Sent i november
Pilarna kring Årstaviken har noggrant fällt sina blad. Mitt liv är också i november – jag har fått rullator! En jättebra apparat, som visserligen påminner mig om min ålder, men på ett uppmuntrande sätt som min trofasta sjukgymnast: ”Jag skall hjälpa dig, skall du se!” Här i Tanto är det verkligen gott att åldras. Efter nyår är det tre år sedan jag bytte hjärtklaff. Tre intressanta år har jag fått i gåva av läkarvetenskapen och folkhemssverige. Jag är alltså fortfarande bland människor och ännu deltar jag i mumlet och surrandet vi åstadkommer med kroppar och munnar. Jag kan fortsätta berätta om det som jag tycker behövs ny förståelse för i hela världen: den sinnliga tankekällans intelligenta språkformer: dröm, dikt, saga, myt och visan-i-örat. Med en månad kvar till jul är det dags att överblicka, avrunda och göra en samlingspärm av några utvalda bloggar.
I årets första blogg Djuren under sängen gick jag tillbaka till ungdomens vår och min utbildning till förskollärare (1942 – 1944) i åttonde kursen på Alva Myrdals för den tiden toppmoderna internatskola, Socialpedagogiska seminariet. Nu sjuttio år senare får jag följa en liknande yrkesutbildning på Stockholms universitet genom ett barnbarn som skall bli förskollärare. I hennes historiebok står det att den epok i utbildningen som Alva Myrdal inledde kallas ”folkhemmets läroplan”, och att den kursplanen utgick från vetenskap och mänskliga rättigheter. Vi kom ur fattigvårdstänkande, står det, och en patriarkalt förtryckande syn på kvinnor och barn präglade arbetets villkor. Det kallar läroboken ”Guds läroplan”, eftersom verksamheten var grundligt kristet färgad. Sedan följde ”hembygdens läroplan”, där förskolan kallades ”barnträdgård” enligt idéer från Friedrich Fröbel i Tyskland. Hembygden färgade ju vid sekelskiftet 1900 både levnadssätt, konst och dikt. Vi kan följa stilen i Elsa Beskows naturrika bilderböcker. (Hammar Solägget 2002) Kvinnans plats var först och främst i hemmet. En Fröbelbarnträdgård skulle vara en varm och utvecklande förlängning av hemmet. Barnträdgårdslärarinnans yrke var som sjuksköterskans ett kall som det var nästan fult att ta betalt för. Lärarna kallades ”tant” och skulle vara till stöd för mor.
Så var ideologin också 1912 på Natanael Beskows stiftelse Birkagården på Karlbergsvägen, när Sveriges första avgiftsfria barnträdgård startades där av Alice Tegnérs systerdotter Disa Beijer. Hela stadsdelen kallade henne ”Moster Disa” och hon fick själv tigga ihop sin lön av rika företagare.
Men när jag gick på Alvas seminarium under andra världskriget, hade synen på kvinnan, hemmet och barnen ändrats något. Hematmosfären fick finnas kvar, men vi behandlades som vuxna yrkeskvinnor som skulle förändra samhället. Vi var stolta över vad vårt seminarium bjöd oss av frihet, kunskap och respekt för oss själva och barnen.
Man ser i hög grad det man lär sig att se. När jag fick egna barn märkte jag stora brister i min utbildning. Aldrig talade vi på seminariet om den sinnliga tankekällans intelligenta men ibland skrämmande uttryck, som ”djuren under sängen” som min lille son undrade så ängsligt över. Var kom de ifrån? Vem hade skapat dem? Troll och häxor fanns inte utanför sagobokens pärmar i den ”moderna verkligheten”, om inte någon vuxen hade skrämt barnen. Sagor läste vi förstås, men de skulle också helst handla om ”verkligheten”, bilar och spårvagnar och främmande länder. De fick absolut inte vara skrämmande. Elsa Beskow fick mycket skäll för bergtrollet i Tomtebobarnen redan 1910. Tove Janssons mamma klistrade över det, men dottern var envis och ville se! När mina barn var små var det 1950-tal, och onda sagoväsen var lika utrotade som lössen, trodde man. Tack, Tove Jansson, för Mårran! Nervsystemet behöver personifikationer av alla sorter, knytt och mumrikar, mymlor och hemuler. Det är detta behov som i dag ger fantasygenren dragningskraft och likaså livnär det stora intresset för vampyrer.
