Dröm dikt myt. Stina Hammar

Birgitta Trotzig diktar medvetet nära den sinnliga tankekällan. I ett långt samtal med Agneta Pleijel berättar hon att hon alltid utgår från en bild när hon skapar en berättelse (Ord & Bild 1982). ”De bilder jag skriver ned är visserligen inte drömda. Men de är av samma karaktär”, förklarar hon. Skrivandet styrs av en väntan på dessa bilder. Hon undersöker dem, ser vart de leder och försöker ”hålla det logiska tänkandet borta”. Berättelsen skall växa organiskt som ett träd. Det märks genast om hon försöker ”konstruera uianpå”. Diktandets svåra konst är att skapa ett språk som följer bilderna.

Det Birgitta Trotzig kallar ”det logiska tänkandet”, kallar jag ”den abstraherande tankekällan”. Den innefattar vårt vanliga ord-tänkande som varken väger något eller smakar eller äger drömmens sinnlighet. Den sinnliga tankekällan använder sinnena för att förbinda tankar med känslor, men den saknar verkligen inte logik. Den har bara en annan logik än den lineära orsak-och-verkanlogiken. Den sinnliga tankekällans logik personifierar och strävar efter att inkludera många komponenter i en krets kring en kärna. Det klassiska exemplet i vår kultur är Jesus i kretsen av tolv lärjungar, mer eller mindre svåra att integrera. Det mytiska mönstret spelar en stor roll i Birgitta Trotzigs författarskap.

Myten kan speglas bakvänt och därmed lösa upp schablonmässiga föreställningar. En berättelse från kusten börjar en långfredag i mitten på 1400-talet med att ett barns föds på halmen i en hamnbod i den gamla kuststaden Åhus i östra Skåne. Birgitta Trotzig håller dubbel tideräkning i sin berättelse. Vi följer såväl den världsliga almanackan som kyrkoåret. Händelserna får betydelse i båda dimensionerna. Också Kristusbarnet föddes enligt legenden på halm, men här råder långfredagsstämning redan när barnet föds. Det är en liten flicka. Kan Keistusbarnet vara en flicka? Ingen änglasång hörs, inga herdar syns till, inte ens någon fadersgestalt. Den övergivna modern slår själv knut på navelsträngen, men hon kan inte komma sig för med att döda det ovälkomna barnet. En prästmunk kommer händelsevis förbi på härbärget dit hon i sin nöd tagit sin tillflykt. Han skaffar fram en ”gudmor”, och munken döper barnet till Merete, kanske en ovanlig form av namnet Maria.  

Barnets gudmor är en gammal fattig kvinna, men kanske är hon en skyddsängel ändå. Hon ger mor och barn husrum i den vindsvåning hon själv lånar av en garvare som har sin verkstad på gatuplanet. I motsats mot Meretes fysiska mor fäster gudmodern sig vid barnet. ”Ty barnet, det lilla, var som den första läkedomen, den första drycken liv efter en lång, lång vandring – å, så lång.” Hon var ”den första fina fläkten av en ny dag, den första andningen”.

Det är som om gudmodern väntar på någon som är inkarnerad i barnet. Med sina nästan blinda ögon tycker hon sig se ned i barnets mörkglänsande ögon som ”skådade och såg” tillbaka upp mot hennes svagsynta blick. Men så skyms hennes synfält åter och hon blir osäker: har hon sett barnets mörka ögon eller ej? Ögonen är tecknet: ”måtte det vara du, min kära, kära. Som jag ser.”

Varje nyfött barn är ju fullt av okända möjligheter. Men i den mytiska koden är vi alla bärare av något specifikt villkor som gör oss till just människor. En viktig, artbevarande förmåga riskerar kanske att dö ut, om den inte används. ”Gudmodern” tycks mig vara den komponent i den sinnliga tankekällans resurser som jag brukar kalla för ”ögonflickan”.  Här är hon uråldrig, ringaktad och halvblind men likväl en ”gudmoder” som lidelsefullt väntar på förnyelse. Hon väntar på någon som kan ”skåda” med olika ”seenden”, där hennes egen drömska, visionära förmåga snart tar slut. Merete skall alltid djupt inom sig känna ”spåret” av gudmoderns blick.

Här sker ett generationsskifte. Vaktombytet blir svårt. Gudmodern ser verkligheten så suddigt att hon med barnet i famnen slinter på stegen som står rest mot vindsporten. Hon själv dör av skadorna och barnet skadar ryggen och blir puckelryggig.

Den sinnliga tankekällan använder ofta kroppsbilder för att belysa det andliga tillståndet. Meretes skadade kropp säger något om ”ögonflickans” villkor i kulturen. Här är det viktigt att skilja på tankekällorna,  så att man inte ger skadade människor betydelser de inte har.

Merete är inte romanens huvudperson, men vi får följa hennes usla liv. På de fyra sista sidorna får hon skulden för en smittosam sjukdom som drabbat barnen i staden. En folkhop stenar henne till döds.

Språnget ut i friheten. Om ögonblicket när konsten blir revolutionär, så heter en essäbok som Birgitta Holm har skrivit (Ordfront 2015). I ett kapitel tar hon upp min bok om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum (Tomas Hammar FoU 1982) -- ett frihetssprång inspirerat av Birger Sjöbergs kamp för frihet i den kvävande dvalan i Lilla Paris! Inte kunde jag tro att samma dvala rådde vid universitetet i Stockholm! Texten och tankarna i Drömfyllt rum avvisades som doktorsavhandling i litteraturhistoria. På så sätt blev de verkligen revolutionära för mig och för andra som lät sig djupt beröras av Sjöbergs kamp för klarhet. Det finns andra logiska system än det Newtonska vi använder till vardags. Det finns andra språkgalaxer.

Birgitta Holm var med mig från början och såg ett värde i mitt sökande. I Språnget ut i friheten presenterar hon den terminologi jag använder för människans två grundläggande sätt att tänka: den abstraherande tankekällan och den sinnliga tankekällan. Hon nämner också den sinnliga tankekällans ekoinstrument, visan-i-örat.

Jag behövde alltså andra begrepp än de etablerade medvetandenivåerna som Freud och Jung använder. Begreppet ”det omedvetna” uppfattade jag alltför accepterande, som om vi inte behövde drömmens, diktens, konstens och religionens symbolvärldar, bara för att vi är tvivlande människor. På så sätt vårdar vi inte vår existentiella ljuskälla.

Innan jag ger upp mitt bloggeri vill jag nu ännu en gång försöka beskriva begreppet ”den sinnliga tankekällan” och ge prov på dess verktygslåda. Denna gång tar jag hjälp av en äldre roman som jag just läst om, nämligen En berättelse från kusten av Birgitta Trotzig (Bonniers 1961, tillägnad Nelly Sachs).

En berättelse från kusten läste jag för första gången 1990, när jag hade en så svår sorg att jag inte tålde minsta försköning av verkligheten. Jag ville trots detta ha sommarkurs som vanligt på Biskops-Arnö, en kurs i den serie vi i skolans utbud kallade för ”dröm-myt-saga”. Det var en alfabetiseringsprocess jag slogs för, och den kunde jag inte svika. Kursdeltagarna skulle få öva sin symboliseringsförmåga genom att drömma, måla, använda lera eller annat skaparmaterial, som naturen kring oss bjöd. Vi skulle dessutom utvidga drömmarnas område med en roman som alla skulle ha läst. Genom romanen skulle vi kunna förnya vår invanda bildvärld. Helst skulle romanen också ha mytologisk anknytning. Vilken diktare skulle jag välja? Birgitta Trotzig var en pålitligt mörk författare som hade valt att konvertera till katolicismen. Hon kunde nog vägleda mig, hoppades jag.

Till sommarkursen 1990 valde jag till slut en annan roman av samma författare: De utsatta.. Om den hade Ulf Eriksson just skrivit en insiktsfull bok som heter I det lysande mörkret (Bonniers 1988). Den var mig till stor hjälp. Jag kallade hela kursen för Det lysande mörkret. Och mörkret lyste verkligen. En av kursdeltagarna, en kvinnlig konstnär och utbildad psykolog och bildterapeut, kom alldeles uppskakad in på den första lektionen, där vi skulle presentera oss för varandra. Med svarta linjer på ett papper visade hon hur hon möttes liksom av vågor av mörker och ljus, när hon nyss bilade upp till folkhögskolan.

Det var en välutbildad person som överväldigad gav oss exempel på hur fysiskt den sinnliga tankekällan kan ta världen i besittning. Vi blir rädda och uppskakade. Jag förstår att jag laddade mörkret på det sättet när jag var barn – ingenting de vuxna någonsin kunde förstå och hjälpa mig med, just för att de bara levde med en tankekälla. Allt var samma sorts verklighet, almanackan och bibeln tyddes efter samma tankemönster. Men vågorna av mörker och ljus på vägen upp mot Biskops-Arnö var inget atmosfäriskt fenomen utan en sinnlig bildtanke som en konstnärs nervsystem skapade. En sorts brinnande buske. Hennes starka upplevelse ledde vidare till en nattdröm som vi alla kunde dela – mörkret lyste. För mig var det en stor tröst.

Just nu riktas uppmärksamheten mot biblioteken som befinner sig i en kulturkrock mellan papper och bildskärm, mellan rofylld tystnad och bråk och buller. DN börjar i dag en serie om bibliotekens betydelse för svenska författare, och apropos kulturkrock börjar Horace Engdahl sin berättelse år 79 e. Kr. med bokrullar som räddats ur askan efter ett vulkanutbrott i en romersk stad. Med bestrålning av ultraviolett ljus har man kunnat tyda de förbrända filosofiska texterna. Därifrån för Horace oss till Karlskronas stadsbibliotek, där han började låna böcker när han var tio år. I hans fantasi tycks avståndet litet mellan den bibliotekarie som betjänade de bildningstörstande romarna och den som räckte honom böcker i Karlskrona tvåtusen år senare. Också den personliga upplevelsen gräver han liksom fram ur ett arkeologiskt djup. Han jämför den med ”den känsla som forntidens människor hade när de trädde in i ett tempel”. När han steg in i biblioteket, trädde han över tröskeln till ”en annan värld”. Han minns dock inte att någon författare tände honom förrän bibliotekarien visade honom på Edgar Allan Poes skräckhistorier, där särskilt novellen Röda dödens mask gjorde djupt intryck. Han erfor det skrivna ordets makt att skapa en värld ”man inte kan fly ifrån”.

       Jag som är född i ett tempel, nämligen i föräldrarnas sängkammare under Frälsningsarméns plattform i Jönköping medan hornmusiken spelade ovanpå, var däremot vettskrämd av tystnaden i biblioteket första gången jag var där. Jag var fyra år och familjen hade flyttat till Göteborg efter att först ha haft förordnande såväl i Malmö som Gävle. Möjligen kan de många flyttningarna ha gett mig föreställningen att ingenting var fast och pålitligt här i världen.

     Den här dagen hade min storasyster Karin ansvar för mig. Hon var tio år äldre än jag, och hon älskade att läsa. Hon kunde inte motstå frestelsen att dra i väg till stadsbiblioteket med mig som påhäng. När jag kom in i rummet där man bara viskade blev jag misstrogen. När Karin började leta böcker på hyllorna, kände jag mig övergiven och gav upp ett tjut. Jag led totalförlust, som det heter på psykologiska. Då kom en tant och lutade sig över mig och viskade så högt som möjligt: ”Din syster är ju bara bakom hyllan!” Jag tyckte inte att Karin fick gömma sig för mig! Tanten förstod att hon måste göra något för att bevara bibliotekets ro, och kanske ville hon även försvara storasyster Karins läslust.

     Då hände det. Tanten trollade. Hon slog upp en bilderbok framför min näsa och på minuten överväldigades jag av det vackraste jag någonsin hade sett. Små flickor i de sötaste uniformer! Grönt, vitt och rött. En stor, vänlig mamma som bjöd röda bär, liknande dem pappa och jag plockat i skogen.

     Det var alltså Putte i blåbärsskogen som var min första konstupplevelse. Jag tror inte att jag fick låna hem boken, men den öppnade verkligen en annan värld för mig, ett tempel. Jag minns konstigt nog att jag drömde en gång att jag kom till ett land, där blåbärskvistarna hade frusit till is och att jag var i dödsriket och kände mig lika övergiven som jag hade varit på biblioteket. Och allt berodde på att jag skurit mig litet i fingret. Då kom pappa och böjde knä bredvid mig och tittade på fingret och sa att det inte var så farligt. Då fick allting färg igen.

     Drömmen berodde på att jag lekt med pappas rakblad och att de vuxna blev förskräckta när de såg mina fingrar blöda. De grälade förstås och sa att man kunde dö av det. Och så drömde jag om det förfrusna paradiset och om pappa som gjorde sig liten som jag var och tröstade mig som blåbärsfar tröstade Putte, när han kände sig bortkommen i skogen.

     I dag vet jag att Elsa Beskow målade Putte i blåbärsskogen samtidigt som hennes make Natanael målade kapellet i Djursholm. Båda var inspirerade av Viktor Rydbergs roman, Vapensmeden, där Mäster Gudmund säger: ”Naturen är Herren Guds stora sköna bildbibel”. Så målar Elsa Beskow pärmbilden till sin bilderbok, så att blåbärsbuskarna bildar två portar, där spindlar vävt dekorativa nät som fångar aningslösa fjärilar. Sniglar bildar trösklar mellan de två världarna, den vanliga verklighetens och den som berikas av fantasin.

     Det märkliga är att barnets nervsystem tog in det outsagda och använde det till en läkande dröm, precis som Mäster Gudmund i Vapensmeden menar att paradiset lyser fram genom de ”jordiska synerna”, den vanliga verkligheten. Och där är jag väl nästan tillbaka till Horace Engdahl och hans urgamla bokrullar i det tidlösa biblioteket, där man respekterar ”en annan värld”. En värld, menar jag, där den sinnliga tankekällan berikar oss.

”Hur värderar man konst?” var rubriken på ett danskt TV-program som man kunde se måndagen den 8 juni. I programtablån lovade man vetenskapligt svar på tusenåriga frågor om skapande och ”vad som händer med oss när vi upplever konsten”. Upplevelsen, den viktiga, som är så svår att förklara – äntligen brydde sig vetenskapen om den! Jag måste se vad man kommit fram till!  

