som pågår hela tiden. År 1954 flyttade Trotzig till Frankrike med sin familj. Intressant för min tolkning är att hon särskilt nämner Emmanuel Mouniers tidskrift, ”Esprit”, ”Hoppet”, och dessutom en personifikation av hoppet, ”la petite fille Espérence”, ”lilla flickan Hopp”.

Kanske är det den lilla flickan Hopp som i Birgitta Trotzigs roman föds av en ensam mor i halmen i en hamnbod och blir döpt till Merete?

Den puckelryggiga Merete med de mörka ögonen som jag kallar ”ögonflickan”, har också en annan viktig roll i berättelsen. Hon är Apelones ”skugga”. ”Skuggan” är en komponent som jaget har förvisat långt in i medvetandets ”mörkacell”. En sådan skrämmande skugga av frater Jakob är fången i mörkacellen, och på samma sätt är den missväxta Merete en skugga till Apelone. På Vindinge hade hon utvecklats så vackert som ett träd. Men när Hiram kommer till Åhus som frater Jakob finner han sin syster förändrad. Hon har svartaktiga nypmärken vid tinninghåren – han ser dem ända in i drömmen -- och han upplever att hennes röst är färglös och strykrädd. Han blir utom sig av hat: ”Han kunde inte förlåta den som hade tagit hans unga syster ifrån honom och av henne gjort en vanställd”.

En gång när Apelone är på väg till kyrkan möter hon för första gången Merete som tigger pengar till sitt bröd. De rör sig båda klumpigt, eftersom Apelone är höggradigt gravid med sitt första barn. Merete räcker tiggande fram sin hand, ”en ung kvinnas hand, fin och tunn, men stark”. Det är en hand som liknar Apelones egen. I stället för att känna medlidande blir hon instinktivt rädd, skriker till och börjar springa. När hon kommer fram till kyrkan, lutar hon sig tungt mot tegelväggen och flämtar ”som ett djur”. Den mänskliga besinningen återvänder: ”då hörde hon kyrkans hjärta slå, och det kom för henne att hon nyss skulle ha kunnat se Guds ansikte om hon blott haft mod att stanna och se in i puckelryggens ansikte”.

Meretes eget ansikte beskrivs så här: ”Huvudet låg så djupt i dal mellan axlarnas brett uppåtdragna branta kullar och ansiktet lyste däremellan som ett vitgrått ägghjärta, en genomskinlig färg som var fjärran från sådant som rodnad och skiftning och andlöshet”. Trots Meretes alla brister har hon ett ansikte i form av ett hjärta och det är det ingen annan i kretsen av gestalter i den här romanen som har.

Liksom Merete har Apelone ovanligt mörka ögon – ”mörkgrå och liksom genomskinliga”. Båda misshandlas av sina djupt skadade män men de vill ändå rädda männens själar.

Den man som kom till Merete var från Livland. Han var krigsskadad och hon ”såg med den blick hon hade på denne som hade strandat här”. Hon såg att han kunde frälsas endast av ”en kärlek till döds”. Hon sade sig: ”denna kärlek äger jag”. Men hon förstod inte att hans kropp var full av svåra minnen som just sexualiteten väckte till liv. Han ville fly från Merete, samtidigt som han ”störtade sig” mot hennes ansikte. Han kände det som om något var på väg att ”födas” ur hans egen kropp, och han blev rädd för det som ville komma fram: ”Bort, bort!” Han började slå henne. Till Merete kom då ”förtvivlans stora fågel”. ”O slitande klor!” Hon drömde att hon tappade ett barn och hon tolkade drömmen, som att hon hade stött bort ett ensamt och illa skadat barn som fanns skräckslaget inuti mannen.

God sinnlighet fanns en stund mellan dessa två. Den sinnliga tankekällan fanns – bilden av att han var på väg att föda, fast han var en man är en sådan bild. Men orden kom inte. Den abstraherande tankekällans ord fanns inte för dessa två, när de som bäst behövde dem. Han skulle behövt berätta, berätta. Merete skyllde i stället mannens tröghet på sig själv. Det var hon som var för ful – det hade hon fått lära sig av mor och mormor och alla människor i Åhus. Hon hatade sin kropp, och när han äntligen en gång närmade sig med ömhet, bet hon hans bedjande hand.