Som väl var innefattade den tillåtna ”verkligheten” i min utbildning på 40-talet barnens lekar. Dem skolades vi att iaktta ur social synvinkel. Vad lekte barnen med? Hur lekte de? De fick inte leka krig och sikta på varandra, det var ett tabu vi skulle inpränta. Var de koncentrerade? Vem lekte de med? Vem ledde och vem lydde? Allt iakttogs ur demokratisk synvinkel. På Erikastiftelsen och Barnbyn Skå utvecklades vid samma tid ett intresse för barnens lekar som intelligenta uttryck för känslor av alla slag, men det var för exklusivt för att nå oss i ”folkhemmets läroplan”. Sådant behövde bara blivande psykologer veta – det nya prästerskapet med hemligheter och dogmer. Vi andra stod där med vår trollbefriade välvilja.
Respekten för barnens lek är hotad i dag. Barnets ”lärande” har däremot blivit prestigeladdat och viktigt. Som skolminister Jan Björklund uttrycker saken: ”Små barn skall få lukta på bokstäver”. Han anar inte att han just så drar undan den sinnliga grundvalen för demokrati och solidaritet, sådant man behöver lära med hela kroppen i samspel med andra.
Dagens läroplan kallas i mitt barnbarns lärobok för ”världsbarnets läroplan”. Världen står öppen på ett sätt som var otänkbart i min ungdom. Jag har ett barnbarn som studerar i Kina och ett i Skottland och ett tredje barnbarn har en kamrat i Japan som han drömmer om att hälsa på. Hemma finns internet, en allt vidunderligare leksak för stora och små.
Men allt tidigare blir barnen ändå instängda i det jag kallar ”hjärnburen” och där lär de sig inte vilka de själva är. De blir utifrånstyrda med sociala belöningar och straff. I Cigarretten efteråt ger Horace Engdahl ord åt detta tillstånd av tomhet: ”Att växa upp, att vinna framgång, att ’bli någon’ är att förlora sitt namn”, skriver han. Han har ju ändå varit Svenska Akademins ständige sekreterare och kungjort nobelpriset i litteratur i TV. Det hjälper alltså inte, om hela världen vet att man är klok! Identiteten kan ändå försvinna som i ett svart hål i världsrymden.
En klagokör av självbiografier vänder sig mot föräldragenerationen. Jag har inte tagit upp dem i mina bloggar, eftersom den sinnliga tankekällan har föga utrymme i dessa skildringar. De står mest och stampar i det som Göran Tunström kallar ”Hurvardetegentligenträsket”.
Det är den abstraherande tankekällans uppgift att tvivla och kritisera. Det kan vi inte vara utan. Men den säger alltid: ”Du skall inte tro att du är någon, inte har du någon uppgift i världen!” Dess belöningar är indirekta: ”Men kanske kan du bli en kändis i TV?” Den sinnliga tankekällan ropar däremot mitt eget namn i mina drömmar eller spelar någon visa i mitt öra: ”Fosterlandet blir vad du gör det till! Det är du som bebor det, av din gärning beror det!” Det hjälper. ”Riket” jag skall vinna är jag själv, min egen handlingskraft.
”En värld är varje människa”, står det i en insiktsfull dikt av Gunnar Ekelöf. Det har han lärt av den sinnliga tankekällan som stod honom så nära. Det är den världen diktare som C. J. L. Almqvist, Erik Axel Karlfeldt, Birger Sjöberg, Fjodor Dostojevskij, Lars Ahlin, Göran Tunström, beskriver. Alla har de skymtat i mitt bloggeri i år, för de bor i mitt nervsystem och har lärt mig så mycket olika vinklar på Ahlins formel ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”. Det är mycket bra mot projektioner av ont och gott på andra. (Prozit! till Jessica Gedin på Babelprogrammet i TV) Min identitet innesluter en blodsdroppe av alla andra människor som någonsin funnits. Den sinnliga tankekällan låter mig möta den verkligheten.
