Ann Heberlein ropar till Gud i DN
På trettondagsafton 2013 möter mig ordet ”Gud” med jättebokstäver i DN. Jag mäter upp storleken på G till 9,4 cm. Ett litet fett kommatecken på 2,5 cm smyger sig intill de tre bokstäverna med den omätbara betydelsen. Jag tänker på proportionerna i universum. Går de att mäta? Galax bortom galax bortom galax! Jo, det går nog i ljusår. Visst är det underligt att jag finns här med mitt lilla måttband och kan läsa! Otäckt svårt är livet alltid någonstans på jorden, men centimetersmått är det inte. Och hur liten jag än är i det hela, så har jag snuddat vid det omätbara. Som Geijer sa för snart tvåhundra år sen i sin dikt Natthimmelen:
”av den kärlek, som går genom världen, / föll ock en strimma in i min själ”
Sedan läser jag texten och förstår att ”Gud” inte var en rubrik utan ett tilltal. Över tre halva tidningssidor sträcker sig Ann Heberleins bön till Gud. Texten verkar längre än den är för att man får lov att vända de stora tidningsbladen som är halvtomma. Hursomhelst har Gud fått ovanligt stor plats i DN trettondagsafton 2013. Både bokstäver och tomrum.
Ann Heberlein vänder sig till Gud och grälar och avskyr och tvivlar. Hon tror att han finns men undrar hurudan han är, såsom världen ser ut. ”Varför gör du inget?” frågar hon. ”Vem är du som överger mig ständigt? Friheten ger hon inte mycket för: ”Varför gav du oss en fri vilja som vi inte kan hantera? Är inte du lika skyldig som människan då?”
Hon utlämnar sig själv, sina egna känslor som våldtäktsoffer, inte bara till Gud utan till oss alla tidningsläsare. Så först vill jag inte röra en text som gör så ont. Som en födelsevärk har den här texten gått genom författarens kropp. Jag tänker på legenden om Maria som inte fick något rum på härbärget utan måste föda i ett stall. Och så kommer de vise männen också hit till texten med sina gåvor. Augustinus är här med sin tro på skaparkraften i tomrummen och Kierkegaard med sin beundran för Abrahams tro som är så stark att han kan offra sonen Isak, och Feuerbach kommer med tanken att Gud bara är vår önskeprojektion – ett tomrum -- och Stuart Mill med sitt trots mot att kalla Gud god när han inte är det – också ett tomrum -- Marx kommer med alla de förtrycktas suckar och C. S. Lewis med sin sorg. ”Berättelsen om dig och din skapelse har nedtecknats av män, tolkats av män, för män, utifrån mäns erfarenheter”, skriver Ann Heberlein.
Två kvinnor dyker emellertid upp, historikern Sara Edenheim och Geir Angell Oygarden, som skrivit om män, kvinnor och våldtäkter. Alla dessa visa män och kvinnor bildar liksom ett kulturellt övergångsområde, ett forum där kvinnan Ann Heberlein blir förbedjare för oss alla. Hennes gudsbild är manlig, och det är ett problem för mig att hon alls måste personifiera. Det är ju nästan omöjligt att frigöra gudsbilden från tusentals års beskrivning, säger hon, och hon talar förstås för många.
Hon säger aldrig de slitna orden att ”Gud är kärleken”. Snarare är han i hennes tillbedjan ett erotiskt objekt. På ett mycket personligt sätt tydliggör hennes bön att vår erotiska nivå sträcker sig genom alla sidor av vår livsåskådning. Det jag lär mig om kärlek och makt i barndomen färgar min vuxna sexualitet, mina politiska preferenser och likaså min gudsbild. En svag gud är ingenting att ha – hon nämner aldrig Jesus, och det är väl därför jag ser honom född i själva texten, storskrikande över den värld som väntar. Ann Heberlein påminner i stället om det s.k. ”stockholmssyndromet”, dramat i banken på Norrmalmstorg, där den kvinnliga ”gisslan” blev solidarisk med de manliga förbrytarna: ”barnet, kvinnan, gisslan – älskar den som misshandlar, hotar, skrämmer. Det handlar om makt”.
Den erotiska nivån skapar alltså gudsbilden? Om inte den erotiska nivån är demokratisk är inte heller gudsbilden det. Vi kan kalla det samvetsnivå i stället. Till Guds försvar tillkallar jag ännu en vis man, psykoterapeuten Göran Bergstrand, som i En illusion och dess utveckling talar om sin erfarenhet av att icke-troende människor också kände sig stå inför ”en allsmäktig, grym makt, som oupphörligt krävde prestationer, men som man samtidigt hoppades få beskydd av…” Det hjälper alltså inte att avsätta Gud om underkastelsebehovet finns kvar i pardans med den inre diktatorns bottenlösa krav.
Jag bär Ann Heberleins bön med mig på morgonpromenaden vid Årstaviken. Den är frusen nu. Svart som silver. Gamla isflak som smältes loss i förgår är nu infrusna på nytt. De bildar ett vackert mönster. Varför tycker jag det är vackert? Det är mitt öga som njuter av isflakens färger och former och av den låga vintersolens speglingar i fönstren långt borta. Det är också i mitt nervsystem isflaken ordnar sig som stjärnbilder. Det är lagarna inne i mig jag måste komma underfund med. Naturen utanför mig har ingen vilja att göra mig glad.
Ann Heberlein säger i slutet av sin bön till Gud: ”Du finns därute någonstans, och jag hoppas att du hör mig”… ”Kanske, Gud, blir jag en dag så stark att jag kan lämna dig. Inte för att jag inte tror på dig utan för att du inte är bra för mig”.
Jag hoppas att hon skall upptäcka den sinnliga tankekällan. De vise männens och de visa kvinnornas abstraherande tankekälla stannar alltid därute, där de mätbara upptäckterna finns. Lagar och regler är dess goda gåvor, men baksidan är dess oförsonliga kontroll. Den abstraherande tankekällan kan komma med idéer om hur den andliga naturlag vi kallar Gud borde vara, god och jämlik förhoppningsvis. Men den har inte den våglängden att Gud kan svara oss i vår ensamhet som Ann Heberlein begär. Den är inte utrustad med de redskapen.
Den sinnliga tankekällan arbetar däremot med sinnesupplevelser, smaker, dofter, röster och visor, som drömmaren och konstnären öppnar sig för. När vi förskjuter den sinnliga tankekällan är priset att ”Gud” blir helt bunden endera till vårt känslomässiga godtycke eller till de urgamla texterna och patriarkala personifikationerna.
Demokratin kommer att vara hotad inifrån vårt psyke så länge vi inte använder båda våra tankekällor som Jesus gjorde: å ena sidan liknelsebildens lyskraft i dröm, myt och konst, å andra sidan ordens förståelse och förklaring.