Många människor med elektroder på huvudet fick i uppgift att titta på samma tavlor eller höra samma rytmer spelas, och så scannade man av var i deras hjärnor den eventuella konstupplevelsen avtecknade sig. Jo, den var verklig! Något hände, det kunde man se på färgen som bredde ut sig i hjärnan. Det var en viss skillnad på dem som utbildat sig på området och dem som inte hade det. Det hörde man när de muntligt beskrev vad de upplevde i tavlan. Detta kunde man faktiskt inte se på färgfläckarna på bilden av hjärnan. Vad upplevelsen beträffar fick man vända sig till den subjektiva berättelsen, och som frågan var ställd, så fattigt var svaret. Men färgfläckarna ansågs ändå ge en objektiv vägledning till hur priset på tavlan kunde sättas. Med hjälp av vad försökspersonerna sa, förstås. Vad ville de faktiskt betala?

Sista tiden har jag gång på gång i tidningarna läst klagomål över vår tids avförtrollning av världen. Fantasy och deckare tycks ge en viss lindring i tomheten. Men finns det inte mer? Vart har Gud tagit vägen? Jag brukar tycka att troll ska spricka i solen, också om de kallas Gud, ett väldigt illa hanterat begrepp som långt ifrån alltid tolkas artbevarande eller ger fred på jorden. I Petter Ljunggrens intervju ”Min sanning” med K. G. Hammar möttes den helt obearbetade gamla gubben Gud i Petter Ljunggrens frågor av K.G;s försök att beskriva en upplevelse av den innersta hjärtpunkten i människan själv, den som inkluderar oss alla och därför får också politiska konsekvenser som vi sett hos K. G. Hammar och i hans glädjekälla, Dag Hammarskölds Vägmärken.

Själv tror jag att det konstnärliga skapandet och det religiösa skådandet är två upplevelser av samma art. Det vardagliga skall lysa gudomligt, så att vi aktar det, ja så att vi inte förmår förorena det.

”Den uråldriga, ädla hundlokan” som Harry Martinson prisar i jämförelse med alla döda ting på hembygdsmuseet, har glatt mig så mycket nu i maj månad. Den växer i självsådda drivor vid Årstavikens strand. Trädgårdsmästarens tulpaner i all ära – hur slösande själva naturen är! Och så våra sinnen kan bedåras.  Håll kvar upplevelsen! Det märkligaste är att nervsystemet har ett förunderligt minne. Det sparar alla intryck, lukter, smaker, visor, bilder, dikter, temperaturer. Sedan går det ut på ett nytt sätt genom handen som målar, spelar väver eller skulpterar. Det sprattlar i våra argument och gör oss mindre rigida.  

På ”korrespondenterna” i TV såg jag ett program om barn som i olika länder fått diagnosen ADHD och medicinerades för det med starka narkotikaklassade mediciner. Själv kände jag förskräckelse för att stoppa i små barn preparat som man annars varnar för. Barn har rätt att krångla! ville jag ropa.

Men åsikterna är motstridiga. I ett exempel från USA såg jag en familj, där såväl far som mor uttryckte den största lättnad över att medicinen dämpade sonens irritabla humör. Fadern hade själv ADHD, sa han, och innan det upptäcktes hade han fått stämpeln ”bad guy” – det skulle hans son förskonas från! I Frankrike uppträdde däremot en psykiater med psykoanalytisk utbildning som försäkrade: ”Det är inget fel på våra barn. Medicinen är bekväm placebo, billigare än att förändra världen runtomkring dem.”  

ADHD är en sjukdom som diagnosticeras enbart på barnets beteende. Koncentrationssvårigheter och humörssvängningar är symtom som gör det sociala livet svårare. Man har däremot ingen hjälp av blodprov eller EEG eller något annat mätinstrument. Hanne Kjöller skrev i DN âpropos psykiska diagnoser av det här slaget: ”Alltmer av livets obehag som ångest, oro, stress, stök och bök stuvas in där”.  

Hur lätt måste det inte vara att ta fel! Barn som är födda i slutet av året har sålunda oftare ADHD-diagnos än de som är födda i början! Det kan förslagsvis bero på att skolans krav börjar ett halvår tidigare i livet för barn som är födda på hösten. Sexårsåldern är ett slags förpubertet, när inga barn tycks sitta bekvämt på stolen. ”Skolmognad” innebär just att ny balans är vunnen. Den hinner kanske inte höstbarnen uppnå.

Nej, nej, nej, det var inte bättre förr. Inte fanns det dagis och inte fanns det reglerad arbetstid för föräldrarna. Lagen som förbjöd barnmisshandel kom inte förrän 1958 och mobbning i skolan kallades kamratfostran. Vi hade oroliga barn då som nu, men när det gäller psykisk mognad nöjer sig samhället med att de flesta människor så småningom kan gå till jobbet. Och det är inte dumt alls, men de osynliga skador som ADHD-pillren inte rår på blir kollektivt uppenbara i våld, rasism och fanatism.

I dag läste jag i DN om det matematiska geniet, nobelpristagaren i ekonomi John Forbes Nash. Han geniförklarades av en professor vid Carnegieinstitutet i Pittsburgh när han var nitton år och insjuknade i paranoid schizofreni när han var trettio. En professor i matematik vid Harvarduniversitetet besökte honom på psyket och frågade hur det var möjligt att han som ägnat sig helt åt förnuft och logiska bevis kunde tro att utomjordingar skickade honom meddelanden om att han blivit utsedd att frälsa världen? Svaret blev:

”Därför att idéerna om övernaturliga varelser kom till mig på samma sätt som mina matematiska idéer.”

Hjärnan är vår underbara tjänare. Den arbetar på två sätt, dels abstraherande i ord och siffror, dels med sinnliga bilder i ett oändligt universum som Ekelöf uttrycker i en känd dikt:

En värld är varje människa, befolkad

av blinda varelser i dunkelt uppror

mot jaget konungen som härskar över dem.

När man inte lärt sig skilja liknelse från fakta utan tyder de två tankekällorna efter samma logik, kan man bli ”sjuk”. Kanske är det därför vi väljer att bara använda den abstraherande tankekällan och inte gör oss möda med drömmar som serveras oss både dag och natt. Vi förblindar ”varelserna” som Ekelöf kallar det för.

Det är den världen vi genom den sinnliga tankekällan skall demokratisera med drömmarnas och konstnärernas hjälp. Låt mig sluta med Stagnelius ord i dikten Vad suckar häcken? Diktaren ger röst åt ”materien” som är människans slav. Han lyssnar på ”sippan” och ”klippan”, på ”bäcken”, på ”rosen” och ”häcken”. Den sinnliga världen säger åt människan:

Befria blott tingen, och frigjord du bliver;

Befria dig själv, och du fria dem gör!

I dag är det långfredag 2015. Det är den allvarligaste dagen på det kristna året, dagen då guden torteras och korsfästs. Det är därmed alla de torterades och livdömdas dag, ja, det är verkligen en förtvivlans dag, eftersom vi ännu inte har ett självklart rättssamhälle överallt där människor bor, och det tycks långt till fred på jorden. I Sverige ojar vi oss över att våra barn inte kommer först i matematik och läsförståelse i Pisatestet. Det är naturligtvis illa om vi inte ens klarar ordens och siffrornas tankekälla längre. Den sinnliga tankekällan, dit drömmen, konsten och religionen hör, räknar vi alls inte med. Jag har sagt det förr: vi behöver bägge tankekällorna för att bli någotsånär förståndiga.

Ur Påskspelet (blogg från 20 mars 2008)

Det var en skärtorsdag när mina barnbarn var små. Jag satt i ett hus på Öland med tre av dem. De var mellan fyra och elva år. Vi hade papper och kritor. De hade redan dekorerat överallt i huset med påskkäringar och påskkycklingar. Nu kom de på att de skulle rita tärningsspel om själva påsken. Med tärningens hjälp skulle man kunna ta sig ända från fettisdagsbullarna till påskdagen. Det var mycket svårt att komma till målet. Man kunde fastna i ett skrovmål med bullar, man trollades tillbaka till start av påskkäringarna, och långfredagen kunde man falla i händerna på rövare, så att man inte kunde flytta sig på flera kast. Det var ett svårt spel men mycket lustbetonat samtidigt. Det ritades med stor energi och det spelades med allvarsam humor. Jag minns inte om vi någonsin kom fram till påskdagen - det var svårigheterna på vägen som var spelets hela mening.

"Det som är svårt kan man rita", säger en far till sin son i Tunströms roman "Skimmer". Det var det mina barnbarn gjorde. De gjorde påskens mening hanterlig för sig genom att leka fram en farofylld väg med sina kritor.

När jag var barn hade jag dåligt med kritor och lera, och målarfärg hade jag självklart inte tillgång till. Jag fick inte kladda och stöka. Men mardrömmar hade jag, och då skrek jag tills mamma vaknade. Hon klagade över det och försökte begränsa mina upplevelser på dagarna för att minska min rädsla om natten. Att mardrömmarna hade någon mening i sig förstod hon inte. Hon visste inte: "Det som är farligt kan man rita." Och själv förstod jag det inte riktigt förrän jag fick barnbarn.

I en annan dröm satt jag som ett barn i förhållande till en jättemor som inte hörde eller såg det farliga eller kände redskapen att hantera det med. Mitt uppdrag var att skrika henne vaken. Den övernaturliga storlek mamma hade i drömmen gjorde henne till representant för hela min kultur. Jag tror att jag fick uppdraget att skrika för att vuxenvärlden skulle förstå att det som är farligt kan man rita eller drömma eller sjunga visor om. Leken och konsten är en väg genom hinder, farlighet och död för alla människor. Den är vägen genom kaos, och vi borde träna oss att förstå denna möjlighet ända från barndomen. Lek är faktiskt nyckeln till kärlek!

Jag påminner om att Orfeus och Eurydike lekte så fint tillsammans när de var barn. Orfeus har den logiska tanken och de suggestiva orden. Eurydike har kroppen och bilden och visan. Så tyder jag den gamla sagan. Orfeus sjunger för oss i klangfull retorik. Eurydike susar folkvisor i vårt inre öra. Men det som förskräcker mig i dag är att man inte förstår meningen med Eurydike - det konstnärliga i varje människa.

Man kan få höra politiker fråga: Vad skall konsten vara bra för, om den inte drar stor publik, så att den lönar sig? Eller att barndomen måste bli bättre utnyttjad än att lekas bort. Småbarnen i förskolan skall "få nosa på bokstäver", sa Jan Björklund barnvänligt i TV .

Kära förskollärare, till vars skrå jag själv hör! Låt inte lura er! Tänk på att det som är farligt kan man rita! Värna barnens rätt att måla, kladda, fantisera! Värna vår känslomässiga utvecklingsmöjlighet! Glad påsk!

Evighetsbarnen är namnet på Beate Grimsruds senaste roman.

Jag märker att jag roas extra av att handlingen utspelas här i Tanto, där jag bor. Beate räddar mig dock snabbt från att tänka dokumentärt. Hon förklarar att romanen utspelas någonstans ”bortom gemenskap och ensamhet”: ”På en punkt, men samtidigt på alla punkter, där bor vi alla. Delar varandras tankar. Tar emot och skickar vidare.”

Vi behöver en allseende mottagare. Jag har en vän som säger att när hon målar, så ser Gud     vad hon menar. På liknande sätt säger Beate: ”Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.”

När jag går min dagliga promenad upptäcker jag att jag tittar efter Siri som bor i de stora gula husen uppe vid Ringvägen eller efter André som bor med sin katt Kassandra i bananhusen vid Årstaviken i samma bostadsrättsförening som jag. Och var är kvinnan med det tomma hundkopplet, hon som förgäves kallar på en hund som heter Bosse? Många hundägare har jag sett och så småningom hälsat på, men ingen som ropat efter Bosse. ”Rymdörat har hört och rymdörat vet”.

Människan behöver känna sig sedd och hörd. För fem år sedan hette berättelsen som Beate Grimsrud skrev En dåre fri och handlade om hur hon i olika utvecklingsstadier styrdes av olika krävande röster. Rösterna är förstås sinnliga tankar som talar som i drömmen och inkräktar på det tysta dagtänkandet. Kanske blir det så för känsliga människor i en kultur, där man inte lär sig ta hand om sina drömmar? I den här romanen tar liknande tankar över hela kroppen. Siri önskar sig ett barn så starkt att hennes mens upphör. Hon går med putande mage och har svårt att acceptera att ultraljudsundersökningar konstaterar att magen är tom. Hennes ”amerikanska väninna” Louise skär sig för att finna lättnad för den inre smärtan: ”Min kropp är en dagbok, från dom dagar jag inte stått ut. Från dom dagar jag haft syrebrist och varit tvungen att skära en öppning för att kunna andas.” Ett bisymtom är att hon köper en mängd prylar hon alls inte behöver.  

Alla personerna berättelsen rör sig kring är enstöringar. De försöker fylla tomrummet med en hund eller en katt eller med stor försiktighet en annan människa. Vi kommer in i deras tankevärldar. Författarinnan ger sig god tid att berätta om var och en, även deras nattliga drömmars gränslösa hav: ”Louise blir drömd men vet inte om det”. André drömmer att han med pekpinne i handen står framför en världskarta och suddar ut gränser mellan länderna.

André är anestesisjukskötare. Han gillar sitt yrke – att söva människor. ”Han bär deras medvetande i sina händer. Han känner att hans fingrar har ögon som vakar över dem medan de är sövda”. Han kontrollerar blodtryck och andning: ”Jag gör så dom lever”. Han försöker bli vän med sjukhusfotografen Tomas, en svåråtkomlig enstöring sedan barndomen. Hans mamma försökte bjuda andra små barn att komma och leka med honom, men han såg dem som inkräktare som fordrade att få leka med hans leksaker. När André lockar honom till umgänge tänker han: ”Just nu sitter jag helt frivilligt bredvid en kompis.”

”Evighetsbarnen” är de människor ”som inte hängt med men inte heller ramlat av”, får vi veta. Beate Grimsrud berättar allvarligt medkännande och med en vänlig humor. Man är bunden, men man kan bli fri, eller åtminstone friare. Det finns segerögonblick, när verklig vänskap uppstår mellan Louise och Iris och mellan André och Tomas.

När romanen slutar hoppas André kunna sluta sitt arbete på sjukhuset och börja jobba på en vårdcentral för hemlösa. Och Siri och André möts i pyjamas på Tantolundens högsta topp. Så kan det gå när man knappat fel på mobilen! Där sitter de på en bänk, när kvinnan med det tomma kopplet hittar dem och säger att hon heter Barbro och att hon hatar Bosse för att han försvann.

Men det tar 389 intressanta sidor att komma till Tantos högsta punkt, där Barbro kastar kopplet. Detta är en bok full med förtvivlan och hopp.  Du får läsa själv. Långsamt!