Mitt sätt att läsa söker alltså den sinnliga tankekällans mönster och komponenter. Seendet är så viktigt för den sinnliga tankekällan att ”Ögonflickan” blivit ett begrepp som jag ofta använder. I Grand final i skojarbranschen personifierar Kerstin Ekman sitt diktarspråk i ”paränglarna” Lillemor och Babba. Jag har lagt särskild vikt vid att söka efter paränglarnas ögon. Lillemors är som av glas och Babbas är inbäddade i fett. Seendet är inte så utbrett i vår kultur, menar kanske författaren. Utan Babba som företräder den sinnliga tankekällans språk skulle författarskapet sakna poesi och diktandets speciella äkthet.
Utan den sinnliga tankekällans seende komponenter dras vi mot fascism och ekonomism, antingen vi vill det eller inte. Den abstraherande tankekällan är inte nog försvar för sådana destruktiva krafter som skildras i romaner av Elisabeth Åsbrink, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru. Sverige och svenskarna visar en smula god vilja men verklig empati är obefintlig.
Lawen Mouthadis bok om Katarina Taikon är en påminnelse om hur vårt inre ropar på oss i projektioner på andra människor och folkgrupper. Den besvärliga sinnliga tankekällan placerade vi som helhet på de konstnärliga romerna, som länge förvägrades fast bostad och skolgång. Vi måste alla lära oss drömma och förstå den sinnliga tankekällans logiska system. Det är svårt. Första gången jag försökte var i boken om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum (1982). Jag lyckades inte få litteraturvetenskapen att se. Därför suckar jag litet när Daniel Schölin i höstens Babel drar från olika händelser i litteraturen ut i geografin för att hitta var diktarens värld verkligen är belägen på kartan. Han sätter plakat på en utanförkuliss, medan förklädda gudar ur hela världens sagoskatt försöker väcka oss ur det inres obefolkade djupa sömn. Det är synd – han som kan så bra! Det är farligt också. Det är när Bibeln eller Koranen eller någon annan helig bok läses på det geografiska sättet som blod flyter.
Var skall vi öva oss? Den läroplan dagens förskollärare i dag skall följa kallas ”världsbarnets läroplan”. Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder handlar om vårt världsvida kulturarv. Gudasagor, konst och diktning präglar romanens kärleksmöte och sorgearbete. Jag har träffat författaren och för en gångs skull fått bekräftelse på att jag sett rätt, att den sinnliga tankekällans underjordiska källsprång finns där. Man upptäcker dem inte, om man läser den vackra, doftande texten bara på den abstraherande tankekällans realistiska villkor. Man måste leta efter betydelser som finns utlagda i texten som kiselstenar i gräset.
I årets första blogg Djuren under sängen gick jag tillbaka till ungdomens vår och min utbildning till förskollärare (1942 – 1944) i åttonde kursen på Alva Myrdals för den tiden toppmoderna internatskola, Socialpedagogiska seminariet. Nu sjuttio år senare får jag följa en liknande yrkesutbildning på Stockholms universitet genom ett barnbarn som skall bli förskollärare. I hennes historiebok står det att den epok i utbildningen som Alva Myrdal inledde kallas ”folkhemmets läroplan”, och att den kursplanen utgick från vetenskap och mänskliga rättigheter. Vi kom ur fattigvårdstänkande, står det, och en patriarkalt förtryckande syn på kvinnor och barn präglade arbetets villkor. Det kallar läroboken ”Guds läroplan”, eftersom verksamheten var grundligt kristet färgad. Sedan följde ”hembygdens läroplan”, där förskolan kallades ”barnträdgård” enligt idéer från Friedrich Fröbel i Tyskland. Hembygden färgade ju vid sekelskiftet 1900 både levnadssätt, konst och dikt. Vi kan följa stilen i Elsa Beskows naturrika bilderböcker. (Hammar Solägget 2002) Kvinnans plats var först och främst i hemmet. En Fröbelbarnträdgård skulle vara en varm och utvecklande förlängning av hemmet. Barnträdgårdslärarinnans yrke var som sjuksköterskans ett kall som det var nästan fult att ta betalt för. Lärarna kallades ”tant” och skulle vara till stöd för mor.