Merete var övergiven av Gud. Men så kände också Jesus på korset, visste hon. I honom var hon innesluten, hur hon än misslyckades. Och plötsligt väntade hon barn med en annan man. Fadern till det barnet var möjligen Lavst Peder, Apelones man, som tillsammans med andra våldtog henne en kväll. Så kanske både Apelone och Merete en tid samtidigt bar Lavst Peders barn i sina sköten.

Det var en skam för Merere att ogift vänta barn. Merete gömde sig längst bak i kyrkan: ”Och hon såg på Gud. Och han såg på henne. Och hon såg ner. Men i det ögonblicket rörde sig barnet i hennes liv, det var liksom om det tog ett språng, liksom om den oföddas späda lemmar rörde sig i jubel. Och modern såg då upp mot Gud, den korsfäste, varken hjärta eller läppar vågade fråga, men hon såg och såg”.

Ögonflickan Merete är havande med ett barn som spritter av liv. Det är ett riktigt sinnligt barn. Hennes nära förhållande till Gud är däremot den sinnliga tankekällans underbara skapelse.

Hur är det då med syskonen på heden? De drömmer båda två, även vakna. Båda har samma problem – de hatar. Men endast Apelones hjärta förlåter.

Hiram hatade sin blivande svåger Lavst Peder från första stund. Han gick till fadern om natten, lyste med en oljelampa på hans ”gnagaransikte” och sa att han inte ville att detta äktenskap skulle bli av. ”Men jag vill”, sa hans far, hundskinnsriddaren. Och Hiram glömde de ord han tänkt ut till systerns försvar. Han mindes i stället hur förfärligt ont det gjorde i hans hand, när den bräcktes i faderns tvärgrepp, då han i barndomen inte ville befalla sin syster att torka upp faderns spottloska. Minnet av tortyren satt i hans kropp. Inte heller den här gången kunde han försvara systern. Fadern log, och Hiram kastade snyftande oljelampan i golvet, så det blev alldeles mörkt. Sen slog han igen dörren och gick.

Det hjälpte inte att också Apelone ”grät så att hon inte kunde tala”. Hon fördes från barndomens ”stora lekplats” på heden vid Vindinge till det ”orörliga” Åhus, en sorts förstelnat ”dödsrike”. Syskonen skiljs för lång tid. Apelone är havande med sitt sjunde barn, när Hiram blir utnämnd till prior för svartbrödraklostret i Åhus. Han ser att Apelone bär spår av att vara grovt misshandlad, och han kan fortfarande ingenting göra för att befria henne:

”Dödsriket var att låta någon annan plåga sig till döds och dö i hans ställe; och att förlåta bödlarna och älska dem i den dödes ställe. Och han kände att detta kunde han inte; han kunde inte förlåta den som hade tagit hans unga syster ifrån honom och av henne gjort en vanställd. Och han, brodern, som hade lämnat världen för att leva för Gud, han sade nu till Gud: Gud jag förlåter dig icke.

Men Gud väntade, han väntade på att denne skulle förlåta honom”.

Som klosterbroder byter Hiram namn till frater Jakob. Han har stora möjligheter att vidga sitt hjärta, eftersom han använder båda tankekällorna, både den abstraherande - lineära som vi vanligen använder att benämna den sinnliga världen med och den sinnliga – cirkulära t som gör en sinnlig bildtanke av våra andliga erfarenheter. Det hjälper Hiram att lära känna ”kretsen” kring sitt jag. De klosterbröder han möter varje dag har olika ansikten. Deras röster är mer eller mindre samstämmiga. Detta ger honom social träning på medveten nivå. I drömmen skärps dagens intryck och det som är svårast belyses.

Hiram drömde att en munk som var dömd till ”mörkacellen” kom  till honom och frågade: ”Är det broder eller domare du är?” Han kände sig obehagligt berörd, som av ett kräldjur, upplevde han i drömmen. Men hans medvetna idé var alla människors lika värde inför Gud. Han måste inse att fången i mörkacellen var hans broder, kanske just i hans hemliga hat till Lavst Peder. Men insikten hjälpte honom inte den här gången: ”Han lät sig hata honom”.

Birgitta Trotzig säger sig tvivla på jaget. Kanske det inte finns något individuellt jag men däremot ett gemensamt medvetande? undrar hon i Agneta Pleijels intervju. Här ger hon emellertid Hiram ett medvetet och väljande jag.  Han planerade till och med mord på svågern och i drömmen sjönk han genom havet ned till en vattenfylld kammare, där det var svårt att andas. Han såg där i speglar ”ett ansikte som hade något av honom själv, något av systern,, något men inte mycket av ytterligare någon annan, som en stympad tvillingbror eller syster.”

