Den här veckan har Mårran lagt en tunn ishinna över Årstavikens vatten. Ekorren med den vackra svansen i Mumindalen är i största fara. Hägrarna har övergett sin strand på Årsta holmar, men efter mer än en månads infektioner försöker Tomas och jag väl påpälsade äntligen promenera vår vanliga runda. Nu kan vi båda lättare andas den kalla vinterluften utan att luftvägarna i kroppen protester med hostanfall.

Var jag går har jag alltid sällskap med livets alla sagor och skrönor. Då och då under promenaden hör mitt textskapande bloggöra hur Rödluvan frågar Vargen: ”Men varför har du så stora tänder?” Och vargen svarar: ”För att jag tycker så mycket om dig (att jag skulle kunna äta upp dig…)” Fast orden inom parentes säger inte vargen, för då skulle Rödluvan kunna fly. Vargen är svekfull.

Hemma vid datorn ligger ett rött litet häfte, print-on-demand, och på pärmen står: ”Men, Varför…? sa Rödluvan till Vargen.” Det är en essä på 100 sidor om hur ”TRAUMA av förtroendesvek blir MINNE”. En vän till mig, psykoterapeuten Karin Persson, har skrivit texten. Under fyrtio år har hon engagerat sig för kvinnors liv och lidande och skrivit flera böcker om det. I det här lilla häftet vill hon vittna om hur den psykodynamiska terapin kan läka ”trauma”, en skada som uppstått genom svek i en förtroenderelation. Målet är att traumat blir en berättelse som går att uthärda som ”minne”.

Samhället erbjuder i dag alltför sällan sådana långvariga terapier utan ger hellre pengar till mediciner som dämpar känslornas krav eller till korta terapier som åtminstone gör stunden uthärdlig.   

Sagan om Rödluvan blir i Karin Perssons berättelse en fantasieggande liknelse som kan hjälpa oss förstå en kränkning som är så svår att den inte går att vidröra med sakliga ord. Den utsatta försöker låtsas att det som faktiskt hände inte alls har hänt, eller att det inte var så farligt i alla fall. Glöm, glöm! Men under det man inte vill röra vid ligger ångest, skam och skuld. Förvirring uppstår lätt. Den oväntade kränkningen från en person man haft fullt förtroende för och är beroende av, hotar den dyrbara känslan av eget värde. Man blir fiende till sig själv. Den kränkta tar själv på sig skulden, ser på sig själv med ”onda ögat”, skadar kanske fysiskt sig själv.

Livet är svårt för oss alla. För måttliga besvikelser har vi inbyggda, kreativa försvar. Karin Persson påminner om hur ett litet barn tröstar sig själv med att gnida en mjuk trasa med välbekant doft mot ansiktet, när föräldrarna inte finns att tillgå. En saga är också en väv, men av ord. Då är vi på en annan nivå. Karin har erfarenhet av att man som vuxen med en sagas hjälp så småningom kan närma sig det svåra som varit så förbjudet att märka.

Rödluvans ärende är ju att gå till mormors stuga med en korg som mamma har packat i omsorg om mormor. Sagan antyder generationer av kvinnlig erfarenhet. De förnödenheter som Rödluvans mamma har lagt i korgen kan vara tillit, styrka och förmåga till empati, sådant som kvinnorollen förr ansågs träna. Kanske innehöll korgen också en lust att glädja, som fick Rödluvan att vilja plocka blommor åt Mormor, frestelsen som förde med sig mötet med vargen men lyckligtvis också med jägaren, vittnet som till slut fyllde vargens mage med stenar, sedan han befriat mormor och Rödluvan.

Tiden i vargens mage motsvarar kanske terapin, en parallell till Jonas eftertänksamhet i valfiskens buk, tänker jag. Karin Persson betonar starkt jägarens betydelse som vittne. En relation som blivit störd av svårt svek kräver för att upprätta offret just en relation som uthärdar att lyssna fram den dolda berättelsen och bekräftar den sviknas tillhörighet till andra människor.

Karin är noggrann och försiktig. Hon inkluderar alla människor i besvikelsemöjligheten, påminner om Estoniakatastrofen och om tvillingtornen i New York. Hur kommer vi över det onda som händer andra inför våra ögon? Karin är lika frågvis som Rödluvan: hur kan det ske? Varför?

På pärmen till det röda häftet finns en gammal illustration till sagan om Rödluvan och vargen, gjord av Gustav Doré. Den visar hur Rödluvan delar säng med vargen, som är klädd i mormors nattmössa. Han har just ätit upp mormor och klätt sig i hennes nattlinne. Rödluvan ser rädd och misstrogen ut men ligger kvar i sängen.

Den sinnliga tankekällan är arketypiskt kvinnlig. Hur jag än packar korgen som jag ger till nästa generation så är målet ”mormor”, hjärtats uråldriga kärlek. Det motsatta är beräkningen, som är den uppslukande ”vargen”. Vargen kommer alltid att klä sig i mormors nattmössa så att vi skall tro att det är drömmarna, myterna och sagorna som uppslukar oss. Men det är inte de som förtär det mänskliga i oss. De är integritetens verktyg som vi behöver för att bygga en trygg värld.