Så var ideologin också 1912 på Natanael Beskows stiftelse Birkagården på Karlbergsvägen, när Sveriges första avgiftsfria barnträdgård startades där av Alice Tegnérs systerdotter Disa Beijer. Hela stadsdelen kallade henne ”Moster Disa” och hon fick själv tigga ihop sin lön av rika företagare.
Men när jag gick på Alvas seminarium under andra världskriget, hade synen på kvinnan, hemmet och barnen ändrats något. Hematmosfären fick finnas kvar, men vi behandlades som vuxna yrkeskvinnor som skulle förändra samhället. Vi var stolta över vad vårt seminarium bjöd oss av frihet, kunskap och respekt för oss själva och barnen.
Man ser i hög grad det man lär sig att se. När jag fick egna barn märkte jag stora brister i min utbildning. Aldrig talade vi på seminariet om den sinnliga tankekällans intelligenta men ibland skrämmande uttryck, som ”djuren under sängen” som min lille son undrade så ängsligt över. Var kom de ifrån? Vem hade skapat dem? Troll och häxor fanns inte utanför sagobokens pärmar i den ”moderna verkligheten”, om inte någon vuxen hade skrämt barnen. Sagor läste vi förstås, men de skulle också helst handla om ”verkligheten”, bilar och spårvagnar och främmande länder. De fick absolut inte vara skrämmande. Elsa Beskow fick mycket skäll för bergtrollet i Tomtebobarnen redan 1910. Tove Janssons mamma klistrade över det, men dottern var envis och ville se! När mina barn var små var det 1950-tal, och onda sagoväsen var lika utrotade som lössen, trodde man. Tack, Tove Jansson, för Mårran! Nervsystemet behöver personifikationer av alla sorter, knytt och mumrikar, mymlor och hemuler. Det är detta behov som i dag ger fantasygenren dragningskraft och likaså livnär det stora intresset för vampyrer.
Som väl var innefattade den tillåtna ”verkligheten” i min utbildning på 40-talet barnens lekar. Dem skolades vi att iaktta ur social synvinkel. Vad lekte barnen med? Hur lekte de? De fick inte leka krig och sikta på varandra, det var ett tabu vi skulle inpränta. Var de koncentrerade? Vem lekte de med? Vem ledde och vem lydde? Allt iakttogs ur demokratisk synvinkel. På Erikastiftelsen och Barnbyn Skå utvecklades vid samma tid ett intresse för barnens lekar som intelligenta uttryck för känslor av alla slag, men det var för exklusivt för att nå oss i ”folkhemmets läroplan”. Sådant behövde bara blivande psykologer veta – det nya prästerskapet med hemligheter och dogmer. Vi andra stod där med vår trollbefriade välvilja.
Respekten för barnens lek är hotad i dag. Barnets ”lärande” har däremot blivit prestigeladdat och viktigt. Som skolminister Jan Björklund uttrycker saken: ”Små barn skall få lukta på bokstäver”. Han anar inte att han just så drar undan den sinnliga grundvalen för demokrati och solidaritet, sådant man behöver lära med hela kroppen i samspel med andra.
Dagens läroplan kallas i mitt barnbarns lärobok för ”världsbarnets läroplan”. Världen står öppen på ett sätt som var otänkbart i min ungdom. Jag har ett barnbarn som studerar i Kina och ett i Skottland och ett tredje barnbarn har en kamrat i Japan som han drömmer om att hälsa på. Hemma finns internet, en allt vidunderligare leksak för stora och små.
Men allt tidigare blir barnen ändå instängda i det jag kallar ”hjärnburen” och där lär de sig inte vilka de själva är. De blir utifrånstyrda med sociala belöningar och straff. I Cigarretten efteråt ger Horace Engdahl ord åt detta tillstånd av tomhet: ”Att växa upp, att vinna framgång, att ’bli någon’ är att förlora sitt namn”, skriver han. Han har ju ändå varit Svenska Akademins ständige sekreterare och kungjort nobelpriset i litteratur i TV. Det hjälper alltså inte, om hela världen vet att man är klok! Identiteten kan ändå försvinna som i ett svart hål i världsrymden.
En klagokör av självbiografier vänder sig mot föräldragenerationen. Jag har inte tagit upp dem i mina bloggar, eftersom den sinnliga tankekällan har föga utrymme i dessa skildringar. De står mest och stampar i det som Göran Tunström kallar ”Hurvardetegentligenträsket”.