Det är inte en jagupplösning. I drömmen går ofta olika personer ihop och lånar drag av varandra, så att vi kan tänka över vår sammansatta personlighet.

Man tänker olika med de två tankekällorna. För den abstraherande tankekällan är jaget en självklarhet och splittring en sjukdom. Den sinnliga tankekällan problematiserar jaget. Men individuationen är ett slutmål. Man skall kunna säga: detta är jag antingen jag är vaken eller drömmer. Dit är det endast Apelone som når i den krets av personer vi möter i En berättelse från kusten.

Ren jagupplösning sker endast när Merete jagas av en  folkmassa som inte vet vad den gör, eftersom de inte lärt sig förstå den dialog som pågår i vårt djup. Merete får ta den för en gångs skull samstämda ”kretsen” på kroppen, precis som Jesus gjorde vid två kända tillfällen: både vid hosiannaropen och vid korsfästropen. Den idoliserande flocken är precis lika omedveten och blind som den mobbande.

”Den som är utan skuld kaste första stenen ” – Jesu ord avbröt så en stenkastande grupp. Men hur många gånger de som stenade Merete än hade gått till den grå och lyssnat till berättelsen, gjorde den ingen nytta, det betonas.

”Vem var den förste att ta upp en sten? Ty efteråt var det som om det inte hade varit någon alls som begick det.”

Den sinnliga tankekällans logik är inte lineär och dess mål är inte hierarkiskt. Dess figur är en krets kring en kärna. Jag brukar försöka leta efter ”drömmaren” för att hitta centrum. Det var så det klarnade i mitt arbete med Birger Sjöberg. Hans debutverk 1922 hette Fridas bok, men det var inte Frida som var huvudpersonen. Hon var bara en tjatande vardagsröst. Det var Fridas vän som hade drömmarna, synerna, musiken. Men han hade också vetenskapligt intresse för astronomi och han läste Nordisk Familjebok. Han odlade båda tankekällorna. Det var han som var utvecklingsbar i den djupa dvala som rådde i Lilla Paris.

I en liknande dvala ligger Birgitta Trotzigs Åhus i slutet på 1400-talet. Den stora synden är dess oföränderlighet, som värst benämnd ”isdvala”. Men i den här romanen drömmer nästan alla och får de märkligaste syner. Som när S:a Mariakyrkans präst Andreas, även kallad ”den grå”, mötte tre Marior på torget och föll på knä i hänryckning. Men vid närmare betraktande såg han att de ”var för söta” och hade hundhuvuden. ”Då lutade han sitt huvud i händerna och ruskade det och föll omsider i gråt; och begrep ända in i märgen att han var bara en vanlig dåre, ett barn som den onde fienden lekte förvillelseleken med, och det gjorde ont, ont”.

Andreas avsäger sig faktiskt båda tankekällorna. Han snubblar på de latinska orden och de prästerliga handrörelserna känns tomma för honom: ”Någon annan förstod åt honom”. Att han skulle kunna använda den sakliga tankekällan till att tyda ”förvillelseleken” med ligger långt utanför ”den grås” ambitioner. Färgen ”grå” antyder vardaglighet, ”som folk är mest”.

Hirams dräkt är i stället svart och vit. Det är munkdräkten som han undfår i en vision. Han är kvar hemma i Vindinge med sin gamle elake hundskinnsfar som han hatar, särskilt för att han tvingat Apelone att gifta sig med Lavst Peder, borgmästaren i Åhus som han har skäl att misstro. En natt kallas han i drömmen till gårdens förfallna kapell, stiger upp och går dit. Där mottar han i en mycket sinnlig vision dominikanernas munkdräkt ur den döde Dominikus händer.

Hiram misstrodde inte sin vision. När fadern dött blir han munk och ungefär tio år senare utnämns han till prior i Åhus och återser sin syster i ett förnedrande äktenskap. Dramat kring Hiram, Lavst Peder och Apelone är viktigt, men romanen som helhet relaterar inte till dem som till ett centrum. Jag måste ägna dem en särskild blogg.