Språnget ut i friheten är en mycket läsvärd bok, som Birgitta Holm har skrivit vid sin döende makes sida. Vi läser om befrielsens ögonblick i olika konstnärers verk, medan vi stilla är med också om livsvännens kroppsliga utslocknande – hans matsmältning, hans andning, hans hjärtslag noteras då och då i texten. Under slutskedet vid hans sida ser Birgitta filmen Dirty dancing, ochhon upplever dess budskap som ”kongenialt” med vad hon just är med om. I verkligheten som i filmen står ”den levda kroppen” i centrum, så som filosofen Merleau-Ponty betonar i motsats till Descartes kända tes ”Jag tänker, alltså är jag till”. Kroppens erfarenhet ställs mot tankens.

Kroppen har också sina intelligenta uttryckssätt och dit hör dansen. Birgitta är en hängiven dansare. Med hjälp av tangovännen och filosofen David Pilbäck utvecklar hon dansens fenomenologi och lär oss det viktiga begreppet ”meddans”. Kroppen följer inte bara musiken utan man dansar med någon. ”Rörelsen står att finna i den andres ögon”, lär vi oss i Dirty dancing. Den skickligedansaren”lyssnar in” var partnern befinner sig. Man använder sina sinnen, man ser och man lyssnar, innan man ”med bevarande av sina skilda individualiteter” finner kropparnas gemensamma rytm.

Filmens fråga handlar om ”hur vi är i världen med varandra”, summerar Birgitta. Hela boken kan ses som en hyllning till livskamraten, hennes mångåriga ”meddansare”. Det hon säger om hans livshållning är i själva verket det yttersta målet för alla språng ut i friheten hon berättar om: ”Att några människor skulle räknas mer än andra fanns inte på hans horisont. Inte heller dröjde han att ställa upp för andra, vad det än kostade.”

Men nu är det sent i livet. Hans hjärta tappar sin jämna rytm för att det börjar bli trött. En vindstilla kväll i augusti upphör han att andas. Birgitta hoppas att ”det också är ett slags språng ut i friheten”.

Det tillstånd som utlöser frihetens språng är alltid ett slags död man inte uthärdar. Man erfar som Viktor Rydberg ”tid och rum tillhopa” som ”ett hemskt, oändligt fängelse”.  (Kantat 1877) ”Den radikala svartsynen träder fram. Och med den glimten av ett annat tillstånd”, skriver Birgitta. Man tar språnget.

Rydberg själv vänder blicken inåt: ”Du mänsklighet, hav mod, hav tröst / ty du bär evigheten i ditt bröst”. Birgitta söker också gränslösheten i bröstet, i det tänkande vi brukar kalla ”hjärtat”. Man bryter vanetänkandet och når de andra människorna. Det gäller att ta tillfället i akt. Som när Gösta Berling, ”äntligen” stod i predikstolen och kände hela världen emot sig men plötsligt såg det unika tillfället -- kanske han aldrig mer skulle få chansen att få människor att lyssna! Inspirationen infann sig.

Jag lärde känna Birgitta Holm i slutet av 70-talet. Hon var mitt i slutarbetet med Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse. ”Ändteligen stadnade min släda!” utropar Beata Hvardagslag i Fredrika Bremers roman Familjen H. Äntligen satte författarinnan pennan i gång och bröt ny väg som kvinnlig författare! Birgitta var docent i Umeå och jag hörde talas om att hon själv bröt nya vägar. Jag höll på med en avhandling om Birger Sjöberg vid Stockholms universitet. Varken vid den litteraturvetenskapliga institutionen i Frescati eller hos Sjöbergsällskapet kunde jag finna någon förståelse för min psykodynamiska tolkning av Fridas visor. Men för mig var det jag såg en uppenbarelse. Birgitta skulle kanske förstå?

Mötet med Birgitta gav mod. Jag var inte ute efter någon examen, även om det hade varit bra att ha. Jag hade bara växt ur ett vaneseende och jag sökte tillfälle att få andra att se Fridas ”vårstädning” som en befrielseakt: ”Fönstrets vadd hon hastigt låter fara, / andas rutan klar i denna stund” – släpp in luft och ljus!

Språnget ut i friheten tas ofta i förhållande till ”byn” som vi lärt känna genom Sara Lidman, Birgittas nära vän. ”Såvitt man bor i en by, måste man bry sig”, citerar Birgitta ur Tjärdalen. Folkhögskolan var min by.  Jag brydde mig om de udda eleverna på folkhögskolan – det var de som hade lärt mig drömma. Men jag behövde inte alltid anpassa mig till ”byn”. Jag kunde gå i förtidspension.

Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen är det exempel i Birgittas frihetsbok som står mig närmast när det gäller tvånget att följa det inre trycket, trots att det tycks onödigt besvärligt.  Jag var liksom havande med en ”bortbyting” som ingen ville att jag skulle föda fram.

Men jag hade ju också skrivit den första biografin om Elsa Beskow. Jag vände mig till Elsa Beskows systerson psykologen Klas Guettler. Han erbjöd sig att sitta ordförande på det seminarium jag ordnade privat i Frescati för litteraturvetare och psykologer i min bekantskapskrets. Birgitta Holm var en viktig deltagare och hon tog med sin vän Rut Hillarp. På eget förlag gav jag sedan ut boken Drömfyllt rum, som Birgitta nämner i Språnget ut i friheten. Och så kunde jag fortsätta min ”dans”. Jag såg mig i drömmens människoögon och lyssnade till visan-i-örat som Birgitta berättar om i kapitlet Snart var luckorna bräckta. Så kunde jag lämna mitt bidrag till ”byn” som gav mig en halvtidstjänst på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö. De senaste trettio åren av mitt liv tog sin början.

I Språnget ut i friheten möter Birgitta Holm mångadiktare – Rydberg, Bellman, Karin Boye, Sara Lidman, Lagerlöf. Knausgaard, Ahlin – är ett urval som glatt mig personligen.

Den här bloggen kunde bli hur lång som helst. Men jag vill sluta med en glimt av Birgitta själv, tolv år gammal. Finklädd och välkammad har hon åkt färjan från sitt hem på Djurgården till Slussen för att komma till konstnären Nisse Zetterberg på Södermalm och bli avmålad. Konstnären förde håret bakom örat på henne och sa att koftan skulle hon ha på sig. Birgitta var bekymrad – så hade inte mamma tänkt när hon satte på den fina klänningen. Lägenheten var mörk, men i ett fönsterutsprång fanns ljus, och där satt hon sedan tyst. Men efter en kvart började Nisse Zetterberg nynna och så småningom sjunga en visa med ord som var ”kusliga och svårbegripliga”. Det var Ferlins En valsmelodi i tonsättning av Lillebror Söderlund. ”Melodin kändes sorgsen, men den grep mig, och med mitt blottade öra lyssnade jag ivrigt”:

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,

och Gud må förlåta mig somliga rader,

ty jag är ganska mager om bena,

tillika om armar och hals

Vilket ansvar hade Birgitta, den lilla modellen, för konstnärens bekymmer? Var hon själv en rad som Gud måste förlåta? Eller var hon ett rimord som saknades?

Kanske bjöd Nisse Zetterberg på visan han fick i örat? Han behövde tjäna pengar för att överleva: ”snart i min grop skola maskarna finna / att jag är ganska mager om bena…” Det gav lättnad att på något sätt uttrycka vad han kände. Birgitta blev ”allvarstyngd” men ändå ”uppbyggd”: ”Visan var ju vacker”!

Nu har jag suttit några dagar och läst i Carolina Thorells senaste diktsamling Jungfru Källorna. Jag har följt Carolina sedan hon en hel termin för trettio år sedan gick på Biskops-Arnös kurs Människans inre bilder.  Jag känner hennes djupa nyfikenhet på yttre och inre verklighet, ja, hur hon söker sig till själva upplevelsekällorna

I Carolina Thorells tidigare diktsamlingar har hennes läsare kunnat se hur uppmärksamt hon möter livets skiftningar, hur dagens upplevelser genomglimtas av nattens drömmar.  I Jungfru Källorna finns fina rader om detta:

”Så finns det ett större och vilt fungerande förstånd, av många delar av sång, där formen är blott en del, diagnosen en vansklig spegel, och det sjunges nu och sprids i ögonblicken av disk och damm, glasögonen och de varma döende kropparna, barnstrumporna och att vitsippor kommit och barnbidraget…”

I Jungfru Källorna tar hon dock som aldrig förr ett kosmiskt grepp om tillvaron. Hon påminner oss om hur Jorden blev till i gränslöst strömmande vatten:

”åh, det regnade /  i sextio miljoner år / över jordens början  / ned i vattenflodens vattenmassor / sjöarnas och vattenhavens / vatten”.

Sextio miljoner år är ett antal som krymper mina personliga nittiotvå levnadsår till ”noll noll noll noll noll” och jag inser att jag också snart ”ska vara en del av allt som är tyst”. Jorden kommer också att gå under, påminner Carolina genom diskret hänvisning till Johannes uppenbarelse i Bibeln. Där står att slutskedet kommer att vålla människorna många plågor. Bland de plågor vi nu lider nämner Carolina: ”nittonhundranittiotalets krig två miljoner barn dödades fem miljoner barn lemlästades / tolv miljoner barn förlorade sina hem en miljon barn blev föräldralösa tio miljoner / barn skadades psykiskt”.

Jag kan inte kontrollera de väldiga siffrorna, men tänker man globalt, då blir det snart miljoner. Någonstans i diktsamlingen står ett spärrat ord:

”m o t s t å n d s r e s u r s e r”.

Jag börjar fråga alltmera efter det. Carolina hänvisar mig till Johannes uppenbarelses tionde kapitel. Kanske kan den väldiga ängeln jag möter där hjälpa mig?  

”Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud,

 och hans ansikte var såsom solen,

och hans ben var såsom eldpelare.”

Ängeln låter alltså sitt ansikte lysa över oss som solen men bränner inte skoningslöst utan avskärmar nåderikt skenet med en sky. Regnbågen med dess skiftande färger har varit en symbol för nåd alltsedan syndafloden i Första Mosebok. Ängeln har eld i sina båda ben – ja, det är apostlahästarna, tänkte jag. Inspiration att förändra.

Det är Insiktens ängel, tolkar jag. Apollons klarhet bärs fram på eldiga, dionysiska ben – apostlahästar.  

Vad är det för ord i Carolinas dikt som för mig till bibelstället? Jo, i kursivstil står: ”ät upp din bok”. I Bibeln motsvaras det av en röst, som befaller Johannes att äta upp en bokrulle som ängeln håller i sin hand.

Jag vet det genom egna drömmar: ord ska gå att äta. Blomsalladen jag såg i min dröm syftade på vackra ord – men det viktiga är om den är ätbar. Ord ska kunna smältas av en människomage. Drömmen vet. Bokrullen som Johannes åt smakade sött i hans mun, men han fick mycket ont i sin mage.

Apollons tankekälla (som jag kallar abstraherande) är den vetenskapliga forskningens heliga domän, där begreppen skall vara definierade och sammanhanget entydigt klarlagt. Den vördas på grund av vårt behov av en sammanhållen värld. Carolina Thorell tillgodoser vårt behov. Högst upp på vänstersidorna får vi kontinuerligt upplysningar om den yttre naturens källor, hämtade ur ”Källakademin – Akademin för de friska källorna”. Den sinnliga tankekällan dit poesin hör kan ta sig an det som Carolina kallar ”det uteblivna”.

När jag först bläddrade i diktsamlingen tyckte jag mycket var ”uteblivet”. Ofta var ett ord borttappat; ”som en sol lyser över en” Vad då? Det får vi aldrig veta. Sedan började jag se själva språket som ett rinnande vatten. Den poetiska texten strömmar som källvatten över sidorna, dels i jämna flöden, dels i rännilar som bildar mönster som man kan pröva att läsa på olika sätt, I så mycket vatten kan ord spolas bort. Mitt öga vänjer sig vid små pölar av ord eller några stänk av bokstäver, t.ex. ”tka” som är de sista bokstäverna i ordet ”makt”, fast baklänges! ”Att skriva poesi är att avstå från makt” är ord som går före ”tka”.

Dröm, saga och dikt är en andlig hud som människan har till tröst för allt ”försvinnande”.  ”Hudtunga är Carolinas namn på det som både skyddar som en andlig hud, och som uttrycker vår innersta sanning.

I fyra sammanhängande dikter används sagan om Orfeus och Eurydike under rubriker som hon lånat från Maurice Blanchots essä Orfeus blick, en text som jag inte har tillgång till. Genom hänvisningar av det här slaget visar Carolina Thorell hur konst dikt och myt när sig av konst dikt och myt så att de blir läkande motståndsresurser i nervsystemet.

Vi kan ur vårt inre mottaga berörande bilder av allt viktigt som händer oss. Bilden kan utgöras av toner: ”Bartóks / stråkar // gråter som barn precis så som barn gråter”, skriver Carolina.

Jag brukar förbinda den sinnliga tankekällan just med Eurydike, förvisad till dödsriket av den utåtriktade Orfeus blick, så som vår kultur förskjuter det som inte har bestämd facit eller lineär logik.

Den kliande bältrosen i ögat tog min ordkraft ifrån mig redan på allhelgonadagen 2014. Jag skulle just avsluta min serie bloggar kring Torgny Lindgren och jag höll ivrigt på med den senaste romanen, konstnärsporträttet Klingsor. Tre månader har gått. Nu kan alla som vill lyssna till diktarens egen västerbottniska röst när han läser Klingsor som radioföljetong. Men jag tycks inte vara där mer med mina frågor och tankar. Hur skall jag komma i gång igen?

Härom morgonen när jag vaknade lämnade en tiger min säng. Det var en ren hallucination. Först reste sig håren på min kropp, när jag såg vad jag haft för livsfarlig sängkamrat. Men sen började jag fundera över vad det vackra djuret representerade, där det på mjuka tassar lämnade sin vila.  Torgny Lindgren säger att hallucinationer är värdefulla. Det var nog till hans ära tigern gestaltades så sinnligt av min hjärna att jag kände värmen från dess kropp. Jag sover med värmedyna, och det utnyttjade förstås drömmen som skapade tigern så levande och varm. Jag blev upprymd av det. Men det dröjer nog länge innan jag har förstått bildens budskap.

