Allhelgona vid Årstaviken
Där ligger viken stilla och blank. Möjligen andas hon något – en liten hävning spräcker den klara spegelbilden av pilarnas kvistmönster vid vår bro. Träden har fällt sina löv och björkar och lönnar bidrar med allt blekare färg. De vinterbefriade bojarna i småbåtshamnen bildar en röd linje. Höjderna på Årstasidan speglas nästan svarta i vattnet bredvid de ljusare molnen. En vit fiskmås pryder den gröna remmaren, och vassen vid Årsta holmar lyser kraftigt gul. Vi tittar noga, Tomas och jag, men vi finner ingen häger på holmarna i dag. Myrstacken vid vår vägkant verkar alldeles död.
Jag brukar ladda Årstaviken med personlighet för att den betyder så mycket för oss som bor här. På soffor och bryggor kommer vi vattnet nära. Vi flyttar omedvetet vattendraget halvvägs in i oss, som människor alltid gör med naturen. Den speglar oss, vår strävan, vår rytm, våra stämningar. Den är levande som vi, tänker som vi, andas som vi, räknar liksom vårt hjärtas slag. Som Johan Henrik Kellgren skrev i dikten Den nya skapelsen på 1700-talet, när han hade förälskat sig och märkte att han därmed fått ett annat sätt att tänka:
Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
Allt tog ett andetag som kändes,
En röst som till mitt hjärta bröt.
Orden ”till mitt hjärta bröt” visar att det inte handlar om något poetiskt påhitt för att roa läsaren. Den sinnliga tankekällans förvandlande genombrott hade kommit till den rationelle rimsmidaren som en överraskning, såsom all fördjupad insikt gör. Vi förväntar oss inte en radikal förändring av vårt sätt att se.
När Jessica Gedin i senaste Babel föreslog författaren Anders Fager att han skulle utrusta Vasaparken med vittror för att göra sin berättelse mer spännande, hade det ingenting med den sinnliga tankekällan att göra. Jag mindes en vän som verkligen ”såg” vittror, när han slog sig ned i en skogsbacke, särskilt om det också fanns en sorlande bäck där med ”undiner”. En dag gick det upp för honom att de ”vittror” och ”undiner” han såg var hans egen vakendröm som han kunde tyda som sin egen mänskliga rikedom av kanske okända, svårfångade ”fotoner”.
Kvantfysiken har gett oss nya fantasier om mikrovärlden i oss själva. I Ann-Marie Tung Hermelins Inunder fann jag ett underbart uttryck: ”Cellerna sjunger en psalm”. Det är ett helt modernt sätt att förstå att resurser vi inte vet om arbetar i oss varje sekund. Vi sätter dem utanför oss, och de kan visa sig som änglar, vittror, spöken, tomtar, monster. Det är vi själva som skapar dem. Drömmen, dikten och myten är redskap som hjälper oss ta vara på den energi som tar sig sådana former. Men den abstraherande tankekällan måste försöka tolka, om insikt skall uppnås.
Den vidskepelse vi i dag har svårt att råda bot på är rasismen. Den innefattar både idealisering av det egna och demonisering av det främmande i en sorts gunga. Enkelheten förför. Men till att stävja det räcker inte förnuftets argument hela vägen. Här är föreningen med den sinnliga tankekällan nödvändig. Som när jag drömmer ser jag mig själv i spegeln.
I årets bloggar har jag tagit upp Elisabeth Åsbrinks I Wienerwald står träden kvar, som berättar om vår rasistiska delaktighet i förintelsen. I Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, följer han sin fars fotspår från ghettot i Lodtz genom helvetet i Auschwitz till självmordet i Södertälje. Han kunde inte leva utan omgivningens förståelse och erkänsla för lidandet han genomgått. Någon rättskänsla måste det finnas i världen. Jag har också bloggat om Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon och hennes kamp för romerna. Illa for de här, och det är ett stort problem att de fortfarande far så illa i Europa.
Nu har jag också läst Johannes Anyurus Från paradiset kom en storm. Som Göran Rosenberg är Johannes Anyuru andra generationens invandrare, men hans pappa som i boken kallas P. kom från Uganda. Anyurus farfar dog när hans far endast var tre år. Modern orkade inte med ett så litet barn utan skickade i väg honom med en äldre bror som misshandlade honom fruktansvärt varje dag. Det fanns en god bror också, John, men han fanns mest på avstånd. ”Jag är din bror…” fick inte den goda klang vi vant oss vid hos Jonas Hassen Khemiri, ännu en andra generationens invandrare som berikar vårt kulturliv.
Pojkens P:s barndomsdröm var att bli en fågel. Han lyckas också som vuxen komma till Grekland, som låter utbilda stridspiloter åt Uganda. När han är nästan färdig kommer Idi Amin till makten i Uganda. P. vill då inte återvända hem. Han avskiljs från resten av utbildningen och utnyttjas i stället till att ta hand om representanter för Idi Amin som kommer till Grekland. Detta ger honom en tvetydig ställning, som gör att han hamnar i olika fångläger när han försöker återvända till Afrika. Han kommer aldrig mer i sitt liv att få flyga. Men han har långa ben och han lyckas öva sig att springa fort. Till slut lyckas han rymma miltals springande genom djungeln. På ett sjukhus möter han en svenska som blir författarens mor.
Snälla ni, läs Anyurus roman! Särskilt ni som söker skräck och våld i onödan! För den här boken är det meningsfullt att läsa för att förstå hur förfärligt det är att leva i en fullkomligt rättslös värld. Som i ett fångläger där man berövats alla kläder och hela kroppen plötsligt kryllar av löss. Ändå kan Anyuru skriva mäktiga ord: ”Solen var en brinnande oblat”. Ta den communionen i munnen! Orden säger mycket om den globala utsatthet vi faktiskt delar.
En gång under flygutbildningen i Grekland ”öppnade sig några sekunder hans liv för honom.” Han satt och såg på några grekiska män och slogs av tanken ”att han kunde ha varit en av dem, att han kunde ha varit i ett helt annat land, och haft en annan kropp, ett annat namn, ett annat liv.” Han såg ”det godtyckliga i allt, att han var född i Uganda som son till en kvinna som sände bort honom …”
Vem kunde jag ha varit? Allt är möjligt som svar på den frågan. Medan den abstraherande tankekällan försäkrar oss att vi ingenting är och ingenting förmår, om vi inte är ”mästarnas mästare”, tecknar den sinnliga tankekällan vår identitet med ett minimum av såväl idealisering som demonisering. Det du har räcker! Försök!
När bomben kreverade på Drottninggatan i Stockholm väntade många mörkhåriga invandrare att de skulle ansättas av demonisering och utsättas för hämndaktioner. Jonas Hassen Khemiri skrev då en sida i DN under rubriken ”Jag ringer mina bröder”. Detta utkast har nu blivit en liten bok med det namnet. Den boken slutar med en spegelscen:
”Jag var på väg hem när jag fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.
Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.”