I Agneta Pleijels intervju säger Birgitta Trotzig att det som hon upplever som meningen i sitt liv är att få världen att tala i henne. Det gör att hon själv är den stora drömmaren och kretsen kring henne är vi alla. Fast En berättelse från kusten är en 1400-talsroman tycker jag att den speglar den värld jag har omkring mig i dag, i september 2015. Fast just den här veckan har bjudit på glada överraskningar, en generositetens vind i flyktingfrågan har dragit med sig många. Välkomna! Inte skall dina barn drunkna i Medelhavet! Här finns mat och kläder! Vill du ha skjuts?

Jag är så tacksam. För jag tänker på Birgitta Trtotzigs berättelse som slutar med att Merete i slutet av blomstermånaden maj, ”Guds moders månad”, stenas av en upphetsad folkhop som syndabock för en epidemi som skördat många barn. ”Sådant som drabbar ett spätt och skuldlöst barn går inte att bära”, läser jag i 1400-talsromanen och samtidigt tänker jag på bilden igår i TV och i alla dagstidningar av det döda småbarnet på stranden. Visst har vi länge vetat att barn drunknat i Medelhavet, men i en förlamande tystnad. I dag kom en vind som satte känslorna i brand på ett gott sätt. Jag känner mig lättad -- trots hatvinden som också finns och som plågar många i sociala medier. 

Vad bestämmer om det blir en god stormvind eller en förödande? Ger romanen något svar? Hur stabiliseras den goda vinden?

När jag var barn frågade jag min pappa var Edens lustgård låg på min skolkarta. Han blev litet brydd och eftertänksam, men han svarade att det nog var i Mesopotamien mellan de två floderna Eufrat och Tigris. Det var därifrån Abraham hade utvandrat.

För min pappa var Eden ingen mytisk plats utan en historisk verklighet. Jag fortsatte att undra varför Abraham hade lämnat Eden, denna underbara plats, om han verkligen bodde där? Det min pappa inte berättade och kanske inte visste något om var den stora förändring i det mytiska tänkesättet som i bibeln antyds genom Abrahams utvandring från Ur, huvudstaden i Sumer. Maria Bergom Larsson berättar i Nedstigning. Texter kring en myt (1989), hur en fruktbarhetskult, som växt ur en jordbrukskultur successivt förändrades, när teknologien ändrade sättet att leva:

”Kvinnans sexualitet tolkades nu som erotik till skillnad från tidigare då fruktsamheten stod i centrum. Borta var Modergudinnan, den stora Modern, i hennes ställe trädde den unga, slanka Jungfrun in på historiens scen, himlens drottning med makt inte längre över barnet utan över älskaren”..

Kanske var detta en återvändsgränd för människans artbevarande utveckling? Gud lovar Abraham att han skall bli stamfar för ett stort folk, om han utvandrar. Trots det har Abraham svårt att få barn med sin hustru Sara. Tjänsteflickan Hagar födde i Saras ställe sonen Ismael och jagades sedan ut i öknen av den arga Sara. Där mötte Hagar emellertid en tröstande ängel vid en källa! Då födde hon ett viktigt sinne till Abrahams sterila Gud, som bara varit en röst: ”Du är seendets Gud”. Så sa Hagar, ögonflickan i den sagan. Så småningom fick Gud både aptit och ett leende som speglades i Saras ansikte, när hon fick beskedet om att hon på ålderns dag ändå skulle föda.

När jag tänker på alla de sjuka eller döda mödrarna i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten undrar jag om hon inte har tänkt på Modergudinnans öde i Sumer

Är det den mytiska erotiseringen av modergudinnan som ynglingen Hiram speglar, när han blir så ohjälpligt förälskad i sin välväxta syster Apelone? Han upplever sin incestuösa lidelse med skräck.

Hiram fascineras av ett krucifix som hänger på hemmets vägg. Om detta kan han konstigt nog inte tala med Apelone. ”Alla ord dog”. Krucifixet skiljer dem åt. Men det leder honom att tidiga mornar hemligt besöka gårdens förfallna kapell, där hans mor är begravd. Det ger honom gemenskap med den döda modern men inte med den levande systern.

Namnet Hiram är gammaltestamentligt. Det bars av en fenicisk kung som levererade byggnadsträ till kung David. I Birgitta Trotzigs roman får den vuxne Hiram som dominikanermunk heta ”broder Jakob”. Han får alltså namn av ”bedragaren”  i Gamla Testamentet, han som också var drömmaren som himlen öppnade sig för.