Med bilden av en tiger uppmanades medborgarna under andra världskriget att hålla tand för tunga för att skydda fosterlandet. ”En svensk tiger”! Var det så enkelt att min drömbild skapades av den gamla vitsen? Men när katten vaknar och lämnar människans säng, börjar dagen gry. Upp, Stina, det är morgon! Tig inte! Skriv något!

Även om Klingsor ännu inte är ur mina tankar kan jag inte utan vidare återvända till Lindgrens roman. Jag har läst så mycket annat under min tystnad, och det blandar sig i mina tankar och förvirrar dem. Lindgrens Klingsor skildrar ju en konstnär som bara målar stilleben. Nu har jag av en händelse läst Ulf Lindes bok om Marcel Duchamp.  Linde gjorde tillsammans med Per Olof Ultvedt en utställning kring Duchamps verk under namnet ”Rörelse i konsten”. Det låter som motsatsen till stilleben. Utställningen bestod i hög grad av kopior  som Linde gjorde av Duchamps specialitet, ”ready-mades”, alltså redan färdiga ting som blev konstverk just som de var, när konstnären signerade dem med sitt namn.

Men var ”ready-mades” verkligen ”rörelse i konsten”? Var de inte just en sorts stilleben? Finner man ett glas i skogen, som Klingsor gjorde i Lindgrens roman, då har man ett konstverk ”ready-made”. Glaset var sedan Klingsors särskilda signatur på varje stilleben.

En viss förbindelse mellan den diktade konstnären Klingsor och den riktiga konstnären Duchamp fann jag också i en stor bemålad glasskiva, av Linde kallad ”Glaset”. Den spelar stor roll för utställningen ”Rörelse i konsten”. Den fanns inte i original utan Linde gjorde en kopia av den också efter några reproduktioner i böcker, och efter ett dokument som Duchamp skrivit under den tid han arbetade med tavlan. Dokumenten fanns i ”Gröna asken” som hade glasets titel på locket: ”La mariée mise à nu par ses cèlibataires” (”Bruden avklädd av sina ungkarlar”).

Glasskivan är delad i en övre halva som ”Brudens” område och en nedre som är ungkarlarnas. ”Glasets” spänningsfält utgörs av ”Bruden”, ”Brudens kläder” och ”ungkarlsmaskinen”. ”Bruden” besitter ”blygkraften” som är en sorts ”kärleksbensin”. Duchamp har fantiserat fram en mycket detaljerad och sinnrik maskin med lysgas och ”skvättanden”. Uppgiften tycks vara att klä av bruden.

Linde ansträngde sig till det yttersta för att göra den 80 cm höga glastavlan så trogen originalet som möjligt. Duchamp själv visade sig inte vara så noga med de bekymmer Linde försökte få klarhet i. En viktig faktor i hans konstskapande var just slumpen, ansåg han. Konstnärens roll är inte stor. Betraktaren fullbordar själv konstverket genom sin tolkning.

Eftersom det var känt att Duchamp var intresserad av ordlekar sökte Linde finna sådana i sin iver att tolka glaset. Ordet ”ready made” kunde till exempel  ha bibetydelsen ”ready maid”, ”beredd oskuld”. Något ser ut som ett moln, och Linde funderar över ordet ”nue” som på franska kan betyda såväl ”moln” som ”naken”. Kanske molnet är bruden? Han hoppas att Duchamp skall bekräfta att han har kommit på ”lösningen”. Men nej. Några svar finns inte från konstnärens sida. Det är åskådaren som skapar verket! Det är därför vadsomhelst kan utnämnas till konst, t.ex. en urinoar är ett ready-made många ställt sig frågande till som konst betraktat.

Jag känner instinktivt motstånd mot ”kärleksmaskinen”, så som jag gör mot allt som förtingligar människan.  Men om jag ser konsten som en spegel för verkligheten, måste jag fråga mig om inte det är i maskinåldern vi är. Det konstnärliga i oss bortser man ifrån och språket blir vitsar. Om vi inte ser upp kanske erotiken blir en maskin som dominerar vårt nervsystem med sin reflexmässiga kyla, ända från det intima sadomasochistiska samspel som nu är ämnet för flera filmer, till den köld som gång på gång låter flyktingar drunkna i Medelhavet eller som hotar med terrorattacker och ett nytt storkrig i maktens namn? Sådant som aldrig mer skulle få hända hotar oss igen varenda dag. Maskinmässigt?

Drömmarna är nervsystemets gåva till människans medvetande. De är en del av vår utvecklingsprocess. Min dröm om tigern var en meningsfull reflex. Den dubbla betydelsen av ordet ”tiger” svarar mot Ulf Lindes stora nöje i att finna dolda ordlekar i Duchamps text. Något svar på drömtigerns gåta finns förstås inte heller. Men den fick mig i gång att skriva. Om jag berättade om den i en drömgrupp skulle alla i gruppen ladda bilden men sina känslor och associationer. Det skulle ge mig en rikedom av tankar kring en bild som skapats i mitt innersta.

Var är den vän som överallt vi söker? Dröm och inre visa är två viktiga vänner i nervsystemet.  Rädda oss från det farliga upprepningstvånget med utvecklingsbara reflexer!

På Fannys initiativ ställde Klingsor ut sina verk i Avabäcks övergivna gamla skola i oktober månad. Björkarna och asparna var redan avlövade. Klingsor målade aldrig landskap, men medan de väntade på vernissagen skissade Fanny utsikten från skolhuset. Sjön och åsarna och bergen låg i skikt på skikt över varandra ända bort till Ormberget. Någon av de närvarande lät skalden Bertil Malmberg måla höstlandskapet i ord: ”oktobers bladguld virvlade överallt”.

Bertil Malmberg har för övrigt ingen uppgift i romanen. Läsaren får dock tillfälle att vidga berättelsen med hans röst. Vi är alla präglade av tusentals intryck. Citat från dikter och sånger vi lärt oss en gång virvlar i medvetandets utkant som löv för vinden och erbjuder sin minnesgåva. Ofta märker vi det inte ens. Men det förgångna i vårt liv deltar på så sätt i det nya vi försöker förstå och säga. Det är som klappret av tramporna i Gammklingsorskans vävstol, där hon vävde tyg till liksvepningar som behövdes i gamla tider i byn. Folket i byn kallade det ”evighetsväven” och Klingsor använde nu den väven att måla på.

Torgny Lindgren kryddar sina texter med fraser av musik och diktning mycket mer än jag har utbildning till att märka och förstå. Liksom i förbigående tar han upp det ena och det andra. Inte förrän i 50-årsåldern lärde jag mig använda visan-i-örats repertoar som en del av den sinnliga tankekällan. Det är alltså fyrtio år sen jag började tänka med visorna. Men när jag arbetar med Torgny Lindgrens text aktiveras hjälpsamt en del av det som lagrats i mitt eget förråd av visor och dikter. Det är på ett sådant mellanmänskligt sätt demokratisk kultur byggs.

Genom att strö in citat på det här sättet målar Lindgren det kulturklimat som Klingsor rör sig i. Kanske låg Bertil Malmbergs diktsamling framme på biblioteket i Avabäck. Jag slog upp avsnittet om honom i Sallnäs-Björcks lärobok Svensk litteratur, författare och texter (1966). Torgny Lindgren kan själv ha använt den boken när han var lärare. Bland Malmbergs texter fastnade jag nu för följande kortdikt från1947:

Ack, även masklösheten

är maskerad –

även det naknaste ansiktet

förklätt i nakenhet.

Men där bakom

vad

i fasa och vila.

Det var ju inte endast landskap Klingsor inte målade. Inte heller målade han människans ansikte. Kanske är det romanens ärende att hela vår kultur borde tänka över människovärdet.

I Kaj Schuelers samtalsbok talar Torgny Lindgren om frikyrkopredikanternas språkliga betydelse för honom. Ibland när han hör sig själv läsa upp en text tänker han: ”herregud, här är det predikantsläkten som hörs!” 

Lindgren har ett budskap som vi läsare är medskapare i.

Det är oktober här också nu och löven har fallit, så att utsikten genom fönstret förändras. Ett litet vattendrag som Årstaviken med träd i flammande färger kring stränderna är jättefint att få åldras vid. Särskilt om båtar ligger uppdragna och visar att när det våras igen seglar människor härifrån ut på fredliga äventyr på vidare vatten. Så är livet som bäst – ”brusande våg” fanns också i det inre landskap de vuxna sjöng om i min barndom, landskapet där bakom. Den frikyrkliga sångskatten fortsätter att brusa i mitt nervsystem, och i drömmen har det hänt att jag suttit på hemväg i båten.

För ett par dagar sedan vaknade jag till en vårvisa som jag genast glömde, för till min förvåning följdes den av ”Eskimåvisan” som är en mycket sällsynt gäst – dess lek med ordet ”eskimå” räknas väl till rasism numera? Så har jag inte tänkt på den förut! Vi sjöng den där visan på scoutlägret. Den handlar om ”Eskil Mårtensson”, en ”eskimålare med långt och svajigt hår -- han älskade en eskimö som nyss fyllt sjutton år”. Sen omkom han en stormig natt – ”en våg kajaken tog, och Eskil Eskil Mårtensson han drunknade och dog”. Varför dök han upp nu ur sin 80-åriga dvala?

Hade visan på något sätt att göra med stillebenmålaren Klingsor? Jag kände mig just då obestämt irriterad på Klingsor. Berättade möjligen eskimåvisan om mina förväntningar på en fiktion som gick i kvav? Sedan jag läst om de fientliga bröderna i Hummelhonung ochom tankekällornas oförsonade språk i Pölsan och om bildminnets seger i Dorés Bibel, trodde jag att Torgny Lindgren i Klingsor ville berätta om hur mycket själva skaparprocessen kan betyda för människans insikt om sig själv och försoning med andra. Romanen börjar så förvillande med en grupp människor som tänker skriva om den store målaren Klingsor, ända från den dag någon klippte av hans navelsträng – vem var det? Också dessa förväntansfulla forskare blir besvikna. Några tavlor står ju inte att finna. De är sänkta i den torra brunnen som ingen vet var den ligger.

Utsikten som Fanny målade i Avabäck har kanske spritts genom Myrornas affär på Hornsgatan i Stockholm, för enligt intervju med henne syster skänkte Fanny alla tavlor hon gjorde till Frälsningsarmén, en organisation som förkortas ”F. A.” vilket råkar vara den förkortning hon använde för sitt eget namn. Alla hennes teckningar tycks vara försvunna, men i boken om Klingsor utlovas bra betalt till den som finner dem.

Kanske berättar Torgny Lindgren om den konstnärliga skaparprocessens betydelse just genom att låta den gå i kvav? Klingsor har tillgång till båda tankekällorna, både bildens och ordets källa, men dialogen mellan ord och verklighet fungerar inte för honom. Han ser inte någon annan än sig själv, men det vet han inte.

”Ofta, ofta står de i ring omkring mig när jag målar”, skrev han till Fanny om sin ”hängivna och vidsynta” familj. Men så var det aldrig. Han isolerade sig med sitt arbete. När han till slut flyttade hemifrån märkte ingen på två veckor att han var borta. Som hastigast kom han hem och hämtade sådant han behövde. Åren gick. En syster dog i tbc och en annan syster, som tyckte om att ta ut melodier på orgel, tog hand om föräldrarnas ålderdom. Hon hette Elisabet men kallades för ”Kisa”, som ju är ett ord för ögonens försök att se bättre i för skarpt ljus. Det är hon som berättar vad hon minns om brodern. Han kom inte ens hem till begravningarna: ”Vi måste vara fördragsamma och hänsynsfulla mot likgiltigheten”, sa hon. Hon höll fram sina tomma handflator för de nyfikna skribenterna för att visa hur litet som fallit på hennes lott i livet.

Klingsor lämnade också mina händer tomma, kände jag. Vad ville Torgny Lindgren med det här stillebenmåleriet? På sitt försynta sätt kom min sinnliga tankekälla åter till hjälp. Jag hörde två ord viskas inom mig: ”Köksdörrn gnäller”. Orden står i Birger Sjöbergs Hästskofyndet i Fridas visor. Frida och hennes vän drömmer om sitt blivande hem i ”Lilla Paris”, en stad som likt vissa orter i Torgny Lindgrens författarskap inte finns på kartan.

Jag kände nu i kroppen en rådlöshet som liknade mitt möte med Birger Sjöbergs Fridadiktning för trettiofem år sedan. Då var jag ålagd att ha en lektion om Fridas visor på en kurs för pensionärer, och jag visste inte hur jag skulle få liv i den berömda idylldiktningen. Den berörde mig inte. Men när jag kom till orden ”köksdörrn gnäller”, såg jag med ens att känslospelet mellan Frida och hennes vän knappast fanns – det var bundet i tingen, i målarfärgen på deras längtans hus, i broderade tänkespråk på väggen, i Hasselbergs flickstatyett Snöklockan på en piedestal under beskyddande palmblad, medan de själva vaggades in ”i denna djupa dvala” som det står i en annan visa, På begäran. 

Jag såg nu förtrollningen som drabbade Klingsor, när han hittade Glaset, ”tinget” utan rot i den magra jorden vid hjortronstället. Tinget bedårade honom. Det laddades så starkt, inte med hans egen livsglädje, utan med berättelsen om Gammklingsors nakendans och skrämmande yra, följt av omvändelse och karaktärsstyrka. Det var inte Dionysos som hotade den unge Klingsor med yrsel och kaos, utan hotet kom från den solklara Apollon som med sin skarpa logik fick hans syster att kisa och gjorde honom själv alldeles stel i strävan uppåt. Som han själv sa vid ett insiktsfullt tillfälle: ”Jag har bara målat samma tavlor om och om igen. Det har varit omöjligt för mig att komma vidare.”

Tre gånger försökte han måla människans ansikte. Men det får jag berätta om i novemberbloggen. Nu nalkas som en skiljelinje ”vadmalsgrå Allhelgon” som Arvid Mörne tackar ”för ett visset höstlövs guldglans”.

Torgny Lindgren säger i Kaj Schuelers samtalsbok: ”Litteratur som fungerar måste i någon mening vara mytskapande eller i varje fall förmedla myter. Då finner man grundmönstren, urberättelserna… En litteratur som helt fjärmar sig från myternas värld, den blir steril och verkar inte på oss.” På vilket sätt använder författaren myter i Klingsor? Vilka är grundmönstren?