Det är den abstraherande tankekällans uppgift att tvivla och kritisera. Det kan vi inte vara utan. Men den säger alltid: ”Du skall inte tro att du är någon, inte har du någon uppgift i världen!” Dess belöningar är indirekta: ”Men kanske kan du bli en kändis i TV?” Den sinnliga tankekällan ropar däremot mitt eget namn i mina drömmar eller spelar någon visa i mitt öra: ”Fosterlandet blir vad du gör det till! Det är du som bebor det, av din gärning beror det!” Det hjälper. ”Riket” jag skall vinna är jag själv, min egen handlingskraft.
”En värld är varje människa”, står det i en insiktsfull dikt av Gunnar Ekelöf. Det har han lärt av den sinnliga tankekällan som stod honom så nära. Det är den världen diktare som C. J. L. Almqvist, Erik Axel Karlfeldt, Birger Sjöberg, Fjodor Dostojevskij, Lars Ahlin, Göran Tunström, beskriver. Alla har de skymtat i mitt bloggeri i år, för de bor i mitt nervsystem och har lärt mig så mycket olika vinklar på Ahlins formel ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”. Det är mycket bra mot projektioner av ont och gott på andra. (Prozit! till Jessica Gedin på Babelprogrammet i TV) Min identitet innesluter en blodsdroppe av alla andra människor som någonsin funnits. Den sinnliga tankekällan låter mig möta den verkligheten.
Mitt sätt att läsa söker alltså den sinnliga tankekällans mönster och komponenter. Seendet är så viktigt för den sinnliga tankekällan att ”Ögonflickan” blivit ett begrepp som jag ofta använder. I Grand final i skojarbranschen personifierar Kerstin Ekman sitt diktarspråk i ”paränglarna” Lillemor och Babba. Jag har lagt särskild vikt vid att söka efter paränglarnas ögon. Lillemors är som av glas och Babbas är inbäddade i fett. Seendet är inte så utbrett i vår kultur, menar kanske författaren. Utan Babba som företräder den sinnliga tankekällans språk skulle författarskapet sakna poesi och diktandets speciella äkthet.
Utan den sinnliga tankekällans seende komponenter dras vi mot fascism och ekonomism, antingen vi vill det eller inte. Den abstraherande tankekällan är inte nog försvar för sådana destruktiva krafter som skildras i romaner av Elisabeth Åsbrink, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru. Sverige och svenskarna visar en smula god vilja men verklig empati är obefintlig.
Lawen Mouthadis bok om Katarina Taikon är en påminnelse om hur vårt inre ropar på oss i projektioner på andra människor och folkgrupper. Den besvärliga sinnliga tankekällan placerade vi som helhet på de konstnärliga romerna, som länge förvägrades fast bostad och skolgång. Vi måste alla lära oss drömma och förstå den sinnliga tankekällans logiska system. Det är svårt. Första gången jag försökte var i boken om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum (1982). Jag lyckades inte få litteraturvetenskapen att se. Därför suckar jag litet när Daniel Schölin i höstens Babel drar från olika händelser i litteraturen ut i geografin för att hitta var diktarens värld verkligen är belägen på kartan. Han sätter plakat på en utanförkuliss, medan förklädda gudar ur hela världens sagoskatt försöker väcka oss ur det inres obefolkade djupa sömn. Det är synd – han som kan så bra! Det är farligt också. Det är när Bibeln eller Koranen eller någon annan helig bok läses på det geografiska sättet som blod flyter.
Var skall vi öva oss? Den läroplan dagens förskollärare i dag skall följa kallas ”världsbarnets läroplan”. Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder handlar om vårt världsvida kulturarv. Gudasagor, konst och diktning präglar romanens kärleksmöte och sorgearbete. Jag har träffat författaren och för en gångs skull fått bekräftelse på att jag sett rätt, att den sinnliga tankekällans underjordiska källsprång finns där. Man upptäcker dem inte, om man läser den vackra, doftande texten bara på den abstraherande tankekällans realistiska villkor. Man måste leta efter betydelser som finns utlagda i texten som kiselstenar i gräset.
Kommentarer
Trackback