Hiram är också i romanen en drömmare som känner sig som en bedragare, när han måste dölja sina verkliga känslor för Apelone. Det var som om något brast i honom, redan när han inte kunde ge ord åt sina tankar om krucifixet. Birgitta Trotzig skriver: ”innan var han hel, nu var han delad – en del av honom åtrådde och ville ett stort ont, en annan sökte och fann med glädjetårar tillbedjans frid”. Han kämpade ”inringad i sig själv”.

En gång när syskonen vandrade på heden, stötte de på ett fågelbo. Först såg de bara en krälande köttmassa som ingav dem motvilja. Sen såg de att det var ett fågelbo med spovungar:

”Den väldiga, höga tystnaden ut mot havet över fågelungarnas krypande pipande kött – den väldiga fruktansvärda ofattbara hjälplösheten hos någonting som bara ligger som en smula ömklighet i Guds hand. Och varje fan i i spovens fina brunvita fjäderpennor är räknade: är till.”

De är båda med om upplevelsen. De ”är till” i den växande och vissnande världen som en del av den. Men de delar ändå inte hela upplevelsen av seendet. Fågelboet är Apelones symbol:

”Och brodern såg på sin syster; systern i sin tur såg ned på fågelungarna som låg i redet”.

 .

En berättelse från kusten är en av de mest intetsägande boktitlar jag mött. Pärmbilden visar några stenbumlingar omskvalpade av vatten. Men här tilldrar sig tydligen något, värt att berätta. Redan på första sidan får jag veta att handlingen tilldrar sig under de sista årtiondena på 1400-talet i en liten stad på skånska ostkusten som heter Åhus. Den består av ”en liten klunga människoboningar hoptryckta kring kyrkan, vars torn syntes vida omkring och gjorde tjänst som sjömärke: allting syntes stort och ändlöst omkring den, havet slätten, de vandrande skyarna”.

Det är både tankeväckande och äventyrligt att läsa boken som en historisk roman, alltså helt med den vardagliga, abstraherande tankekällan. Men Birgitta Trotzig vill något mer med sin berättelse. Hon säger till Agneta Pleijel att hon vill att det yttre vi läser om skall bli bilder för människans inre. Tid och rum bryts i denna berättelse ideligen av bilder som griper vårt hjärta. Vad är det för osynliga krafter som styr oss? Hur får man syn på dem?

Trots kyrkans centrala plats i Åhus råder där ingen helig ande. Människorna vill varandra ont. Det känns i atmosfären: ”här är slätten som ligger nerkrupen under den lågt skridande molntyngden som ett barn som inte vågar andas av nattskräck: kommer någon? Vem kommer?”

Finns vuxna? Och i så fall – är de pålitliga? Bilden griper känslan, tyvärr alltför aktuell ännu i dag i krigets och flyktingarnas Europa. Med mobilkamerans hjälp sprids bilder över alla gränser, och många människors drömmar kommer med så starka bilder att människor helst vill blunda. Konstnären Birgitta Trotzig laddar landskapet med barnens oro. Hon arbetar med den sinnliga tankekällans hjälp.

Hoppet om utveckling till känslomässig vuxenhet finns kanske i ett helt annat väderstreck, så långt västerut man kan komma? Så tänker vi i den abstraherande tankekällans ordning. Vart skall vi fly? Birgitta Trotzig för oss till Jyllands västkust. Där ligger en gård som heter ”Vinding”, och där växer två syskon upp, en syster som heter Apelone och hennes fyra år äldre bror Hiram. Jag funderar ett ögonblick över ordet ”vind” i namnet ”Vinding”. Vinden är en ”bildkärna” för ”anden”.

Vi har flera gånger i Åhus stött på ordet ”vind” i helt annan betydelse. På garvarens vind i Åhus får ögonflickan Merete bo, men hon trängs så småningom ut därifrån av folk som inte kan skilja dagdrömmens luftslott från vardagens verklighet. Så lätt kan en andlig verklighet missförstås och förtingligas. Det var i den ”vindstrappan” Meretes gudmor slog ihjäl sig och tappade sitt mörkögda gudbarn, så att hon skadades för alltid och blev puckelryggig.