I en konstnärlig text framträder myterna som en stjärnhimmel som lyser stilla genom språket. Man måste inte bry sig om den. För min del letar jag girigt efter en och annan stjärnbild som kan vägleda mig till punkter där texten vidgar sig, så som ordet ”pingst” ger vidare mening åt Gammklingsors dans i skogen. (Glaset med sneda foten 2 okt). Under blänket av mytisk emblematik söker jag också ett känslomässigt grundmönster: ”kropp – ord – relation”. Gammklingsors dans var ensam, fysisk och ordlös. Med det hembryggda vinets hjälp återgick han till modersskötet naturen. Men när dansen var slut skar han villkorslöst av den osynliga navelsträngen för att aldrig mer återvända. Han valde nykterheten, samhället och människorna. Någon tredje väg fanns inte för honom.

Men glaset glömde han kvar, det som skulle få så stor betydelse för hans ättling, den blivande konstnären, att denne slutligen förvarade det som en relik i en träkapsel som han köpte på en fyndmarknad i Paris. Enligt säljaren hade kapseln innehållit reliker efter den heliga Odilia, som var blind men blev seende, eller kanske var det struphuvudet av den helige Amandus från Maastricht, en man som hade förmågan att uppväcka de döda. Ögon eller strupe? Kunde glaset få del av martyrernas kraft?

Torgny Lindgren vet vad han gör in i minsta bokstav. Hans mamma hade nära till synerna från vårt inre rike, vår sinnliga ”natur”. (Vad Torgny Lindgrens mamma såg 21 sept). Hans pappa var söndagsskollärare innan han blev övertygad ateist, en förändring så drastisk att den kanske ekar i Gammklingsors ånger efter pingstdansen: aldrig mer skulle han vara så barnslig att han förrådde förnuftet! Det är nog många i vår kultur som har reagerat så.

Det är lätt att tro att vår mänskliga utveckling slutar där i det förnuftsklara. Men det Torgny Lindgren säger om litteraturen gäller faktiskt alla våra kollektiva föreställningar, och när dessa fjärmar sig för mycket från myternas och drömmarnas värld, ”blir den steril och verkar inte på oss.” Klingsors relikskrin för det heliga glaset berättar om den undertryckta dionysiska dansens hämnd. Vi påminns om styckade kroppar, orden ”ögon” och ”strupe” påminner oss om heliga mord som förståndets argument inte verkar på. Tyvärr är det inte fråga om medeltida martyrer utan om dagsaktuell grymhet till gudens ära.

Mellan synerna och förnuftet kan konsten bygga broar bara om människolivet står i centrum. När konstnären Klingsor fann Gammklingsors glas den försommardag, när hjortronen blommade så löftesrikt, upplevde han en dionysisk yra, ”en glädje och upprymdhet som han aldrig förut känt”. Han stod inför en ny möjlighet: ”konstens nyktra berusning”. Men han fastnade i en tolkning, som fick hans konstnärliga utveckling att förstelna. Han uttrycker det så: ”Jag såg, sade han, något som en enklare själ kunde ha sett som glasets skörhet och obeständighet, men som jag genast såg som dess beständighet och orubblighet”.

Det var den underbara orubbligheten i tingens värld han ständigt målade. Stilleben i olja. Föremålen växlade men perspektivet var detsamma. Han ville måla så att man såg alla partiklar och antipartiklar som dansade djupt inne i den förstelnade materien. Kanske kan man jämföra denna längtan med Karin Boyes ord att hon ville ”måla en träsked så att människor anade Gud”? ”Föremålen är större än vi”, skrev den andlige materialisten Klingsor. Som en muslim utbrister ”Allah är större”. Föremålen var Gud för honom.

Han gifte sig med den kvinnliga handledaren på korrespondensinstitutet. Hon hette Fanny och målade akvarell. ”Allt konstnärligt arbete är i grunden övning i envishet och tålamod”, lärde hon ut. Hon uppskattade sin makes orubblighet, och för hans skull skrev hon en essä om stillebenmåleriet. Uppsatsen är en  förstucken hyllning till Klingsor och hans heliga glas. Torgny Lindgren låter Fanny helt felaktigt påstå att Leonardo da Vincis Nattvarden från början bestod av endast de heliga kärlen. Hon skrev att munkarna i klostret Santa Maria delle Grazie tvingade konstnären att lägga till Kristus och lärjungarna på den halvtorra muralmålningen. ”Om inte munkarna låtit teologin härska över konsten, hade Nattvarden aldrig behövt restaureras och fördärvas”, menade hon.

Lionardo da Vinci gjorde redan i ungdomen skisser av ivrigt samtalande män vid ett långt bord, skisser som visar hur länge han arbetat med motivet. Det nya hos da Vinci är att Judas sitter bland de andra lärjungarna. Man brukade placera förrädaren vid ett bord för sig själv. Kanske är det Judas plats i kretsen som lockat Torgny Lindgren att på ett invecklat sätt alludera till Nattvarden? Målningen passar så vackert in i hans protest mot det dualistiska tänkesätt, där allt är svart eller vitt, ont eller gott och som inte minst religiöst är ett av jordens gissel.

Men Klingsors hustru Fanny beundrade alltså sin makes förmåga att ladda tingen med de andliga skatter som tillkommer människan. Människan kan man med fördel utelämna, så blir det mindre åverkan på tingen.  

Själv skulle Klingsor måla ”al fresco” på ett annat sätt. Han tog en sommar anställning som giftsprutare i lantbruket i södra Östergötland. Han skulle effektivt utrota skadeinsekter. Resultatet av hans arbete beskrevs i lokaltidningen så: ”Där han gått fram lämnar han efter sig en bred remsa av neapelgult och umbra och alla de andra jordfärgerna.” En bild visar honom fullt utrustad med sprutor och giftpåsar – en förvånande börda på en så liten karl. Rubriken var: ”DÖDENS SÅNINGSMAN”. Han njöt av ”att få skapa konst direkt i fukten och det friska”, skrev han till Fanny. Men till tidningen sa han: ”det blir inte mycket av så kallat liv kvar efter mig”. Han underströk att det var som konstnär han utförde värvet. Han arbetade ”direkt på den levande grunden”.

Jag kan inte låta bli att tänka på den kinesiske konstnären som målade en tavla som han sedan själv försvann i därför att han hörde samman med naturen. Gammklingsor hade kanske en liknande längtan. Men Klingsor tar hela jorden med sig i sin grundliga sterilisering.

Den centrala symbolen i romanen Klingsor är ett glas som förfadern Gammklingsor hade tömt i djupa skogen en pingstafton för mycket längesedan. Full av hembryggt vin dansade han på mossan, sjungande och vrålande i vällustig berusning. När vardagen närmade sig satte han ifrån sig glaset på en snedsågad stubbe och glömde det där. Han gick hem till byn och efter några dagars besinning anmälde han sig till nykterhetsföreningen. När en annan Klingsor efter flera generationer fann glaset, hade dess fot blivit lika sned som stubben det stod på, men trots detta sträckte det alltjämt sin grönskimrande kalk rakt upp emot solen.

I Apostlagärningarna läser jag om den första pingsten. Eldtungor från himlen berörde lärjungarnas huvuden så att de blev yra och talade så att alla som hörde dem kände igen sitt eget modersmål: ”Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må ha vårt hem i Mesopotamien eller Judéen eller Kappadocien.” Människor som hörde dem trodde att de var druckna mitt på blanka förmiddagen. Kanske dansade de som Gammklingsor i skogen? De var i varje fall inte berusade av vin. De var uppfyllda av helig ande, så som Israels profeter hade förutsagt. Tillståndet beskrivs så: ”Edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner och edra gamla män skola ha drömmar;” Med andra ord: eldtungorna betecknar den sinnliga tankekällans stora genombrott. Språkförbistringen som var mänskosläktets straff för högmodet att bygga Babels torn övervinns, eftersom syner och drömmar följer samma strukturer över hela jorden.  

Den bildrika sinnliga tankekällan omhändertas på olika sätt i skilda kulturer. Hos antikens greker omhändertogs den sinnliga tankekällan av utvalda gestalter som spåmannen Teiresias eller oraklet i Delfi. De gudar som härskar i Torgny Lindgrens västerbottniska skogar är alltjämt grekiska till sin karaktär. Den rusige, förmörkande Dionysos och den nyktre solguden Apollon är motsatser som strider om Gammklingsors själ. Apollon avgår med segern. Glaset är en bild av Gammklingsors omvändelse från snedsteget i rusets yra till ett nyktert liv som tål dagens ljus i varje vrå: ”Han skulle ta avstånd från alla till synes oskyldiga förvandlingar. Aldrig skulle han förråda någon av den absolutistiska rörelsens innersta hemligheter”.

Torgny Lindgren varnar i Kaj Schuelers samtalsbok: ”Mina läsare skall misstro min text”. Ja, hans text är mångtydig som den sinnliga tankekällan själv. Men jag tvivlar inte på mina drömmar, när jag drömmer dem. Jag misstrodde ingenting, när jag började läsa om Klingsor. Jag tvivlade inte på glasfotens gradvisa anpassning till den sneda stubben! Jag fann mig i att glaset inte hade trillat omkull och gått i bitar utan alltjämt efter decennier kunde stå där och lyfta sin kalk mot solen som en blomma. Det var en liknelse förstås. Att det framställdes som en viljeakt hos glaset kunde vara ett inflytande från H. C. Andersens sagostil, och det fann jag naturligt.

Här kunde förresten finnas fler inflytanden. Den Klingsor som återfann glaset var utskickad av sin familj för att se om hjortronen var färdiga. Jag kan inte läsa om hjortron i Västerbotten utan att tänka på Sara Lidmans Hjortronlandet, där hjortron i de svårbrukade myrmarkerna är lika med kärlek och nåd. Det kan gå flera magra år, men plötsligt en morgon är myrarna översållade av den gyllne skatten. Man vet aldrig när undret händer.

Det visade sig att hjortronen i Klingsors skog blommade överdådigt – men miraklet som gör honom upphetsad är glaset med den sneda foten! Glaset bjuder inte på naturens generösa allemansrätt utan är ett arv från legenden om Gammklingsors dionysiska ensamdans under de hundraåriga tallarna. Den unge Klingsor drabbas av den allt förvandlande insikten om glasets apollinska klarsyn: ”Det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet”. Jag tänker plötsligt på att man får böja sig när man skall plocka hjortron. De växer lågt, fast de är gyllne som solen.

Att tingen kan tänka som glaset sägs göra här, hör till den sinnliga tankekällans gestaltande symbolvärld, som H. C. Andersen använder, när han berättar om den ståndaktige tennsoldaten eller om den ärelystna stoppnålen. Vi speglar oss med ett leende i sådana sagor. Men Torgny Lindgrens Klingsor drar rent naturvetenskapliga slutsatser av sitt fynd: ” med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död. /  Det var i den stunden han blev konstnär”.

Blev han det? Nu har jag börjat undra. Tar inte den abstraherande tankekällan här över den sinnliga tankekällans redskap, Glaset med stor bokstav?  

Klingsor vred och vände på glaset och försökte rita av det. Men han lyckades inte förmedla sin upplevelse av liv till bilden han ritade: ”pennans streck förblev streck och ingenting annat”.  Han var oövad och sådant kan man ändra. Han beställde omgående en kurs i teckning från ett korrespondensinstitut. Han fick en handledare som så småningom undrade varför han alltid måste rita ett lutande glas på alla teckningar. Han berättade för henne om sin upplevelse av ”Glaset”, och i den berättelsen fick glaset också ett ”jag” som med inlevelse upplevde stubbens snedhet ”som sin egen” och fattade det betydelsefulla beslutet att återerövra sin upprätta glashållning. Det var detta Klingsor ville förmedla med sin konst, skrev han till handledaren.

Handledaren tänkte inte på H. C. Andersens sagor, utan också hon värderade Klingsors upplevelse av Glaset med den abstraherande tankekällans termer: ”Sådant tänkande kallas ANIMISM”, skrev hon, ”och så tänker barn och dårar”. Föreställningarna förekommer hos ”världens mest efterblivna och debila och primitiva folk”. Slutsats: ”Ert glas saknar liv”.

Efter det brevet blev Klingsor ”lamslagen” så länge att familjen började märka det. Hans syster dröjde i hans dörrhål och citerade ”den uråldrige västerbottniske vishetsläraren Grubb: När nöden är som störst är hjälpen som närmast.” Ingen vet om han hörde det. Det brev han i sin förtvivlan skrev tillbaka till sin handledare postade han aldrig. ”Jag tillhör det primitiva, västerbottniska folket”, stod det där.

Jag uppfattar det som en solidaritetsförklaring från författaren själv till hans skapade värld, dess villkor och dess tungomål.

Jag har nu läst Torgny Lindgrens senaste roman Klingsor minst fyra gånger, och den är en doftande pölsa, som inte kan förvaras länge i de utrymmen jag har för Lindgrens långkok på min hjärnspis. I Kaj Schuelers samtalsbok Torgny om Lindgren beskriver författaren den betydelsefulla maträtten så: ”Till ytan är den lös och uppblandad men i djupet har den en påtaglig substans”. Precis så är det med Torgny Lindgrens prosa. Därför bör man läsa romanerna minst fyra gånger.

Jag har sagt mig själv att jag inte alls borde ha gett mig in på det här. Jag är som ett barn i förhållande till ironi -- jag förstår inte. Och alla vet att Torgny Lindgren är en stor ironiker som skriver skrönor. Jag går naivt in i hans berättelser, som vore de mina egna drömmar, och med papper och penna letar jag efter tankekällornas gåvor. Finns de verkligen inte? Hur utnyttjar författaren då sin sinnliga begåvning? Det doftar som sagt, och det smakar och det hörs musik och det hostas och man sticker sig och river sig och hugger sig men man smeks ganska sällan.

Men det där handlar ju bara om sinnenas yttre tjänstgöring? Den sinnliga tankekällan är något annat. Hur är det med den? Rider författaren möjligen på ”hästen Konstruktissa” som Birger Sjöberg varnade för?

Rullas kan hon nog med tåt och trissa

intet språng den döde springarn tar.

…………..

Sjunga är på frälsningskärra skaka

ner till djup, där varje ljus är släckt.

När – halleluja – du far tillbaka,

döda lyktor har du återväckt.

Birger Sjöberg har alltid betydelse för hur jag läser. Han öppnade mina ögon för dikten som ett ”drömfyllt rum”. Man trodde att han var idylliker och humorist. Men han var både arg, förtvivlad och  ironisk: ”Skrattprins, de skola dig prisa!”

Nej, här är det ingen risk. I flera böcker har Torgny Lindgren berättat om den skapande processen. Det auditiva minnet spelar störst roll för honom: ” Jag hör mycket mer än jag ser. --- När jag skriver är det något jag hör inom mig innan jag skriver ner det, och jag avstår från att skriva om det inte låter som det ska.”