På den jylländska heden blåser vinden fritt och blir en del av barnens liv. Men namnet hjälper inte. Herrgården Vinding visar sig vara både förfallen och misskött. Barnens mor är död och fadern, herr Hvide, är helt nedbruten av värk i kroppen. Han lindrar värken med bandage av hundskinn som har tassar och svansar kvar, vilket anses effektivt mot det onda. Det kan ses som en löjlig utstyrsel på en riddare, men värken i kroppen är hans onådige herre och skinnet är hans enda tro. Han känner sig ensam och övergiven och avundsjuk på barnen som har varandra: ”Raseriet förvandlades till en vätska av elakhet i ådrorna.” Mot barnen beter han sig irriterat och kränkande. Vi kommer att se att han själv har både en klösande ”tass” och en lismande ”svans”.

Men frånsett den värkbrutne härskarens later har barnen en nästan oinskränkt frihet dagen lång på den jylländska heden, ”den stora lekplatsen”. ”Hedens hemligheter kom plötsligt och andlöst på en, de var oförutsebara, de kunde inte sökas, de skänktes bara av nåd”.

När modern dog var Apelone alltför späd att uppleva det. Hiram mindes inte sin mors ansikte. Hans hud kom ihåg ”en tunn, trött kvinnovärme, men levande, levande hade den varit”. I drömmen hörde han hennes steg. Han sade sig i drömmen ”jag vet att jag drömmer men jag hör hennes steg, där är hon min mor, nu är verklighet här i drömmen”. I drömmen kunde han möjligen komma nära även skuggan av moderns ansikte.

Den abstraherande tankekällans minne hjälper inte Hiram med en bild av moderns ansikte, möjligen en skugga. Han minns med känseln och hörseln, särskilt i drömmen. När hon begravdes ”bröt en skakande gråt upp i honom som en källåder sprutar fram, men brännhet”. Här ser vi, den inre botande ”källan”, en motsats till Källa kyrka på Öland, där Meretes mor förespeglades något omöjligt. Hirams sprutande tårar är också en motsats till Lavst Peders sorg över kränkningen av modern, en förtvivlan han låste in bakom sjudubbla lås.  

Syskonen på gården Vinding har helt andra möjligheter än barnen i Åhus-Apelone är en motsats till den vanställda Merete i hela sin gestalt: hon växte ”som ett träd”. Hennes namn påminner om ett äppelträd. När jag läser om henne, tänker jag på Livets träd i Edens lustgård. Skulle Hiram i så fall gestalta Kunskapens träd?

Kanske är syskonparet en bild av tankekällorna. Hiram försäkrar den oroliga Apelone att han alltid kommer att vara vid hennes sida: ”Tillsammans. Vi skall alltid vara tillsammans”.

Men jag skall frigöra mig från bibelns skapelseberättelse. Fyra gånger i samma stycke försäkras jag: ”De kände inte Gud”. Tankekällorna gestaltas ju i andra sagor också, till exempel i den grekiska sagan om Orfeus och Eurydike. Liksom Orfeus fick en lyra av Apollon, spelar också Hiram på luta. Men Apelone – vars namn onekligen också påminner om Apollon -- har till skillnad mot Eurydike fått en ekolåda i sitt nervsystem: hon går och gnolar. Visan-i-örat är hennes instrument.

Herr Hvide gifter bort Apelone. Av en händelse är det borgmästaren i Åhus, Lavst Peder, som blir hennes make. Hiram blir dominikanermunk. Av en händelse blir han prior i klostret just i Åhus. Han är passionerat förälskad i sin syster, men han kan inte rädda henne från giftermålet. Han är som en Orfeus som stiger ned i dödsriket, men Eurydike kan han inte rädda.

Det är hon som in i döden bär Kristusbarnet under sitt hjärta, barnet som är hela berättelsens ”bildkärna”.

I Agneta Pleijels intervju talar Birgitta Trotzig om att de drömska bilder som dyker upp för henne och blir diktningens rot tillhör ”ett gemensamt språk”, ”blir bildkärnor inom oss”. Hon känner igen dem ”i de gamla myterna, i primitiv konst eller i konst överhuvud”. Så har det också varit för mig, när jag arbetat med olika författare på ”psykisk djupnivå”, som Birgitta Trotzig uttrycker det. Jag har funnit mytiska ”bildkärnor” som går att variera oändligt. Därför lär jag mig alltid något personligt och nytt av varje diktares perspektiv. ”En människa har tusen ansikten”, finner Birgitta Trotzig. Jag har heller aldrig läst någon text, belyst av så många ansikten som En berättelse från kusten.

I staden Åhus råder oföränderlighet, och detta är den stora synden där, den synd som är orsak till brist på liv och empati. Människorna är fångna i sig själva, ofta skrämdes de som barn av vuxenlivets grymhet. Själve borgmästaren, den mäktige Lavst Peder, såg vid nio års ålder sin mamma Mari misshandlas av en våldsam folkhop. En välmenande kvinna svepte en sjal om hans huvud, så att han inte skulle se sin mors skam. Men helt kunde hon inte skona hans medvetande: ”Den del av honom som såg”. gick in sig själv och smällde för alltid igen porten efter sig, ”sjudubbel port, sjudubbelt lås”. Han skulle minsann visa världen sin ära! Han skulle bli den främste i Åhus, och Åhus skulle bli den mest ansedda handelsstaden på Skånes ostkust. Vi får en bild av hans ansikte:  

”Ett stort, hårt, vackert ansikte hade han, det enda var att det tycktes som en spricka grinigt missnöje i mungipan. Såg man närmare efter upptäckte man att hela ansiktet var genomvävt av sådana sprickor, fina men djupa. Och att hela den vackra ansiktsmasken i verkligheten bestod av skingrade stycken, sammanbundna endast av det knappt synliga, fina, dödliga spricknätet, som glipade in liksom mot en obekant grund.”

Den mäktige borgmästaren vet inte själv hur han saknar sin moder Mari. Men hon fattas som det sammanhållande i hans världsbild. Birgitta Trotzig skriver: ”Det finns inget blod mer i hela världen”. ”Händer och fötter, armar och ben och huvud, allt satt nog på plats, men det var liksom en underlig docka bara, en marknadsdocka upphängd i trådar.”  I borgmästarens ögon fanns dock aningen av liv, där fanns blodspår: ”De stora blå ögonen med sina välvda vitor, dem hade han efter modern, var en smula blodsprängda som om synen pressades fram i svår ångest”.

Moder Mari har namn efter Jesu mor och förbinds liksom Merete och hennes gudmor med ögonen som inte får se vad de ser och ångestfullt ändå ser det de inte får se.

Jag söker hela berättelsens ”bildkärna”, som jag tror är Kristusbarnet, Guds överraskning, ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Men han föds aldrig här. Den Jesus vi möter i Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten är en vuxen man. Jag anar Jesu ansikte i romanens många väl dolda och misshandlade psykiska gestalter, stora och små, men officiellt i kyrkan talar han bara genom sin döda kropp på krucifixet. ”Den döda kroppen hängde stel med sina gapande döda sår.”  ”Människorna tänkte: död. De smakade: död. Brud och brudgum dansade: död.”

På samma sätt upplever sockenprästen Andrea när han bjuder nattvarden: ”Det döda brödet var där. Och det utgjutna blodet i all sin döda köld.” Han känner sig själv som en väntande, havande mor:

”Och den döde var i honom. Och det var hans uppdrag att bära honom inom sig….Och han bar honom som en kvinna bär sitt barn under sitt hjärta, I dödsskrämsel. Ty tiden är långt utöver, tiden bara går och går. Och barnet kvicknar inte.”

Människorna i Åhus med sin sancta Mariakyrka och sitt svartbrödrakloster, sin borgmästargård och garvarverkstad med vind ovanpå saknar andligt blodomlopp och samspel mellan ögon och ord. Den sinnliga tankekällan saknas.

När jag slagit igen Birgitta Trotzigs roman En berättelse från kusten tumlar intrycken av texten och innehållet över mig. Hur skall jag kunna reda ut alla trådar? Utgångspunkt för berättelsen var en havsbild, berättar Trotzig för Agneta Pleijel: ”när det blåser häftigt och det är starkt solljus, kan havet se ut som en sorts massa, en tjock magma. Och om ett moln då går för solen inne vid land, kan landet se mycket svart ut i kontrast till det starkt belysta havet.”

Ur denna bild av mörker och ljus över havet skulle handlingen växa. ”Men det handlar hela tiden om ett inre landskap”, förklarar hon. ”Det blir inte bra förrän den där yttre miljön har omvandlats till en inre eller är en inre verklighet.”

Att finna det inre landskapet i det yttre är ett arbete också för läsaren. När jag själv läser dröjer det tills min uppmärksamhet fångas av själva naturskildringen. Först lägger jag märke till relationerna. Jag ser den ensamma föderskan i hamnboden och börjar undra över varför hon är så ensam. Var är hennes mor? Särskilt aktualiseras frågan om moderskapets betydelse när barnet får en ”gudmor” som är mycket gammal. Jag börjar titta i texten efter andra viktiga personers mödrar och finner att de nästan alla omkommit eller tidigt och brutalt skilts från sina barn. De mödrar som finns har dessutom mycket litet intresse för sina barn.