I Minnen berättar Torgny Lindgrenutan minsta ironi hur nära han har till den sinnliga tankekällan: ”Hallucinationer är omistliga upplevelser…” ”Var gränserna ska dras mellan det abstrakta tänkandet, de skapande föreställningarna, nattens vilda drömmar, mystikernas syner, de osynliga orkestrarnas musik och hallucinationerna – därom finns ingen övergripande och trovärdig teori”.

”Det abstrakta tänkandet”, säger alltså Torgny Lindgren om vårt vanliga, accepterade sätt att tänka. Själv beslöt jag för fyrtio år sen att kalla det skapande fältet för olika funktioner av den sinnliga tankekällan. Jag behandlade såväl hallucinationer som musiken i örat som drömmar och utgick från att de ville mig väl också då de var absurda. Den amerikanske psykologen Montage Ullmans enkla metod visade sig vara alldeles utmärkt också då det gällde konstupplevelser. Gör alltid text och bild till din egen dröm! Öva dig!

Torgny Lindgrens sinnliga symboltänkande är generöst och tycks vara ett arv från hans mor.

En gång i hans barndom när han satt och tittade ut genom ett fönster, kom hon fram till honom:

”Om man ser länge på ingenting, sade hon, då visar sig till sist det som inte finns.” (M33) ”i första hand de ofödda och de döda, sade hon”. Hon hade sett otaliga människor uppe på åsen, de hade sprungit och gått och krälat, i händerna hade de haft koppar och skopor och glas och bägare och skedar. Hjälplösa och förtorkade. De grävde ner sig och försvann. ”Och allt det såg du? sade jag. -Ja, sade hon. Det såg jag. - Frågade du någon, sade jag. Om det som du sett? - Jag sade det till morfar, sade hon. Men han var så barnslig att han trodde på verkligheten.”

Var det här Torgny Lindgren blev författare? Han påstår i alla fall att han lovade sin mor att han skulle sträva med att lära sig alfabetet, så att han skulle kunna skriva ned berättelsen om människorna som letade efter vattnet. Men hans mor rättade honom:

”Det är ingen berättelse, sade hon. Det är bara en syn som jag såg.”

”Bara en syn”. ”Bara”. Hör vilken klok mamma han hade! Hon visste hur det var att se det andra inte såg, och aldrig skulle hennes son behöva tycka att det var konstigt att ha det så. Det kunde man leva med!

Den sinnliga tankekällan är tyvärr ingenting vi får lära oss hantera. Den är ständigt förtalad. Torgny Lindgren vet hur man pratar om den: ”våra sinnen blir vilseförda, förförda, vi förnimmer tveklöst och fysiskt påtagligt ett eller annat som inte alls föreligger i verkligheten, vi hör eller ser eller känner det ickevarande och oskapade, sinnena uppfinner på egen hand sina retningar”. Ja, som Birger Sjöberg uttrycker det: ”Bjällror på narren de knyta…”

I mina egna drömmar lärde jag känna det abstraherande tänkesättets torka. I roman efter roman har Torgny Lindgren berättat om ödemarken och torkan och hur svårt det är att finna vatten – det som var hans mors syn. För den bibelsprängda familjen Lindgren låg Bibelns berättelser om ökenvandring inte långt borta. Men hans mor har svårt att skilja på tankekällorna, när pojken ansätter henne och vill veta mer. Hon svarar först sakligt: ”Där du ser en hinkflöjel resa sig mot himlen, där har folket funnit vattnet”. Som om det var vanligt vatten människorna sökte. Strax därpå säger hon mer mytiskt-poetiskt: ”De fann inte vattnet. Det sprang fram”.

Romanen Klingsor som jag är på väg till att skriva om handlar i min läsning om konstnärens önskan att finna själva källan men i stället sänker sitt verk i en torr brunn.

Tre romaner i Torgny Lindgrens författarskap, Hummelhonung (1995), Pölsan (2002) och Dorés Bibel (2005), har i nyutgåva (2008) den övergripande rubriken ”Nåden har ingen lag”. I två bloggar har jag behandlat Hummelhonung, där jag fann det svårt att hitta såväl lagen som nåden i de båda fientliga brödernas rivalitet. Diktaren skapade en kvinnlig forskare som skrev om såväl våldsmän som helgon och lät av nåd henne bli insnöad gäst hos dem. Men hennes omsorger förändrade inte brödernas förvridna tankeliv, och inte berördes deras hatiska hjärtan av hennes berättelse om hur den helige Kristofer bar pilgrimer över en flod. Det är ändå Kristofer hon själv efterliknar, när hon lurar bröderna att acceptera döden i tron att de överlevt sin rival.

I tre bloggar har jag sedan behandlat Pölsan. Ändå är jag inte färdig med den rika texten. Ett inslag återstår. Jag vill visa hur Torgny Lindgren på mytiskt-drömskt vis använder människans kropp som en bild av romanens problemställning. Så har konstnärer i alla tider gjort, till exempel Dante i Divina Commedia. I Schuelers samtalsbok visar Lindgren också på en bildkonstnär: ”De förvrängda proportionerna och gestalterna hos Picasso har betytt oerhört mycket för vårt seende”.   

Liksom i Hummelhonung är en berättare huvudperson också i Pölsan, nämligen Manfred Marklund, en outtröttligt skrivande journalist, avskedad från sin tidning redan i 50-årsåldern. Nu bor han 107 år gammal på ålderdomshem. Han deltar inte i de program som ordnas på äldreboendet, gemensamma för alla. Nej, han skriver. Chefredaktören som förbjöd honom att skriva är ju död! Kommunen som bekostar hans papper och pennor förbjuder emellertid till slut hans ensamma och kostnadskrävande verksamhet. Han döms än en gång till tystnad. I bloggen Ett berg av guld  (22 aug) berättade jag hur älsklingssköterskan Linda befriar honom från kommunens snåla lagar och tar honom hem till sig.

Som jag ser det är Lindas kärlekshandling inte i sig den gudomliga nåden, guldet, utan det som Linda lovar, friheten, livet och skaparglädjen. Detta är guldet för oss alla.

När Marklund åker hem med Linda, lämnar han dock mycket ”oskrivet” efter sig, däribland ett olöst mord. Vem är mördaren? Vi vet att han heter Bertil. Men vem är han egentligen?

Den mördade är textilvaruhandlaren Robert Maser. Genom Marklunds notiser har vi fått följa hans fusk, ända sen han strax före slutet på andra världskriget fyllde en Scania-Vabisbuss med textilier, tillverkade av tyska surrogatindustrin genom bearbetning av träfibrer. Han målade den vit och dekorerade den med stora röda kors. Så lurade han sig in i Trelleborg, som om han var en som förbarmat sig över utmattade fångar i ett koncentrationsläger. Ingen kontrollerade vad bussen innehöll. Med bussen ommålad i grönt och svart finner vi honom sedan äta pölsa hos Marklunds hustru Eva i Avabäck, och så småningom börjar han sjunga duetter med skollärare Lars Högström som också bor där.

Linda på äldrevården tycker att Manfred Marklund kunde diktat en annan väg för bedragaren än rakt genom Avabäck. Men ni som har läst min blogg Torgny Lindgrens djupare sanning vet att bedragaren behövdes för att Marklunds berättelse inte skulle fastna i präktighetens självgoda immunitet mot ondskans baciller.

Det är när Maser för första gången äter pölsa hos Eva Marklund som vi möter Bertil: ”Han hälsade inte, han tog inte av sig den gråmelerade kepsen, han satt bara tyst och stilla och iakttog Eva och Robert Maser. Två slidknivar hängde från hans livrem, en mot vänster lår, en mot det högra”.

Nog är han en besynnerlig figur. ”Iakttog”? Inte sällan har jag i litteraturen mött en gestalt jag kallat för ”Ögonflickan”. Hon brukar som Härliga Birgitta i Tunströms Juloratoriet eller Hedvig i Tjuven representera den sinnliga tankekällans seende, ofta föraktat, övergivet och misskött. Kan det vara så att Torgny Lindgren i Bertils gestalt har skapat en ”Ögonpojke”? Vad är det för knivar han bär dinglande mot låren? I Tunströms roman Berömda män som varit i Sunne uppmanar handelsmannen Stellan sig själv att skriva så skarpt att orden tränger genom vaneseendets starr, när han nu en gång fått chansen att skriva sin mening. ”Skriv med kniv!” Är Bertil konstnärens skarpa uppmärksamhet? Han kommer och går och man vet inte när han plötsligt är där.

Bertil ser också besynnerlig ut. Hans händer är kopior av varandra intill vårtorna på pekfingrarna, och på samma sätt är hans ansiktshalvor fullständigt lika, ja, hela hans gestalt är parallellt byggd, så att den ena kroppshalvan liksom speglar den andra. Det är omänskligt i Pölsan. Det mänskliga ansiktet skall vara sammansatt av motstridiga egenskaper: ”Halva ansiktet kan hata hela världen, den andra halvan vara fylld av kärlek och omtanke”.

I motsats mot brödernas splittring i Hummelhonung är notisskrivaren Manfred Marklunds berättelse Pölsan byggd kring motsatsernas förening. Den suspekte Robert Maser och den ”immune” Lars Högström blir ett par som inte bara sjunger ihop utan tillsammans far runt på motorcykel för att utröna var i trakten den bästa pölsan serveras. Det ryktas att det är hos en kvinna som heter Ellen. De söker upp henne. Ellen är i motsats mot Bertil alldeles sned i kroppen. Hon hade fastnat i mossrivaren, ena bröstet hade blivit bortrivet och flera revben krossade. ”Men hon hade överlevat”. Maser måste gå ut: ”Jag kan inte förmå mig att se på henne.” Högström säger att Maser inte måtte sett mycket utan måste öva sig. Han visste ju inte att Maser sett ett otal förstörda människor i tyska koncentrationsläger.

Hos Ellen är allting sönder och smutsigt. ”Stanken därinne var obeskrivlig, sur och söt och tung”. Sedan tjugu år har hon haft tbc. ”Det kan vara smittan i pölsan!” varnar hon. Mycket långsamt äter Maser och Högström varsin liten bit. De är ju immuna. Men Maser går ut igen och kastar upp.

Simondagen den 28 oktober skall Ellen koka nytt. Då vill Högström besöka henne ensam. Han smiter i väg, men Maser och Bertil snokar upp honom. De spanar på avstånd och finner att parets förhållande blir alltmer intimt. De dricker ur samma skopa, de ligger på samma fäll. Högström är alltså otrogen mot Eva, vilket Bertil rapporterar. Han är irriterad, för att Maser ofta skymmer sikten för honom. Han säger till Eva att han inte uthärdar längre:

”Skammen att inte vara den som verkligen såg, att varsebli och förnimma endast i andra hand, att vara uttolkare i stället för seende, den smäleken kunde han inte längre bära, inte en hel dag till. – Du får väl göra någonting åt det, sade Eva”.

Och så högg Bertil ihjäl den falske Maser med sina knivar. Och jag ser att Bertil verkligen inte är Ögonpojken. Han hör snarare ihop med Maser och motståndet mot den symboliska nivån, som måste tolkas. Han är en Skvallerpojke i en auktoritär värld.

Ellen är den vanvårdade skapande resursen. Hon brukar låta sina gäster välja: livet eller pölsan! ”Och då väljer de livet. Men efter ett tag ångrar de sig och önskar att de tagit pölsan i stället”.

Ellens tillstånd är miserabelt, men hennes pölsa representerar livets alla ingredienser. ”Hon innehåller allting, sa Ellen enkelt.”

I

I romanen Pölsan förklarar notisskrivaren Manfred Marklunds hustru Eva: ”Sanningen är så ohyggligt bestämd, det är farligt att bli slav under sanningen, sanningen är som tuberklerna”. Hon har just skrivit ett vykort till sin make som vistas en längre tid på Hällnäs sanatorium. Hon har inte berättat att hennes egen skräck att bli smittad har fört henne i armarna på skollärare Lars Högström, som bor i hennes hus. Han har varit sjuk, tillfrisknat och förklarats ”immun” av läkaren. Hon är inte förälskad i honom, men hon hoppas att hans sädesvätska skall överföra hans motståndskraft till henne.  Inte kan den sjuke Manfred orka sätta sig in i detta? ”Sanningen” skulle vara lika farlig för honom som ”tuberklerna”, den svåra, smittosamma sjukdom som skilt dem åt.

I Kaj Schuelers samtalsbok Torgny om Lindgren bedyrar diktaren själv: ”Jag vill aldrig bli misstänkt för att skriva sanningen”. Hur skall vi förstå det här? Många författare söker finna sanningen åtminstone om sig själva genom att dokumentera vad de minns från sin barndom.

I sina motvilligt skrivna Minnen berättar Torgny Lindgren om sin moster Hildur som erbjöd honom att använda hennes liv till en bok. ”Tack, sade jag. Det är frikostigt och storsint av dig. Men den sortens böcker kallas dokumentärromaner. Dem skriver jag inte. – Det måste vara mödosamt att göra hela böcker så att säga ur tomma intet, sade hon.”

Notisskrivaren Manfred Marklunds uppgift är att befolka det ödsliga landskapet – vårt ödsliga inre liv.  För detta ändamål är den sanning som redan finns alldeles för ytlig. Marklund skapar sin text ur en ”djupare uppmärksamhet”, där motsatserna möts. Torgny Lindgren förklarar i samtalsboken att det svåraste är att ”i varje ord och varje skiljetecken vara fullkomligt sann och oinskränkt lögnaktig”. Vad menar han då med begreppen?

Han säger också: ”Sanningsbegreppet innebär att vara sann i att uttrycka sin uppfattning om det mänskliga livet. Jag har aldrig ljugit i det jag skrivit. Jag ser verkligen människolivet som det ter sig i mina böcker”.

Ett budskap jag finner i Torgny Lindgrens romaner är att vi tänker för dualistiskt, delar upp i ont och gott. Vi måste lära oss leva med helheten och använda också våra skuggsidor till förståelse av oss själva i stället för att projicera dem på andra. Torgny Lindgren formulerar problemet i samtalsboken:

”Alla de där orden, bedragare, svindlare, skojare, har negativa konnotationer. Där skulle behövas ett positivt ord. Mytskapande kan möjligen vara ett sådant ord. Litteratur som fungerar måste i någon mening vara mytskapande eller i varje fall förmedla myter. Då finner man grundmönstren, urberättelserna… En litteratur som helt fjärmar sig från myternas värld, den blir steril och verkar inte på oss.”