Den oönskade Merete, som tappades i gatan av sin halvblinda gudmor och blev puckelryggig, sattes ut i djupaste skogen av sin hatiska mormor, när hennes kraftlösa mor dött. Meretes mormor påminner om folksagans styvmödrar. Merete räddades av en kringvandrande cirkus och visades för pengar. Halvt förlamad utnyttjades hon som vuxen av ett antal män och födde en pojke som avled i en smittosam sjukdom. En blind folkhop stenade henne till döds och slutligen bands hon vid en ekplanka, tyngd av järnlänkar och stenar och kastades i havet. Också en sorts korsfästelse?

Då blir jag äntligen medveten om havet:

”Havet är en mor.” ”Kroppen vilar nu för alltid i havet som barnet vilar i moderns kropp. Som barnet lyssnar till moderns hjärtslag och hennes blods höga sång, som är allt liv det har, så lyssnar kroppen i all evighet till havets röst…”

Lyssnar? Plötsligt blir bilden av den stenade och dränkta kvinnan väldigt aktuell. Inte tror vi att alla flyktingar som genom vår blindhet och grymhet i dag omkommer i havet ligger och lyssnar till dess modersröst. Den tanken känns cynisk. Här behövs politiska åtgärder.

När diktaren personifierar havet, sker en övergång från verklighetsbeskrivningen av det obarmhärtiga som sker till den sinnliga tankekällans liknelsespråk. En grundläggande gemenskap betonas. All naturen är vår mor, vår syster och vår bror som Franciskus lär oss i sin Solsång. Orden och lagen hör däremot enligt den sinnliga tankekällans personifierande tänkesätt till ”faderns ordning”, och den råder i det dagliga slitet, där man inte tycker sig ha tid till oklarheter. Det finns en spänning mellan de två sätten att tänka, en ständig förväxling som sårar människorna och gör dem besvikna.

Sammanblandning av tankekällorna ger rum för vidskepelse. Man söker i det yttre efter det inres gåvor. Kärleken beskrivs i en psalm som ”en källa, djup och ren”. Men Meretes mor liksom många andra beslutar sig att föra sin dotter till orten Källa på norra Öland för en möjlig helbrägdagörelse. Hon vill ”kasta sig i Guds barmhärtighet. Som i ett hav”. Men vid överfarten från Blekinge till Öland lär hon känna kärlekslösa naturkrafter:: ”Som om ett väldigt obekant djur hade gripit dem med sina jättekäftar, det lekte med dem, det slungade dem hit och dit mellan sina grymma, stora, snabba tassar, snart skulle det sluka dem.”

Merete blev inte botad, fast hon kom fram och doppades i vattnet vid Guds moders kyrka i Källa. Modern kände sig då övergiven av Gud, och det bestämde hennes uppgivenhet för resten av livet. ”Inte Gud själv kan bända upp den övergivnas utsvultna klogrepp omkring sin övergivenhet. Hennes föda. Den enda hon till sist kan ta till sig”.

För den sinnliga tankekällan är livets bröd i alla bemärkelser en central företeelse. Du äter det andliga, det är ”Guds kropp”.

Men Merete reagerade på ett annat sätt på besvikelsen. Det öppnade sig ”som en port i henne in mot ett djup…ett blåsande havs ändlöshet var därinne. Och i havets ändlösa mörker en brinnande stillhet. Och i stillheten den outsägliges boning.”

Så minns jag till slut att den puckelryggiga Merete ändå är ”Ögonflickan” som bor i en kultur som hånar henne, sätter ut henne att dö i skogen av föreställningar, visar henne för pengar, skyller alla olyckor på henne, den obegripliga. Hon har en brinnande stillhet i sitt bröst.

Människorna i Åhus har byggt en stad med borgmästargård, svartbrödrakloster och kyrka som heter S:a Maria efter Jesu mor. Men allt människan bygger ligger i naturens jättehand och följer ytterst dess lagar. Så är det också med människans inre, om hon inte vårdar det. Trots S:a Mariakyrkan och klostret är det djurets reflexer och inte andens som tycks bestämma i staden. Här bor olyckliga människor som hatar varandra och vill varandra ont.