Torgny Lindgren har läst mycket filosofi och teologi, men psykologin lämnade han redan när han läst Janovs bok om primalskriket. Jag vill ändå peka på den engelske barnpsykiatern D. W. Winnicott som i Lek och verklighet (1971) lärde oss att vi har ett ”tredje verklighetsområde”, en ”transitional area” mellan den yttre verkligheten och den inre. Där växer såväl barnets lek som den vuxnes drömmar, konst och dikt. Det här finns i Pölsan, där Marklund talar om en ”djupare uppmärksamhet” som erbjuder att i skapande lek undersöka sammanhangen i tillvarons paradoxer. En författare som Göran Tunström menade att det var i det området han skrev sina romaner (alltid enligt mytiska mönster). Detta är också den djupa uppmärksamhet som är grunden för personlig religiös tro. Den är samtidigt ett värn mot den religiösa fanatism som trots all upplysning och alla tekniska framsteg plågar världen i dag.

En myternas grundregel är att arbeta med personifikationer. Så arbetar också Torgny Lindgren. Vi ser i Pölsan hur sanningen och lögnen tar mänsklig gestalt och sjunger tillsammans, så som den ”immune” skolläraren Lars Högström entusiastiskt sjunger duetter tillsammans med handlaren i fusktextilier Robert Maser, som till och med låtsas vara någon annan än han är: den tyske krigsförbrytaren Martin Bormann, alltså en riktig ”Judas”.

En annan grundregel är att myterna arbetar med metaforer. I samtalsboken beskriver Torgny Lindgren hur han själv tolkar sitt författarskap:

”Händelser och intrig är bara ett utanverk, verktyg som man använder för att förmedla sina föreställningar om tillvaron. Ungefär så. Texten uttrycker någonting i vår tillvaro -- när jag grunnat grundligt på problem har det kommit en bild för mig, någon sorts metafor. Men vad jag då skriver är helt fritt från metaforer. Texten i sig är en metafor. Gör det lustfyllt.” (min kurs.)

I Pölsan finns en episod som skulle kunna vara dokumentärt självbiografisk, men som i själva verket beskriver just den sanningslögn Torgny Lindgren eftersträvar. Det är när skolläraren Lars Högström och textilvaruhandlaren Robert Maser i sin jakt på den bästa pölsan kommer till Andreas Lindgrens gård i Raggsjö. Där är endast en pojke hemma. Han heter Torgny.

Han har en vit kartongbit och en stump svartkrita i handen. ”Jag försöker rita av Gösta Berling, sade han utan att se upp. Jag läser i Gösta Berlings saga om kvällarna, jag vill veta hur han egentligen såg ut.”

Han är djupt koncentrerad och litar på att handen som ritar vet det som inte sägs i texten. Det är ett konstnärligt tänkesätt att handen med kritan medvetandegör alla skiftningar i människans ansikte. Vi innehåller alla möjligheter. Hur ser ”Gösta Berling -i-Torgny” ut? Skolläraren påpekar förstås att Gösta Berling bara är uppdiktad. ”Det gör ingen skillnad” säger barnet Torgny som ännu inte gått tillräckligt länge i ABC-skolan.

Föräldrarna är på kyrkogården och ser till familjens många gravar. Lungsoten och kräftan och hjärtfelen har skördat så ovanligt många i Torgnys släkt. Han har själv lungsot och väntar sig inte att bli vuxen. Han kan se både fördelar och nackdelar med det. ”Dessutom kände han ibland en sådan vildsint och galen glädje för att inte säga salighet över att finnas till, att det säkert var klokast att han aldrig fick bli vuxen, ingen kunde förutse eller räkna ut vad en människa med en sådan sinnesförfattning vore i stånd att ställa till med.”

De två vuxna besökarna försöker trösta den sjuke pojken med att nämna Gud och Jesus som ger ”outsinlig nåd och tröst”. Torgny säger att hans familj dock inte har kommit till ”något särskilt vetande om Gud och Jesus”. ”Ibland är mina föräldrar troende, ibland inte.” Gud och Jesus räknas ju inte till diktens domäner, men barnet Torgny slår en bro mellan verkligheterna som skolläraren inte kan motstå: ”Men Gösta Berling, han var präst och troende?” ”Ja, sa Lars Högström. Ja, det var han.”

Där möttes de i Winnicotts ”transitional area”!

Tomas och jag går åter våra fina promenader utmed Årstaviken. Vissa gamla knäckepilar har brutits eller fällts från roten av vinden. Parkvårdarna sågar ibland av det brutna trädet, så det blir en stubbe. Ibland får knäckepilen däremot ligga kvar i sin rotvälta och utvecklar då en eller annan gren till en ny rot rakt ned i sjöbotten. Nya skott skjuter upp ur den gamla stammen. Då uppstår de mest överraskande formationer.

Torgny Lindgren gör just så med sitt diktarspråk, tänker jag, när vi sitter och vilar oss vid en särskilt sprucken gammal pil som gapar stort mot oss men trots skadan grönskar vackert. Så snart en tankegång tenderar att hamna i ett vanespår, bryter han av den och rör om i berättelsens tid och rum, så att vi får besvär med att orientera oss.

I Pölsan, den andra romanen i trilogin Nåden har ingen lag, avbröt en oförstående chefredaktör brutalt notisskrivare Manfred Marklunds inspirerade skriverier om människor som inte alls fanns. Jag berättade om det i min förra blogg.

Det avbrottet blev ett uppehåll på över femtio år. Invånarna i Marklunds påhittade samhälle dog emellertid inte utan fortsatte trots fördröjningen att rumstera i hans minne. Vi som läser berättelsen Pölsan glömmer att vi befinner oss i ett avbrott, där upplevelsens nu skedde för flera decennier sedan.  Vi påminns om att tiden gått, när dillköttet eller fiskpinnarna plötsligt serveras till Marklund på äldreboendet i Avabäck, där han 105-år gammal åter står vid sin skrivpulpet och befolkar den ödemark han själv skapar omkring oss och smyckar den med namn i långa poetiska slingor: Lillåberg, Avabäck, Inreliden, Gammbrinken, Kullmyrliden….

Marklund säger till Linda, älsklingssköterskan på äldreboendet, att det han skriver hämtar han ur minnets ”hålrum”: ”Där blandas det förflutna med det ickeförflutna och det gångna med det kommande, där lever sida vid sida bekanta och obekanta bekymmerslöst…. där har visarna stannat trots att urverket går”, säger han. ”Och längst ner, i botten av det outtömliga minnet, finns den gudomliga nåden som gör att allt har kunnat hända och finnas, allt det förflutna och allt det som inte har hänt …. allt som bärs upp av nådens grova näve.”

Linda lyssnar och läser och letar till och med guld i hans landskap, dvs hon försöker utan hans vetskap få hans diktning utgiven av något förlag eller kanske understödd av kommunen. Att hon skall hitta Avaberget blir Lindas allvarsamma lek med Marklund. Han ritar en karta åt henne, så att hon lättare skall finna vägen. Hon prisar honom. ”Att du kunde minnas allt detta!—Fantasien är mitt minne, sade han anspråkslöst.”

Men Marklunds fantasier uppskattas inte nu heller. Just när kommunalrådet i Avaträsk skrivit brev till gamlingen och förbjudit honom att fortsätta sina integritetsbrott på kommunens papper – en del av de omtalade människorna finns ju i livet – kom Linda med en näverdosa, som liknade den Marklund brukade ha, innan kommunen tog snuset ifrån honom. Här har hon beviset för att Avaberget är en enda sammanhängande guldåder. Linda är världens rikaste människa, och hon personifierar i den här romanen ”nådens grova näve”. Hon tar Marklund med sig från ålderdomshemmet : ”Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka”. sade hon. ”Det är jag skyldig dig”.

Romanen Pölsan har Torgny Lindgren valt att inleda med en strof av Rainer Maria Rilke :

Und wir Zuschauer, immer, überall

Dem allen zugewandt und nie hinaus!

Uns überfüllt’s. Wir ordnen’s. Es zerfällt.

Wir ordnen’s wieder und zerfallen selbst.

(Min tolkning: Vi människor är åskådare, alltid och överallt och samtidigt är vi instängda i det vi iakttar, kommer aldrig ur det. Vi överväldigas, men vi försöker ständigt på nytt skapa en ordning i vår värld. Ordningen sönderfaller, men vi försöker på nytt och går slutligen själva under.)  

Vad är det för tid, vad är det för rum, vad är det för ordning jag träder in i när jag öppnar Pölsan, den andra romanen i den ”triptyk”, vars helhetsnamn är ”Nåden har ingen lag”?

Redan i första meningen i Pölsan blir jag ovanligt exakt upplyst om tiden. Handlingen börjar två och ett halvt år efter andra världskrigets slut, närmare bestämt precis två dagar före jul: ”måndagen den tjugoandre december nittonhundraförtisju”. Vädret begränsar människornas rörelsefrihet på samma sätt som i Hummelhonung: ”snön var redan så djup att ingenting mer kunde hända i bygden, absolut ingenting. Ingen kunde fara på vägarna, på flera dagar hade ingen mjölk nått fram till mejeriet, tågen stod stilla i Bastuträsk.”

Så kommer vi in i romanens ödsliga landskap – hur skall vi komma ut? ”Nie hinaus” stod det i Rilkes dikt. I små faktarutor får vi nyttiga upplysningar om var vi är i geografin. Orten vi hamnat på heter Avabäck och ligger på gränsen mellan Västerbotten och Lappland. Människorna här rör sig i myrmarker, granskog och kalhyggen. De bor i småbyar och enstakagårdar.  Samhället består allt som allt av 23 invånare. En av dem är Manfred Marklund, som är notisskrivare i lokaltidningen som har sin redaktion i ”ett stenhus ute vid kusten”. Marklund fängslar människor i sina notiser: ”När en människa väl har tagit sig in i en notis, då slipper hon knappast ut igen.”

Manfred Marklund är 53 år när vi dras in i historien. Han står vid sin specialsnickrade skrivpulpet och skriver en notis om en främling, en ”gåtfull mansperson” som det går rykten om. Kanske är främlingen inte den han utger sig för? Det är något mystiskt med honom. Grannar har hört honom sjunga arior av den tyske kompositören Wagner, vars opera Ragnarök nyligen framförts i radio. Medan Marklund skriver notisen, lyssnar han till radioprogrammet: Nanna Lundh Eriksson berättar om Hedvig Charlotta Nordenflycht. Båda kvinnorna har funnits i historien.

Köksklockan slår tre. Notisen om främlingen är ännu inte färdig. Vi tycks vara helt trygga inom historisk tid och rum, när dörren plötsligt öppnas ”och utifrån mörkret slängdes posten in på köksgolvet.”

”Utifrån mörkret”?  ”Någon hade således tagit sig ned till byn och hämtat den post som bussen lyckats leverera”, får vi veta. Orsak och verkan råder! Men en sorts mytisk Ragnarök, världsundergång, är det ändå frågan om. Marklund får ett brev som ändrar allt för honom. Chefredaktören för lokaltidningen avskedar honom. Ty i hans notiser tycks ingenting vara vad det utger sig för:

”den verklighet som Ni tillsynes beskriver är helt simpelt inbillad, uppdiktad och obefintlig - -  De personer som Ni låtit födas, fira födelsedagar, ingå äktenskap och i vissa fall också avlida, har aldrig levat på jorden… anmärkningsvärt, att Ni själv existerar.”

Det handlar om en världsundergång: ”dessa byar som så uppenbart ligger inom vårt spridningsområde, de har aldrig funnits på någon karta.” Medan radion spelar den långsamma satsen ur Schuberts C- dursymfoni inser Manfred Marklund att han inte mer skall vara notisskrivare på lokaltidningen. Hans sätt att beskriva verkligheten passar inte på en tidningsredaktion: ”Verkligheten är till sin natur dokumentarisk”, fastslår chefredaktören allsmäktigt.

Här är notisskrivaren en nidbild av alla skönlitterära författare, och chefredaktören visar total brist på insikt och aktning för kulturens skapande krafter. Man kan jämföra med hur Torgny Lindgren i Minnen skämtsamt och ändå allvarligt beskriver sitt motstånd mot förläggarnas övertalning att han skall skriva verkliga minnen i stället för ”alla irrsinniga berättelser som vi ingalunda önskat oss”. Men hur kan man kontrollera att ens minnen inte är förvrängda eller tillrättalagda? Samtalet mellan Torgny Lindgren och hans redaktör utvecklar sig så här:

”Jag har aldrig skrivit ett osant ord, betygade jag, kanske för tusende gången. Varför skulle jag börja med det nu?

Litteratur är litteratur, sade förläggaren. Ingenting annat.

För mig har litteraturen alltid varit något storartat, ja, heligt, sade jag. Genom litteraturen kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga.

Nu log förläggaren stort och hjärtevärmande, det brukade han sällan göra. Ska jag stjäla en bit av smörgåstårtan åt dig? sade han.”

Notisskrivare Marklund försvarar sig också, formulerar brev till chefredaktören som han dock varken skriver eller postar: ”Visserligen kan det hävdas att mina notiser är sprungna ur en ödslighetför att inte säga tomhet som är outhärdlig, där såväl trottoarer som skyltfönster saknas.” Han har sett som sin uppgift att befolka denna ödslighet. Som Gud har han med Ordet skapat en värld ur intet.

Nu fick han inte skriva, men han kunde tala, det var tillåtet. ”Han talade till myggorna och lämlarna och rävhonan… Hans ord blandades med doften av blommande lingonris och terpentin”. Han jämförde sig med chefredaktören som i sin position inte hade några svårigheter att bli trodd och publicerad. Denne kunde släppa ur sig skrivandet ”som vilken kroppsvätska som helst”. Notisskrivaren däremot ”tvingar och driver fram sina ord ur en mycket djupare uppmärksamhet, han väljer orden ohyggligt noga, därför att han inte har något val, han skriver ur en varseblivelse och ett skådande och ett allvar som är okänt i städerna vid kusten.”

Det doftar och sjunger också i människan, om hon lyssnar ”ohyggligt noga”. Liknelsen mellan språk och kroppsvätska kan alludera på händelsen i bibeln, där Jesus botar en blind man genom att smörja hans ögon med sin saliv, en kroppsvätska som ligger nära ”tungan”, språket. Torgny Lindgren är bibelkunnig sedan barndomen och liknelsespråket är hans eget genuina verktyg. Detta har uppmärksammats särskilt i en doktorsavhandling av Marcus Willén: Konsten att upphöja det ringa (Artos 2008).

Genom Manfred Marklunds oskrivna samtal med chefredaktören försvarar Torgny Lindgren fantasin: ”Ni ställer fantasien motsanningen som om de två vore oförenliga, ja som om de skulle strida mot varandra, som om fantasien inte vore en produkt av verkligheten”.  ”Ni vet ingenting om det mod och den stolthet som en ur sitt innersta skrivande människa måste uppbåda.” Han känner sig så kränkt att han slutar skriva helt, till och med sitt namn ersätter han med ett bomärke: en avklippt ekorrklo symboliserar hans språklöshet. Detta tecken kunde man återfinna på föremål som torkade kohudar, mjölkhinkar och fiskredskap.

Manfred Marklund tystnar. Han återupptar notisskrivandet först vid 107 års ålder, då chefredaktören har dött, 98 år gammal. Den sjunde april år 2000, alltså 53 år efter vårt inträde i romanen fullbordar Marklund den notis om ”främlingen” som han då avbröt. Han vårdas nu själv på ålderdomshem sedan nitton år. Men han måste notera allt som hänt under årens lopp, innan han kommer till nuet. Torgny Lindgrens roman bygger helt på dessa notiser.

I brevet till chefredaktören – som han aldrig skrev − citerade Marklund Goethe:

”Så brukar barn och vuxna förvandla det stora och det upphöjda till lek, ja, till narrspegel – och hur skulle de annars vara i stånd att uthärda och bära det”.

Vi är instängda i den bur av tid och rum, orsak och verkan som bjuds oss, så som Rilke skrev i sin dikt och så som Torgny Lindgren skapar begynnelsen av Pölsan. Vi försöker skapa lag och ordning, så som ”chefredaktören” i vår värld godkänner, vilket ofta är den dokumentära berättelsens sanning. Men den övergripande titeln på romantriptyken, Nåden har ingen lag, syftar på den frihet som dröm, dikt och myt kan skapa. Och särskilt musiken, säger Torgny Lindgren. Genom dessa frihetszoner kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga som Torgny Lindgren ironiskt nämner för sin förläggare i Minnen. Det är inte smörgåstårta som gör livet värt att leva. Vi vuxna har lika stort behov som barnen av lekens frigörelse.

Man kan läsa Hummelhonung (liksom andra romaner) på olika sätt. Om man vet att Torgny Lindgren skrev romanen med tanke på det splittrade Tyskland, ligger det nära till hands att göra en politisk tolkning. Då blir romanen en allegori. Om man däremot läser den som jag gjorde först, utan att veta något om vad som ligger bakom, får romanen en mer mångtydig symbolisk karaktär. Då kan varje läsare delta på ett personligt sätt och se de fientliga brödernas problem ur olika synvinklar, ett sätt att arbeta som jag rekommenderar varje läsecirkel.

I Hummelhonung finns en författare i handlingens centrum: föreläsaren som skriver om den helige Kristofer, vars liv är en given allegori. Hennes sammanfattning av det arbete hon gör om helgonet vid skrivbordet kan vara ett eko av Torgny Lindgrens egen oro att stympa sin fantasi, så att det han skriver är förutsägbart och inte berör läsaren personligen. Hon säger att det i helgonets liv finns

”ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet… bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighetför tillvaron, detenkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfullahelhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till den mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet.”

Den allegoriska läsningen inskränker det mångtydiga, medan symboler som tolkas personligt utvidgar betydelserna. I en nyligen utkommen bok, Torgny om Lindgren, redogör Kaj Schueler för samtal han haft med författaren. Om läsarnas tolkningar säger Torgny Lindgren att ”alla är rätt”. Han förtydligar: ”Det finns ju tolkningar som avviker från ens egna föreställningar, men det behöver inte betyda att de är felaktiga, bara att de är annorlunda”

Den allegoriska tolkningen och den symboliska kan berika varandra. Om jag tänker allegoriskt på den egendomliga katten som Olof kallar Leo och Hadar kallar Minna, vilket var namnet också på Olofs hustru som inte mer lever, men som på sätt och vis delades av båda bröderna, så tänker jag på det delade Tyskland som naturligtvis bar på samma ”minne”, samma historia. Olofs oerhört ”ljusa” hustru leder mina tankar till nazismens betoning av det ”ariska” utseendet.

Så kan man hålla på, precis som när man löser korsord. Det har sitt nöje. Men även utan det historiska underlaget skulle jag nog tolka katten som en symbol för minnet som spinner sitt garn kring våra liv. Torgny Lindgren är mycket misstrogen mot minnet. I boken Minnen som kom 2010, ägnar han flera sidor åt att beskriva den övertalning hans förläggare utsatte honom för, innan han ville medge att han alls hade några minnen. Han inleder boken med att citera ur Augustinus Bekännelser en liknelsesomAugustinus kunde lånat från Torgny Lindgren:

Minnet är nog ett slags mage åt tanken,

Den förgångna lyckan och glädjen och sorgen

Liknar härsken och surnad mat –

Överlämnat åt minnet hamnar allt i ett slags mage,

Maten bevaras men inte dess smaklighet.

Kanske är det narraktigt att säga att minnet och magen

Har likheter.

Men alldeles olika är de ingalunda.

När vi i slutet av juni for till Öland hade jag stoppat alla böcker jag hade av Torgny Lindgren i bagaget. Jag skulle läsa honom för att söka ett samband mellan hans berömda ”skrönor”. Ur vilken tankekälla öste han dem? Hur hanterar han den sinnliga tankekällan?

Hans produktion är rik. Jag beslöt att begränsa mitt bloggeri till den triptyk som utgörs av Hummelhonung 1995, Pölsan 2002 och Dorés bibel 2005 plus Klingsor 2014. Jag börjar nu i augusti månad med Hummelhonung.

I Minnen 2010 säger Torgny Lindgren att han skrev Hummelhonung i Wien och att den handlade om de bägge halvorna av det delade Tyskland. Den abstraherande tankekällan kan nöja sig med en sådan metaforisk förklaring. Men jag går in i romanen som i ett okänt rike för att se de problem som uppstår i de speciella mänskliga relationerna och finna orsaken i den sinnliga tankekällans mytiska mönster.

Torgny Lindgren har skrivit Hummelhonung som en biblisk berättelse om två bröder som bor som varandras närmaste grannar men som inte kan komma överens. Vilken av dem kommer att leva längst? Hadar som cancern förtär eller Olof som hjärtat brister för? Tävlingen om att vara den siste som dör uppehåller deras liv. De hälsar aldrig på hos varandra, men Hadar kan se om det kommer rök ur Olofs skorsten. Vilkens eld vill Gud låta brinna? Men Gud är inte mer utvecklad i deras tankar än den trädocka farfar täljt åt Hadar och som han gömt under fähusladan för att ingen annan, särskilt inte Olof skall få tag på den.

Vi träder in i romanen genom biblioteket i en liten avkrok av Västerbotten. I kväll skall en kvinna utifrån stora världen föreläsa ”Om heliga dårar och narrar”. Hon har skrivit en bok om våldsmannen Johan Axel Samuelsson. Han ville leva i Kristi efterföljd men saknade förmågan. Hon skall nu skriva en bok om den helige Kristofer, ”bäraren”, som levde samman med spetälska. Han hade förmågan.

I Nordisk familjebok läser jag om Kristofer. Han var född i Palestina eller Syrien och han var mycket storväxt och ville därför tjäna den mäktigaste fursten. Denne visade sig dock vara rädd för djävulen, varför Kristofer insåg att den onde var mäktigare ändå och tog tjänst hos denne, som i sin tur visade bävan inför en Kristusbild. Alltså var Kristus ändå starkare. En eremit döpte Kristofer och han fick sedan använda sin styrka till att bära pilgrimer över en flod. Han tog en gång ett litet barn på sina skuldror och tyngden pressade honom alltmer. Barnet var Kristus själv som på sina axlar bar alla världens synder.

Hagiografin är den friaste av alla konster, får vi veta. Vad som skedde i den så kallade verkligheten är inte så betydelsefullt. I legender är landskapet allmänt: Berget, Floden, Skogen, Havet. Det inbjuder till likgiltighet. Den heliga människan ”betecknar (snarare) något främmande och namnlöst än lever i gängse mening”. Detta var något som föreläsaren sade sig inte känna till men som hon ville lära känna.

Denna önskan fick hon uppfylld. Gud (som inte finns) läste Norra Västerbotten där det stod en artikel om henne. Med hjälp av författaren Torgny Lindgren – skapade Gud sedan den diktade värld föreläsaren behövde för att få erfara ”den tillfälliga livsförlängningens äventyr”.

Finner hon intresserade lyssnare på biblioteket? Bland publiken nämns en blind gumma i rullstol. En flicka som bläddrar i ett seriemagasin rullar henne in och ut. Detta par fängslar mig. Jag har mött den förlamade gamla kvinnan förut – i Dostojevskijs Idioten var hon mördarens moder. ”Gud” som nämns men inte finns är den arketypiska ”Fadern”, men också det skapande ”Ordet” som ”var i begynnelsen”, när människan blev till. Vi befinner oss i ”biblioteket”, ordets byggnad. Den förlamade och blinda gumman i rullstolen blir för mig en bild av ”Modern” den i ordets kultur lamslagna sinnliga tankekällan, den slocknade solen som dras över horisonten. Den unga flickan som leder henne reducerar bildkunskapen till seriemagasin. Kan här födas ett Kristusbarn – en förmåga att använda både genuin bild och skapande ord?

Konstellationen för skapande förändringar är inte gynnsam. Föreläsaren har inbjudits hit av en man bland åhörarna. Det är Hadar, den ena parten i brödraparet jag nämnde tidigare. Hon bjuds att sova över i Hadars gård, så insnöad att ingen plogbil kan ta sig fram dit på flera dagar. Så skapar Torgny Lindgren en avskild scen för den sinnliga tankekällans dockteater.

Brödraparet Hadar och Olof är både varandras fiender och motsatser. Hadar tycker om att äta salt fläsk.  Han har ”kräftan”. I motsats mot Olof, är han enligt egen utsago oförmögen attvara falsk. Men vi ser att han inte vet mycket om sig själv. Han låtsas att han tar hand om föredragshållaren i stället för att det är hon som inte kan låta bli att städa och koka mat åt honom, när hon ser hur eländigt han har det.

Hadars filosofi är att ett ensamt liv är gott. I ensamheten kan man lära känna sig själv och behöver inte försöka förstå någon annan. Han tycker att det ödsliga landskapet som omger honom är skönt: ”Detta är det skönaste landskapet på jorden, ingen borde behöva dö härifrån. Om du i den här landsändan sträcker ut handen på måfå så pekar du alltid, vare sig du vill eller ej på ett naturens under, en sevärdhet eller ett mirakel som vida övergår ditt förstånd.”

Olof äter inte salt fläsk utan bara sötsaker. Han har hjärtfel. Han hatar Hadar. Men egentligen går ingen integritetens gräns mellan dem. De har samma katt, fast Hadar kallar den Minna och Olof kallar den Leo. Olof skär katten i två delar, paketerar dem och sänder som överraskning till Hadar. ”Godheten kommer alltid att segra”, menade Olof i samma stund som han slog Hadar med cykelstyret. Av bröderna, menade han att han var ”den starkare och bättre”.

Minna var Hadars namn på katten, men så hette också Olofs hustru: ”Minnet var hansbergfasta tro”.  Hans hustru beskrivs som mycket, mycket ljus. Men han delar henne med Hadar. När hon ätit salt fläsk hos Hadar och legat med honom, snittas hon med vass kniv, minnet till hjälp. Det går att räkna sexton ärr.

Minna föder verkligen en son. Men vem är fadern? Hadar kallar honom Edvard och Olof kallar honom Lars. Sonens högsta önskan var att inom sig förena motsatserna hos bröderna.

Han kämpade en gång för sitt liv under isen. Först när han valt en av bröderna och valt bort den andra öppnade sig en vak, där han kunde ta sig upp. Vi får aldrig veta vem han valde.

Under arbetet med att bygga en skiljelinje mellan gårdarna, ett dike åt Olof som blev en vall åt Hadar, fastnade han i en maskin han uppfunnit för att klara tunga lyft. Bröderna skulle rädda honom, men medan de slogs om vem som ”ägde” honom, dog han, hängd i en kedja.

Man kan tänka sig att bröderna är två sidor av samma människa. Integriteten saknas helt. De är inte helt åtskilda individer utan en sorts siamesiska tvillingar. Katten och hustrun och sonen är gemensamma zoner. Sonen är en ”Kristus” som vill finna en helhet. Men han måste välja sida, om han vill överleva. Han dör medan bröderna kämpar om vem som ”äger” honom.

Föreläsaren försöker vara en förbindelselänk. Hon vill finna en väg till försoning och stannar hos bröderna längre än hon måste. Hon berättar för Hadar om sitt försök att skriva om den helige Kristofer. Hadar berättar då en dröm för henne:

Hadar såg i drömmen hur Kristofer sprang oppöver liden och hur föreläsaren flängde i väg efter honom: ”håret stod rättopp på skallen din. Jag såg hur du halkade och snavade och huru han sprang ifrån dig”. Ja, sa hon, så är det.

Föreläsaren harvelat ge ordåt budet att bära andras bördor men hennes manuskript blir magert. Hon hamnar precis som Kristoferi gestaltandet genom sin egen kropp. Hon ”bär” de båda fientliga bröderna över dödens flod. Genom att hon till slut försäkrar var och en att den andre redan dött kan både Hadar och Olof dö som segrare.

De yttersta tjänsterna är när hon handgripligen hjälper den cancersjuke Hadar sexuellt och när hon förmår sig till att smaka på den vätska som kan klämmas fram ur den hjärtsjuke Olofs utslag. Torgny Lindgren är en mästare i att äckla. Varför är det viktigt? Man kan se det som en symbolfri ”nattvard”. Det är symboliseringens konst som är så outvecklad att det är farligt för människan. Rakt på kroppen går våra föreställningar.

Varför heter boken Hummelhonung? Brödernas farfar var skicklig att finna humlebon, som han kunde klämma den goda honungen ur. Han dresserade sin gråhund att hjälpa till. Men en dag föll både han och hunden ned i en öde brunn som de inte kunde ta sig upp ur. Här gällde till slut att äta eller ätas. Farfar åt sin hund, eftersom han annars själv skulle blivit uppäten av hunden.

Så kastar Torgny Lindgren i den här romanen sina teaterdockor i nådeslöshetens brunn, där inga ord kan hjälpa dem.